Ecochicas

Öppet brev till min blogg!

Hej fina,

Jag har lärt mig att i bloggkretsar så inleder man inlägg, mail och kommentarer med fördel på detta sätt. Och jag vill ju göra rätt eftersom jag vet att jag svikit dig. Det var så länge sedan vi sågs du och jag. Som vi hördes av. 

Det har liksom ekat tomt mellan oss….

Jag vet att det inte är rättvist. Här har du ställt upp och stundtals varit min personliga spyhink i åratal och jag betalar tillbaka med total ignorans – i två månader…. F’låt bloggis!

Jag förstår att det kräver en förklaring.

Om jag varit otrogen? Nja, alltså du vet ju att jag varit tajt med instagram @charlottawagert länge – vi är supertajta än idag får jag erkänna, så saknar du mig så kan du ju alltid gå in där. Men vi har inte någon djupare relation – du vet, där man kan lägga ut texten och prata om allt – som du o jag.

Och ja, det händer att den här ungtuppen Snapchat får min attention numera – men vi är liksom inte ”där” i vår relation än…

Vad har då hänt? Vi kan väl börja med att konstatera att det har varit en enorm känslostorm att separera. Och att landa i allt. Det är i dag nästan på dagen ett år sedan jag flyttade in i mitt egna  hus. 

Det har osat advokater, brustna hjärtan, saknad efter mina barn,  enorma påfrestningar att ratta 3 barn själv varannan vecka, ekonomiskt stul, ännu lite mer brustet hjärta (kan man ansöka om att doktorera i detta ämne mån tro?! Tror fan jag platsar snart! På riktigt!) och dessutom försöka ta hand om ett växande bolag och vara en någelunda bra mamma, vän, syster o dotter.

I julas var jag så slutkörd så jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Hade behövt dig bloggis. Och skriva det jag verkligen känner. Att få sätta ord på alla känslor, förändringar och sorg. 

Men det går ju inte. Kan inte hänga ut folk när det finns 3 små guldkorn med i bilden. Kan inte.  Och inte heller killar som passerat min väg och trampat på mitt hjärta. Det är inte min grej att hänga ut folk. Även om det funnits stunder så jag skrivit spaltmeter…. Och sedan raderat….

Så jag har liksom kämpat på… Tagit ett steg i taget. Ibland har jag backat ett steg – för att sedan ta  två steg framåt.

Sådär har jag hållt på. Det har inte funnits tid för något annat. 

Vi har ju lovat varandra att vår relation ska kännas lustfylld, eller hur? Aldrig krävande. Och jag vill fortsätta att ha det så.

Jag ska se om vi kan få ihop det igen. Tro mig bloggis – om det är någon som förstår och kan relatera till uttrycket ”Actions speaks louder then words” – så är det jag.

Vill försöka iallafall. Ska vi börja så?

Lägger med en bild från måndagens träningspass med en kompis. Jag tycker att man kan se där i mitt ansikte att det liksom har vänt. Man ser att min själ är mer läkt. 

Det gör fortfarande ont – men det är inte längre någon som kan göra mig illa. Och det mina vänner – är grymt skönt!

Stålbad AB håller med andra ord på att avvecklas. Nu är det fullt fokus på kärlek till mig själv och barnen. Och vem vet vad som händer? Jag kanske sitter där till sommaren och känner mig ”kåt, glad och tacksam”?! 

Men jag har ju knappast förändrats i grunden – jag har som vanligt en miljard järn i elden…. Häng med mig under våren så ska ru’få se….. Det kommer att bli en rollercoaster utan dess like…. Watch Me! 

Puss o kram!