Jag kan inte sluta förbluffas över vissa människors inställning till vissa saker. Vad som EGENTLIGEN driver deras handlingar? Ibland undrar man hur långt folk kan gå och vet de ens själva vad som driver dem? Jag har hittat några olika karaktärer.
”Den dåligt behandlade”. Minns flera restaurangsittningar där en människa i sällskapet börjar klaga på maten eller ”köra” med serveringspersonalen helt oprovocerat. Bara för att typ visa någon sorts makt som försätter resten av middagssällskapet i en märklig terrorbalans. Personen som klagar omotiverat drar inte bara ner brallorna på alla runt bordet utan även på personalen. Under tiden detta sker, sitter dessa personer och söker medhåll från oss i sällskapet. För att rättfärdiga sina egna handlingar. Utan att märka att den goda stämningen försvunnit som ett brev på posten. Själva ser de inte alls sin delaktighet i saken utan anser att det är yttre omständigheter som förorsakat det hela.
En annan karaktär är ”processaren”. Den som påstår sig veta bäst och ska ha rätt till det sista. Man får känslan av att glädjen i att processa är större än själva målet för resan. Typisk plattform för en sådan här person är reklamera varor och också höra av sig till kundtjänsten och söka fel innan det riktigt finns några. I förebyggande syfte självklart. Vad annars?! Sen självklart vilja returnera varan. Surprise…
”Den missförstådde” den som nästan söker sammanhang att falla offer för. Exempel på karaktärsdrag är ju att den ”dumjobbar gärna”. Alltså kan slita ihjäl sig med något för att visa framfötterna utan att det är klart att det är just det där man ”ska slita ihjäl sig” för. Eventuellt så byter projektet riktning och en massa timmar har slösats i onödan på något som inte var helt klubbat. Personen har inte dubbelkollat detta och känner sig utnyttjad och missförstådd när den inser att den måste börja om från början. Det den lagt ner så många timmar på aldrig kommer användas och det känns fruktlöst.
”Hjälper men hjälper inte”. Personen som tror att den hjälper men snarare ställer till det och sen gärna tar credd för hur behjälplig den är. Incitamentet är snarare att fylla sitt ego med credd hur bjussig den är snarare än faktiskt hjälpakten i sig. Exempelvis var jag på en fest en gång när jag var gravid. Jag frågade personalen om det fanns något alkoholfritt vin men det fanns det inte utan bara Ramlösa. Min bordsherre skulle minsann lösa detta. Jag försökte avböja denna favör eftersom jag redan visste svaret, utan att lyckats. Personen sprang runt och vände halvt upp och ner på stället för att sen återkomma med det beskedet jag redan fått. Visst gulligt men onödigt… Senare förklarade den för alla som passerade bordet hur hårt den hade kämpat för att ”lösa problemet”.
”Den dumsluge” var på dropin på Vårdcentralen häromdagen. Fram och tillbaka vandrade en tant och var upprörd för hon var minsann först i kön för hon väntat sen kvart i åtta på morgonen. Uppenbarligen friskast i gänget på grund av hennes handlingskraft. Till saken hör att dropin-en börjar halv tio och det är en husläkarmottagning så man hamnar i kö hos sin respektive läkare. Det spelar ingen roll om man väntat i två timmar. Det fanns liksom ingen konkret först i kön. Detta vägrade hon förstå. Helt enkelt ett dumslugt agerande och snart hade hon gjort sig ovän med alla i väntrummet på grund av detta resonemang som hon vägrade förstå. Man undrade ju helt klart vad hennes drivkraft var? Inte var det att få vård det var en sak som var klar.
Senaste kommentarer