Penny har gått från en trots-fas till en annan. Från att typ dramatisera ett fall och få ont på riktigt så man måste trösta henne. Väljer hon nu lite mjukare ytor, såsom en matta eller soffa exempelvis och håller för huvudet när hon ”kastar sig handlöst”. Sen återvänder hon själv när brytet är över. Det är ju stort. Men hon är galet pappig just nu och imorgon åker pappa bort en vecka på sin födelsedagsresa och hon och jag ska vara hemma själva. Det kommer bli en prövning. Trodde nog att hon skulle vara aningen ”lättare” nu, när jag bokade resan. Men det är ju såklart möjligt att hon blir urmysig.
Härom dagen blev jag påmind om mig själv för första gången på länge utifrån. Att jag blivit ”hon jag aldrig skulle bli”. Men man tvingas dit insåg jag. Hade inte fattat förrän det hände att jag var där nu. Penny barnvagnvägrar totalt och intressekonflikten på ICA när hon skulle släppa ”den lilla kundvagnen” för att sätta sig i vår barnvagn. Behöver jag ens gå in på detaljer? Hon var iallafall som en hal ål utan en led i kroppen. Mitt i kaoset kom min gode vän Adde in av en slump, (till lika min gudfar…lång historia) och sa ”Hej Anitha”. Jag blev överraskad och avbrutet i min och Pennys lilla bubbla. Det var bara att konstatera, jag var hon – ”den där mamman”. Alla blir vi hon vad vi än tror om oss själva och våra barn. Så det är bara att gilla läget.
Är ni ”hon”? Hur gör man och när slutar man vara ”hon”?
Underbart!! Känner igen mig sååå! Skönt att man inte är ensam i mardrömstrotsen från hell 😉
Jag tror snarare att det handlar om förväntningar och fördomar.
De som har en klar bild av hur de ska bli som föräldrar och som dömer andra föräldrar för hur de uppfostrar, det är de som blir överrumplade och besvikna när de står där med ett barn som visst också trotsar och skriker och ålar sig.
Lösningen för att inte bli en förälder man inte vill bli, är att gå in i föräldraskapet med öppet sinne, att vara beredd att lyssna på sitt barn, anpassa sig, inse att det inte finns någon ”mall” utan att komma fram till ett sätt att leva som passar både barn och vuxna.
Jag är absolut inte ”hon”.
Det var det bästa jag läst på länge!
Verkligen bra skrivet!
Tvååringar är trotsiga, jobbiga och skrikiga. Och för det mesta alldelens underbara!!! Barn är inte programmerade robotar och ffa i tvåårsåldern lever barn oerhört mycket i nuet och har svårt för snabba svängningar.
Tycker att det är min uppgift som förälder att inte ”utsätta” mina barn för tillfällen när det är extra jobbigt för dem, t ex handla efter dagis, utan underlätta. Sedan tror jag på att förbereda (börja redan en halvtimme innan), berömma det positiva och ignorera det negativa (självklart säga till om barnet gör någon illa, inte är ”artig”). Tycker att man kommer långt med det!!!
Fast Anitha, tycker du illa om att vara en ”hon”? Du sa ju i ”Debatt” på TV att det ”finns grader i helvetet” och att barn får tåla en tillrättavisning om man går och handlar med dem efter förskolan då de är extremt trötta o trotsiga… En tanke bara.
Har aldrig upplevt det där. Har två barn med 13 mån mellanrum….så jag tror det löste sig pga…ett barn fick aldrig den uppmärksamheten så den sorts trots uteblev.