Anitha Schulman

På söndag fyller Penny två år och själv var jag två och ett halvt år när jag kom från Indien. Man inser först nu hur ”färdig” man var som människa. Två och ett halvt år är en stor tjej. När jag var där och letade efter mina rötter för nio år sen så var mitt primära mål att hitta min pappa. Som jag fått för mig var en brittisk läkare. (Lång historia som jag skrivit om tidigare). Det fick jag inte. Men jag kom dit och fick både reda på saker jag aldrig kunde drömma om. Att jag skulle få reda på saker om min mamma och till och med träffa min amma som tog hand om mig i mina första två och ett halvt år. Hon var dessvärre svårt sjuk i diabetes och det var svårt att få kontakt med henne då hon gick på ganska tunga mediciner. Men det var ett starkt möte.

Jag ser mycket mina ”oskrivna” år i Penny dels är vi otroligt lika som barn rent utseendemässigt men också till kroppspråket och temprament. Det finns stunder då det nästan känns som att jag är mamma till ”lilla Anitha”. När jag var i Indien och träffade min amma hade jag fullt fokus på att försöka få tag i någon av mina biologiska föräldrar trots att det var amman som var min ”mamma”. Det var ju hon som var den fysiskt närvarande personen. Att söka efter någon som fött en men kanske aldrig rört en är ju nästan som att söka en provrörsförälder. Vi kanske har lika utseendelikheter men det är inte den personen som formgivit mig. Gett mig en ryggrad. Det hade min amma. Det har inte gått upp för mig förrän jag själv fick barn. Att jag jagade efter fel personer. Men jag är tacksam nu i efterhand att jag fått träffa henne. Känns dock som att jag inte hade några riktigt relevanta frågor att ställa henne förrän nu.

Jag har också tänkt på hur det vore om jag bara skulle lämna bort Penny nu till en främmande person i ett annat land. Hur bisarrt det vore och hur smärtsamt. För både mig och Penny. Att aldrig få se henne igen känns sååå overkligt att det knappt går att föreställa sig.

Men också att den här lilla människan då ska adaptera sig till en annan familj. Med andra mönster och rutiner. Jag tror det kan vara svårt för en adoptivmamma ifall man själv inte har barn sen innan att förstå det. Jag tror att man själv är så uppe i sin egen längtan, att man nästan tycker att det är förkastligt att den här lilla individen inte störtar i ens famn vid första mötet. Man har ju räddat den från något hemskt. Nu har den ju kommit till något mycket bättre. Men det vet ju inte det här lilla barnet? För den har ju de där ”ståsängarna” och att ”äta sittande på golvet” varit det mest naturliga i världen. Den har ju inget att jämföra med. Ibland kan det ju till och med ta flera månader innan man anpassar sig till ”sitt nya liv”. Dessutom ska den då tvingas kalla en människa man inte har någon som helst relation till för något så personligt som ”mamma”.

”Mamma” my ass! Jag vägrade kommunicera med min mamma de tre första månaderna. Letade bara efter min amma-mamma. Hängde med pappa. Han ställde inga ”mammakrav”. Han var neutral. Min mamma kände sig ju såklart sviken. Här hade hon längtat och längtat. Det blev nog inte alls som man tänkt sig. Jag fick det förklarat för mig i efterhand att jag hade under själva adoptionsdygnen blivit flyttad på natten när jag sov och vaknat upp med nya kvinnor runt mig. Herregud såklart supertraumatiskt. Men det var ju knappast det som var det riktiga traumat. Det var ju det att förlora min amma-mamma. Jag tror man måste ställa in sig på att vara längst ner på shitlistan som adoptivmamma de första månaderna och låta barnet komma till en. Annars kan det nog bli en intressekonflikt, minst sagt…