Anitha Schulman

När jag var 22 år bodde jag i Paris. Det hette på pappret att jag pluggade franska men jag gjorde nog precis exakt allt annat som var franskt än att just att plugga franska. Studierna stod längst ner på min prioriteringslista undetiden fest och shopping stod högst upp. Det ångrar jag inte en sekund. Tror aldrig jag varit så duktig på att leva i nuet just då och hallå – jag var 22 år! Allt annat vore en synd. Ett tag var jag tvungen att ta extrajobb på en restaurang för att få mitt dyra leverne att gå ihop. Studiemedlet hade väl shoppats upp under den första månaden i hufvudstaden.

Men en kväll skulle jag få en näsbränna som hette duga.

Vi var ute jag och mitt tjejgäng på den då, tokheta nattklubben Bain Douche eller ”Le Bain” som parisarna själv sa. Vi bodde i den centrala stadsdelen Marais för er som känner till Paris och kanske ett tiotal kvarter från nattklubben. Hur som helst så hade vi alla högklackat men var såklart fattiga som kyrkråttor efter en hård utekväll. Vi lyckades väl skrapa ihop en dryg 100 franc-are till taxi tillsammans. Taxichauffören som var en ung Algerier såg väl lagom road ut att plocka upp ett gäng fulla och relativt odrägliga brudar runt halv fem på lördagmorgonen.

Det var ljust ute, solen har precis gått upp men natten satt kvar i kroppen. Vi förklarade på vår knackiga franska att han skulle köra oss så i riktning mot Marais för 100 Franc och sen släppa oss där taxametern och beloppet möttes. Sagt och gjort trodde vi. Men han stannade inte vid 100 Franc som lovat och när vi upptäckte taxametern var den redan långt över avtalat belopp och vi var nästa hemma. Vi förklarade igen att han gjort fel och inte lyssnat på våra instruktioner. Här någonstans gick det upp för oss att han inte förstått eller brytt sig.

Självklart så utbryter ett tjafs om betalningen. Vi försöker igen förklara vad vi sagt och taxichauffören vill ha betalt enligt summan på taxametern och hävdar att han aldrig uppfattat något annat. Tillslut lyckas vi förhandla till att stanna vid en bankomat och två av tjejerna ska gå ut och kolla om de har några lösa ören på kontot. Mest som ett spel för gallerierna. En akt både han och vi vet hur den ska sluta. Kvar i taxin sitter jag. Ganska uppkäftig och hånfull på den här tiden. Undertiden tjejkompisarna står vid bankomaten så eskalerar vårt tjafs i taxin till ett regelrätt bråk. Där jag tydliggör för honom hur dum i huvudet han är och han för mig vilken billig hora jag är. Ingen är beredd att backa i det här läget och ordet kulturkrock är den första av många kommande lavetter som utdelas.

Han ung, arg, fattig, algerisk invandrare från förorten i Paris. Jag ung, gränslös, bortskämd och pank adopterad svenska. Det vet han inte. Han ser en hudfärg och en attityd som inte passar kvinnor i hans börd enligt honom. Jag ser en snubbe som vill blåsa oss på stålar genom att låtsas att han inte förstod vad vi sa.

Han trycker på knappen för centrallåset och i nästa sekund så flyger bilen fram längs en ganska tom Rue de Revoli. Jag börjar förstå allvaret i situationen och nyktrar till fort. Vart är vi på väg egentligen, vart ska han ta mig? Finns det fler där? Det kommer förmodligen göra ont hur som helst. Väldigt ont. Han spottar och fräser i framsätet och skrikpratar på fransk-algeriska med någon i telefon. Undertiden formulerar jag en lögn i huvudet. När han lägger på börjar jag skrika allt jag kan jag kan på franska (har nog aldrig varit så ackurat). Jag skrikförklarar för honom att min pappa är högt uppsatt polis och farbror advokat. De skulle med glädje göra han och hans familjs liv till ett levande helvete, ifall han inte släpper av mig ur taxin omgående. Han gormar att han skiter i det och jag fortsätter. Efter ett tag så tvärnitar han. Allt blir knäpptyst för ett par sekunder och jag hör ljudet av min egen puls slå hårt och fort i öronen. På mig har jag en mörkgrön skinnjacka, en vintage 70-talsmodell ganska snäv med dragkedja. Han böjer sig bak från förarsätet och tar ett ordentligt tag mitt på skinnjackan, varpå mina armar hamnar i ett låst läge. Lite som en T-Rex, förkortade liksom då materialet är så stumt. Jag jag röra mig absolut, men ytterst begränsat. Sen börjar han ge mig lavetter från ena sidan till den andra med både framsida och baksida av handen. Det bränner i kinderna. Kan inte avgöra om det känns varmt eller kallt och i början är jag helt paralyserad. Har aldrig varit med om något liknade. Sen börjar jag och T-Rex armarna vifta för full rulle. För vad livet är värt. Jag har vid det här laget börjat gråta och jag blundar. Tillslut så upphör det och jag ser att chauffören är på väg ut ut bilen. Är ganska yr nu. Den är fortfarande låst med centrallås utifrån. Han går runt bilen och låser upp den manuellt på höger sida. Tar ett nytt rejält tag i skinnjackan och fullständigt kastar ut mig på gatan. Sen hoppar han in i bilen och kör iväg med ett däckskrik. Kvar sitter jag i chock. Glad men chockad. För det kunde ju gått så mycket värre.

När jag kom hem någon dryg timme senare kom tårarna och chocken igen och jag berättade om scenariot. Mina vänner lika chockade som jag och var förkrossade och underrättade mig att jag precis blivit misshandlad. Konstigt nog hade jag inte ens tänkt tanken. Jag var så oerhört glad för de där lavetterna. De kändes mentalt som rena smekningarna jämfört med vad jag kanske kunde blivit utsatt för. Jag var så oerhört tacksam för att ens vara i livet, så mina rödlila blossiga kinder var bara en påminnelse om att jag levde. Det kanske låter banalt, jag vet inte.

Men ibland tänker jag på det nunnorna sa i Indien när jag var där för tio år sen. Don’t you consider yourself lucky Anitha? Your one in a billion. Det gav mig lite perspektiv. Att jag faktiskt bara var en dag gammal lämnad på gatan utanför ett sjukhus i södra Indien. Att oddsen för mig att ens leva var låga. Att man inte ska glömma det, när man tycker att man har det tufft. Det gör mig i alla fall lite tacksammare för livet när jag kan behöva påminna mig själv om den oerhörda turen jag har att vara där jag är.

Vad påminner er?