Har just blivit bekant med fenomenet ”Nattskräck”. Tre nätter i rad har vår 3 1/2-årige son vaknat för att sätta sig upp i sängen och helt okontaktbar – fast med öppna ögon – gråta hysteriskt. Det är fruktansvärt att se. Och finns liksom ingenting att göra, annat än att finnas där bredvid och försiktigt försöka…