Halkade precis och den där spetsen på klacken gick. Reste mig såklart upp som att inget hade hänt. Ingen hade riktigt ”förstått anledningen” till att jag halkade. Det var liksom meningen typ. Jag reagerade med orden ”jaha då var det dags”. Som att alla som stod där hade väntat på den vurpan inklusive mig själv. Man reser sig som alltid upp lite för fort lite för obrydd.
Jag såg en man i somras med portfölj och sommartrench som cyklade omkull och landade på ansiktet. Han blödde något brutalt från ögonbryn och kind. Även han stapplade upp som att inget hade hänt. it’s just a scratchattityd. Varför gör man så? Ett par meter bort i en liten gränd samlade hans sig och chocken kom nog.
Jag steg upp och insåg att det klickade från klacken. Lätt halt och steppklickandes gjorde jag mig så osynlig och obrydd det bara gick och slank in hos närmsta skomakare. Gick ut vurpade igen. Godmorgon.
Har själv reflekterat enormt många gånger över detta beteende som alla verkar ha. Det måste vara en evolutionär rest kvar från den tiden vi inte fick visa smärta eller fysisk svaghet för då kom nåt rovdjur och tog oss till frukost? Jag har själv ramlat från cykel i sån hög fart att jag kunde tävla i Tour de France och sen vurpade omkull, men min första reaktion var; såg nån? Sen linkade jag hem, grinandes… Det sitter väl i vår reptilhjärna. Kram Anna
hej anitha!
jag kommenterade ditt inredningsinlägg (några inlägg tillbaka) där du frågade om hamrade kopparfat. skrev en kommentar som jag kanske själv hade avfärdat eftersom det såg närmast ut som någon reklam.
om du vill ha ett, kommer mina vänner att åka till marocko och är redo att ta upp beställning. bara så du vet.
kanske läste du mitt inlägg och får samma känsla som nu, att du inte vill ha ett just nu, att jag är dryg (haha!) eller liknande. ville bara påminna i alla fall.
Usch och fy vilken dålig start på dagen. Men all heder till dig som tycks hantera det på bästa sätt. Själv hade jag nog inte varit på humör att ha med omvärlden att göra på minst en halv dag eller så. 🙂
Och jag hade sannolikt inte heller berättat om den jobbiga vurpan eftersom den ju liksom ”aldrig hänt”.
Hej Anitha! superblogg du har, men en sak….(sjuksköterskan i mig kunde inte släppa) du skrev om mannen som ramlade på cykeln…chocken kommer omedelbart då det händer, efterråt när man börjar darra och gråta, det är då chocken släpper! chocken är ett försvar för att vi ska fly, reagera och överleva…när adrenalinet släpper, då blir man alldeles matt och inser vad som kunnat hänt! Kram! johanna
Börjar dagen så där så kan det bara bli bättre.
Jag själv har förmågan att ramla lite för ofta… Nedför trappor, in i betongväggar med hakan först, platta fall med ansiktet först.
Jag hoppas du inte gjorde dig illa i dina fall.