Ett päron till morsa

Nattskräck!

Har just blivit bekant med fenomenet ”Nattskräck”. Tre nätter i rad har vår 3 1/2-årige son vaknat för att sätta sig upp i sängen och helt okontaktbar – fast med öppna ögon – gråta hysteriskt. Det är fruktansvärt att se. Och finns liksom ingenting att göra, annat än att finnas där bredvid och försiktigt försöka lugna.

Vad jag har läst mig till så är detta något som dock sker i sömnen och ingenting han minns dagen efter, och det blir snarare värre när vi försöker ”avbryta”. Går dock över ganska snabbt som tur var. Den senare delen av natten är lugn och han verkar inte lida på nåt sätt av detta själv. Glad och pigg på morgonen som om ingenting hade hänt.

Blir onekligen lite skräckfilmsvibbar på det hela. Härom morgonen frågade han dessutom ”Var är den där andra pojken som var här? Vi bara eh… vilken pojke? (han har som sagt inga syskon…)

Påminde mig om den här gamla seriestripen som jag ritade när han precis börjat komma över själv till oss på nätterna. En liten referens till skräckisen ”Sjätte sinnet”, om nån sett den? 😉

SJATTESINNET

Finns en del kopplingar mellan kids och skräckfilm för övrigt… kolla in denna lista om ni missat!

6 klassiska skräckfilmer som egentligen handlar om att vara småbarnsförälder

Nu ska jag jobba vidare med Päron till morsa-boken – här kan ni se lite bilder från ateljén i veckan – och förhoppningsvis hinner jag med att rita en ny seriestrip innan det blir helg. Slängde ur mig en glassmuta vid morgonens kaotiska förislämning (kan bli en strip idag kanske?) så ska hämta lite tidigare idag och åka till hamnkiosken tillsammans. Ser fram emot det.

Ha en fin helg!

Här hittar ni alla veckans seriestrippar om ni missat:

8 bevis på att ditt barn förstår mer än du tror

7 saker du INTE visste innan du blev småbarnsförälder

4 sätt att läsa godnatt-saga

FLER teckningar om småbarnslivet hittar ni som vanligt på instagram.com/ettparontillmorsa. Och på facebook.com/ettparontillmorsa 🙂

 

 

 

 

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Mine

    Usch låter jobbigt! Ville bara säga att jag lyssnat på en del poddar där de pratat om nattskräck, tydligen är det lite på samma sätt som att gå i sömnen. Det gör ingenting om man försöker väcka barnet, men det kan vara ganska svårt, Hoppas det inte blir långvarigt!

    1. ettparontillmorsa

      Åh, tack snälla du för omtanken! Det har gått två nätter utan nu, så håller tummarna det släpper… Har märkt att det är svårt det där med att väcka, det är verkligen som ett sömngångartillstånd som du beskriver! Tack för att du tog dig tid att kommentera och ha en fin kväll! <3

      1. Ida

        Jag håller inte riktigt med om att ”det inte gör någonting att väcka som du skriver Mine. Jag tycker att man ska försöka undvika att väcka personen. För när du väcker personen/barnet så blir den väckt ”in” i en kropp som har råpanik = hjärtklappning, svettningar, andfåtthett osv.
        Med ”in” menar jag att eftersom det inte är den medvetna delen av hjärnan som har nattskräck så väcker du personen/barnets medvetande in i en kropp som löper amok. Personen/barnet kan då blir förvirrad och rädd när den får vakna upp i det tillståndet. Det brukar räcka med att gå in till personen/barnet och prata med den lugnt och sansat (utan kroppskontakt) med trygga ord så som ”mamma är här, det är ingen fara, du drömmer, det går snart över. Och avsluta med ”nu lägger du dig ned och sover igen”. Då når du in till det psykiska och till ev drömmen personen/barnet har och lugnar hen innefrån-å-ut samt berättar för barnets undermedvetna hur situationen blir löst (lägg dig ned kommentaren).
        Om man väcker personen/barnet så behöver man lugna utifrån-å-in vilket tar myyyyyycket längre tid. Man säger att en panikattack (liknar symtom på nattskräck rent fysisk) tar 3 sekunder för kroppen att starta men det tar 2 timmar för kroppen att återgå till neutralt läge efter attacken. Så helst ska man inte väcka någon med nattskräck för dom får det jobbigt om dom behöver vakna.

        Självklart beror detta på åldern av personen/barnet. Småbarn förstår inte tal utan behöver närhet och trygghet, men så fort dom förstår det verbala språket så fungerar det ofta att prata personen/barnet lugna.
        MEN om personen/barnet vaknar, oavsett ålder, så räcker ofta inte den verbala tryggheten utan dom flesta vill ha fysisk närhet i form av en kram eller liknande för att få stöd i utmaningen att lugna ned kroppen.

        Så det var mitt råd, helt baserat på egna erfarenheter av nattskräck och vänner/bekanta/läkare som under åren gett mig några av dessa råd/tips.

        Hoppas ni alla får en fin dag!
        Kram

        1. ettparontillmorsa

          Stort tack snälla du för ditt inlägg och för att du delar med dig av dina erfarenheter! Ska absolut ta till mig detta och inte väcka nästa gång, utan bara pröva trösta lugnt ändå. Lite så gjorde jag sist också. Nu var det även några nätter sen detta inträffade senast, så hoppas det dröjer… Hoppas du får en fin dag och tack även för snälla ord om bloggen som du skrev i andra inlägget – båda gick igenom 😉 – hoppas du vill fortsätta kika in här då och då!Kram

  2. Ida

    Kan var skönt att höra från någon vuxen, 22 år gammal, som led av nattskräck ända tills 15 års ålder att man själv som ”utövare” inte mår dåligt av det. Jag mindes aldrig någonting och var inte mindre utvilad när jag vakna än när jag inte hade nattskräck. Så det är hemskt för er som ser men inte för oss som hade det <3 ett tips vid ihållande nattskräck längre perioder är att låta barnet byta sovrum! Kroppen och minnet behöver få ställa om sig och man känner sig mindre stressad av omgivningen. Man bildar en ny trygghet och nya upplevelser i det nya rummet som kan underlätta sömnen!

    1. ettparontillmorsa

      Åh stort tack för de orden, känns bra att veta! Och ska absolut testa byta sovplats! Som tur var så har det varit rätt lugnt i helgen, så förhoppningsvis avtar det lite nu i alla fall… Önskar dig en fin dag och tack för att du du tog dig tid att kommentera! <3

      1. Ida

        (Jag vet inte riktigt vart min kommentar på Mine’s kommentar tog vägen men hoppas jag råkade skicka den rätt!)

        Men hoppas mina råd funkar och återkom gärna i bloggen om hur det sedan gick med nattskräcken. Tack för en bra blogg! Kram

  3. Stina

    Ja usch ja, det är verkligen hemskt som förälder att behöva se sitt barn ha nattskräck. Min äldsta son hade det ett litet tag när han precis hade börjat på förskolan. Det gick som tur var över. Tror han fick det ett par gånger under två veckors tid. Ha en fin lördag! Kram