Jösses vad det testas gränser här hemma. Precis hela tiden faktiskt. Från arla morgon tills han somnar på kvällen. Eller ja, bara hemma – på dagis är han tydligen hur beskedlig som helst. Han vill göra det han inte får (läs: även farliga saker, typ leka med spisen, tvättmaskinen), riva sönder tidningar, slåss (eh, japp, när vi säger nej får jag ibland en smäll eller ett nyp i ansiktet – detta är så klart inte OK).
När han är trött på att sitta i vagnen, efter sisådär 10-15 minuter börjar han gapskrika och vill komma upp. Hade jag all tid i världen så fine, och eventuellt ett koppel så kanske. Men nej man sitter i vagnen på väg till dagis. Och man sitter i vagnen på bussen. BASTA! Han brukar ge upp efter ett tag, men det är låmga minuter kan jag säga. Särskilt när man åker kommunalt…
Hemma tittar han på oss och tex klättrar upp på bord, drar ur kontakter, ja listan kan göras lång. När vi säger nej blir han rasande. Varje gång! Och då ska jag även tillägga att vi barnsäkrat riktigt bra här hemma – så det finns bara så många saker han helt enkelt inte kan låta bli ;)
Nu ikväll fick han tokspel när han inte fick välja vad han skulle se på på TV:n. Jag fattar att det måste vara sjukt frustrerande att inte kunna säga exalt vilket roligt Youtube-klipp man vill se (och särsklit när man är tött), men efter att ha gått igenom typ 15 olika och inget duger får det liksom vara nog. Oh. My. God. Vad Harry inte blev glad när vi stängde av.
Han fick ett riktigt tantrum och ville inte hjälpa till med tvätten, inte vara i famnen, inte leka – inget hjälpte. När han fortsatte skrika och inte ville äta sin middag bestämde vi att han fick gå från bordet – han kan faktiskt inte bestämma när vi ska äta och inte. Vi äter middag tillsammans, och vill man inte ha så får man gå från bordet. Och vi vill inte betinga detta gapande med att sätta oss och leka med honom bara för att han inte vill ha middag/är arg etc. Det funkar liksom inte.
Vi gick in med honom i hans rum där han satte sig mitt på golvet gallskrek. Vi hörde hur han hulkade ’nej-nej-nej’ samtidigt som han kastade klossar. Och när vi kom in slängde han sig bara raklång på golvet och skrek ännu högre. Så vi lät honom vara. Efter typ 15 minuter när vi ätit klart och han fortfarande gastade gick jag in, sträckte ut handen och frågade han var färdig med att vara arg. Då kom han fram och ville komma upp i famnen, och efter typ 5 minuter kunde han andas normalt igen och då dög middagen. PUST! Förhoppningsvis händer detta bara ett par gånger till, och när han lär sig att det inte lönar sig att balla ur så kanske han slutar? Faskine vad man bara önskade att det fanns ett universalknep för att hålla sina ungar nöjda och glada hela tiden. Och jag veeeet – trots och ilska = utveckling. But there is only so much I can take.
Hur gör ni när era barn flippar ur totalt eller trotsar?
Nej, tack – inte hos oss!
Min lilla son har precis fyllt 2år och han har kommit in i en riktig trots period, han har börjat skrika! Jag blir helt döv! Men men allt är en ”fas” som snart går över ska du se ;)
Svar: Ja, man får väl bara bita ihop ;)
Åhh samma här fast jag har två, men tösa är helt makalös. På morgonen är jag själv med dom och har en extremt kort stubin (på morgonen) och det slutar många gånger med att jag börjar gråta för att jag blir så himla frustrerad! Då kan jag inte skicka upp henne på rummet så hon får lugna ner sig osv för vi måste komma i väg.
Dom bråkar om deras kläder och vem som ska sitta vart i bilen. Sen vägrar dom åka med, ja listan kan göras lång men det är väl bara att vara bestämd, vilket kan vara väldigt svårt ibland!
Tack för en skön blogg!
Svar Louise: Tack för att du delar med dig :) håll ut kram
TACK för detta inlägg! Precis vad jag behövde – lite inspiration om hur man kan göra!! Vi har också trots-tider hemma. Tycker du resonerar helt rätt, när man äter middag är det inte ok med utbrott och bråk. Det svåraste är att inte själv tappa humöret tycker jag. Ska försöka göra så som du beskriver, det verkar som ett bra sätt istället för att ge efter eller själv få ett utbrott.
Svar Gunilla: Tack själv :)
Kram
Tittade du på Nyhetsmorgon? Vad sa barnpsykologen om skrikiga barn? Hade velat sätt det där men missade den för kag jobbade :(
Puss
Svar Rebecca: Det var mer om att föräldrar inte vågar säga till/bli arga på sina barn på tex förskolan/ ute bland folk. Och att det här med skamvrå är fel, men att man måste säga till ordntligt, sätta gränser direkt.
Millie sållar sig till resten, suck…jag tycker att ni gör helt rätt. Det är oerhört viktigt att sätta gränser på en gång anbara får man det jobbigt resten av deras uppväxt. Millie beter sig likadant och vi är stenhårda redan nu med att sätta gränserna. Kram
Spring och köp böckerna av ”Jesper Juul”
Han har ett otroligt underbart synsätt att se utifrån barnen. De underbara, smarta, intelligenta och ibland jobbiga barnen.
Som inte ska ”lyda”oss vuxna, fan vad jag hatar det ordet de har egna viljor även om
vi ibland inte tycker som de. (Barnen tycker definitivt inte alltid som vi)
Det är som att du skrev om Elias när han var lika gammal.. nu är det extrem 2,5-årstrots här istället
Åh, jag känner igen det där. Min Freja är tre veckor yngre än Harry om jag inte minns fel och hon har också helt plötsligt börjat få utbrott.
Ofta resulterar det att hon försöker riva mig i ansiktet av ren ilska. Inte ok!!
Det är nu vi prövas som föräldrar. Sätt gränser, sätt gränser… och bit ihop.
Det finns liksom inga knep, men man får välja sina duster för att inte gå in i väggen totalt. Astrid kan bli vidrig ibland, och speciellt nu när hon snart är 2. Hon får mig att grina många gånger (visserligen är jag sprängfylld med gravidhormoner). Tack och lov är hon snäll på dagis – men hemma testar hon alla gränser som finns.
Svar Mia: Harry är också snäll på dagis och om han har barnvakt. Att dom trotsar hemma är för att dom känner sig tillräckligt trygga. Fast det är svårt att se det så när svetten lackar och öronen blöder ;)
Vi har också en liten dam här hemma som håller på exakt likadant. Vi gör likadant när hon flippar ut vid middagen, hon får lugna ner sig själv på sitt rum. Man måste sätta gränser, för det blir inte lättare längre fram om man inte gör det. Men tänk på att göra samma både föräldrarna + att gör det du säger.T.ex. Säger du att nu räcker det fortsätter du åker du ut härifrån och han fortsätter måste du skicka ut honom. Har 40 barn på förskolan som lyder mig och lyssnar. Har en 1 ½ åring som gör allt utom att lyssna.
jag tycker ni gjorde helt rätt. arbetar på förskola och det märks vilka barn som får gör precis som de vill hemma. de bryter ihop då kompisarna inte vill leka samma lek osv. även när jag som pedagog till exempel bestämmer att nu ska ni städa, äta mellanmål, osv.