Jag känner mig så jävla otacksam som trots allt som pågår i världen och trots att jag har ungefär den bästa familjen som någonsin funnits, ändå just nu mår SÅ dåligt.
Jag känner mig så jävla taskig mot Åke för att jag just nu i stället för att vara glad över att han ligger och snarkar i sin säng, saknar hans systrar så att det gör ont i min kropp.
Den kommer aldrig att försvinna, sorgen i min kropp. Det fysiska minnet av hur allt blev stilla. Det psykiska minnet av dagarna jag bar dem i magen när allt var över. Det stora hålet som de två liven lämnade i mig och som delvis har fyllts av tid och liv men det kommer aldrig att försvinna.
Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag tänker på att våra döttrar skulle ha varit 1.5 år nu. Den ofattbara insikten att min kropp har burit på både liv och död.
Den direkta smärtan som undermedvetet vrider om mitt hjärta varje gång jag ser andra som får friska, levande tvillingar, innan jag kan känna deras glädje.
Ensamheten som bara jag bär på, som ingen någonsin kan förstå, hur nära vi tre var och hur min kropp skriker efter dem fortfarande.
Hur jag konstant tänker att jag ligger efter, att jag vill ha två barn nu men hur trött min kropp är på att vara gravid och hur rädd jag var under tiden.
Hur jag kan vara så ledsen över att mina barn dog men ändå så glad att Åke kom till oss.
Inget stämmer inombords och just nu är jag bara så ofantligt ledsen. Det är en så märklig sorg, den syns inte alltid och många tar för givet att den är borta men jag känner den hela tiden.
Den bidrar också till att min kärlek till Åke är så himlastormande stark att jag inte ens vågar sätta ord på den för mig själv. Det är så skrämmande att älska någon så mycket. Att vara så tacksam för att han valde oss. Jag måste tro att det var meningen med allt, att vi fick gå igenom allt för att få vår Åke.
Ikväll tänker jag låta mig själv vara ledsen och låg. Och det är okej.
Oh vilken text Elisabeth. Man varken kan eller vågar föreställa sig vad du gått igenom. Och även om du är så stark så måste det väl vara bra att tillåta sig vara svag ibland. Många många kramar!
<3
Det är så, det kommer aldrig var över
Det är snart 6 år sen mina tvillingar dog i mage, känns ibland som igår och ibland helt overkligt
Har på dom åren hunnit få två barn och undrar ofta hur dotter och datten skulle vara att gå igen och uppleva med tvillingarna
Jag tänker på dom varje dag, det gör inte lika ont, jag gråter inte lika ofta men dom finns med hela tiden ❤
Men det är bra att känna, bättre än alternativen
Och den himlastormande kärleken till levande barn, den skriver jag under på
Kramar till dig
Som du skriver, man kan nog inte förstå men jag försöker föreställa mig hur hemskt det är för dej och vilken enorm sorg att mista sina barn. Jag blir så himla ledsen för din skull, ingen människa ska behöva gå igenom så svåra saker. Och så är det precis så livet är ibland. Sorg men förhoppningsvis massa glädje också. Du får tillåta dej själv att känna dej ledsen över tvillingarna och tillåta dej att känna glädje över Åke. Jag försöker tänka att man inte ska vara rädd för känslor av sorg och ledsamhet, de kommer precis som skratt och lycka. Kämpa på med plugg, renovering, familj och allt annat.
❤️
du skriver så gripande texter. Lider så med dig .
Tusen kramar finaste elisabeth! Kan verkligen inte föreställa mig hur det skulle kännas så skickar bara alla varma tankar i världen till dig ♡
Jag förstår hur du känner. Det är snart 1 år och 7 månader sen min älskade Liam somnade in i min mage i v33. Sorgen får gå upp och ner, här om dagen började jag gråta så fort det kom en lugn ballad på radion. Det kmr nog alltid finnas jobbigare dagar även om det blir lättare med tiden. Min livsglädje Leon föddes 1 år efter Liam. Utan honom vågar jag inte tänka på hur jag skulle må.
Våga vara ledsen, det är okej, och skit i vad andra tycker och tänker. Vad betydde det egentligen?
Jag blir ledsen av att läsa att du är så ledsen. Men självklart får du vara det. Det är en fruktansvärd sorg du bär på som de flesta aldrig behöver gå igenom. Jag tycker du är stark som vågade bli gravid igen. Å givetvis älskar du Åke över allt annat. Håller med andra skrivare om att du är en inspiration och en förebild!
All kärlek till dig och din fina familj!❤️
Klart att du ska få känna så ! Självklart är du otroligt glad att Åke kom till er, men ändå är de ju två andra som togs ifrån er strax innan.. Du är en enorm inspiration och förebild, och så himla skönt att de inte är nån fasad du visar upp utan helt enkelt ett liv som så många andra kan känna igen sig i ! All lycka åt dig och din underbara familj ! ❤️
Älskade barn. Ibland är livet så förkrossande orättvist. Och de perspektiv man får på livet blir så avgrundsdjupt. Samtidigt har man lärt sig att älska de levande oändligt i alla toppar och dalar som hör livet till och ta tillvara på och njuta av nuet idag. All kärlek till era små och till alla små som inte hann bli så stora som de borde fått bli.
Man måste visa sig svag, tillåta sig att vara svag, för att sedan också kunna vara stark! Den sanna styrkan ligger i att vara ärlig mot sig själv, vara svag & att kunna ta emot stöd som man får. Tack för att du skrev det här inlägget, var stolt över det. Tacka dig själv, för du kommer att ha igen det senare. Massa varma kramar från mig!
så fint skrivet❤️❤️ kroppen kommer nog alltid att minnas. Kram
Fina, underbara, älskade du! All kärlek till dig. Jag är helt övertygad om att det fanns en viktig och värdefull mening med det tragiska du tvingades gå igenom, och att ditt liv kommer att fyllas av så mycket fantastiskt att sorgen du bär på kommer att ge dig kraft tillslut.
<3
<3