Finaste

Hon har 39,4 och ligger bredvid mej i sängen och flåsandas, utslagen som en liten trasdocka. Gapar lydigt för all medicin jag kommer sättande med i sprutor och på skedar, grinar illa och piper ”inte mea”, men hon gör’t – hon gapar och sväljer trots ömmande hals, skrällhostvärkande bröst och inflammerade öron. Min förståndiga, fina unge. Hjärtat svämmar över när jag ser henne ligga där med kräks på tröjan och svettrufsigt hår och hon är det finaste jag nånsin sett och jag tänker att skulle det hända henne nåt som är värre än det här så går allt i bitar, då kan jag inte leva.

Att vara förälder är att plocka ut hjärtat, lägga det i en skör glasskål, ställa den på en motorväg och hoppas på det bästa.