Jag har förfasats en hel del av alla dessa tonåringar som tar sina liv. Att den självmordsstatistiken inte går ner. Statistiken för vuxna människor har ju i princip mer än halverats sen 80-talet men för ungdomar är det i nästan exakt samma antal som tog livet av sig på 80-talet som det är nu. Varför kan man undra? 150 unga människor per år. Dels så satsas det ju inga pengar på forskningen för psykisk ohälsa hos unga. Då är självmord den vanligaste orsaken varför unga människor dör. Dessutom så finns det lite utbildningsmaterial att tillgå.
3 miljoner hörde jag någonstans är ett belopp som tilldelas den forskningen jämför med trafikforskningen som får åtskilliga 100-tals miljoner i statligt stöd och det är ca 400 människor som dör i trafiken per år. Jag säger ju inte att man ska sluta med trafikforskningen men det känns som att det vore rimligt att ”skjuta till” lite mer på forskningen för självmord bland unga helt klart. Demografiskt så spelar det ingen roll var självmorden begås visar statistiken. Nio fall nu i Bromma vilket är en välbärgad ”vit” förort i Stockholm. Varför är man lika olycklig där som i en fattig ”mörk” förort?
Jag vet inte. Det här är ju ett rent spekulativt inlägg från min sida. Men jag har läst på lite och tycker det är ett extremt viktigt ämne att ta tag i. Skolpersonal vet lite om hur man hjälper, det finns som sagt knappt kunskap att tillgå. En av anledningen kan ju vara att det anses ”lite fult” att medicinera sina barn mot ADHD exempelvis. Vissa lever i attityden att ”den växer bort med tiden”. Ungdomar är bevisat mer rädda för att ta medicin på daglig basis än för att vara konstant deprimerade. Föräldrar är stolta och lever i förnekelse över att ”det inte är fel på mitt barn”. Terapi är bra! Men det kan inte bota allt. Det är inte heller helt lätt att få igenom en sk. ADHD-utredning alla gånger. Det är helt enkelt FÖR många hinder innan det ibland är för sent.
Skulle vi prata om oss människor ur ett frekvensperspektiv så ligger vi alla på olika frekvenser, vissa är lägre och vissa högre på en skala. Medicinernas syfte är väl att få folk att hamna på en ”neutral” frekvens om man mår dåligt i sin befintliga.
Det som är en av symptomen för en patient med ADHD exempelvis är ett nedsatt konsekvensmedvetenhet. Det är också en av de tydligaste orsakerna som ofta nämns vid ungas självmord.
Dessutom lever vi i en tid då tevevampyrer ser ut som dagens ungdomar och kärlek är för evigt. I livet eller det efterlivet. I dataspelsvärlden har du extraliv.
Jag tror att om man mår dåligt och är förvirrad så kan de här perspektiven lätt förskjutas. Går man in i ett djup som man bara kan nå när man är ung. Då kan det vara svårt att ta sig därifrån.
Jag var själv jättedeprimerad under en kortare period i tonåren. Då är man inte helt klar i tanken. Då allt är jättehögt och jättelågt. Kanske ses döden som en bättre plats för det kan säkert upplevas som en andra chans än slutet på allt.
Inte vet jag men det är värt att diskutera. För det är en extremt viktig fråga och ett jättejobbigt ämne. Vill man få hjälp kan man läsa HÄR.
Även om det är bättre nu, på många sätt så försvinner inte ångesten för framtiden. Många ser inte nån framtid i sitt liv, kan ju bero på hur många olika anledningar som helst att man mår så pass dåligt… Att just ADHD skulle vara en anledning tror jag verkligen inte.
Men visst är det ett viktigt ämne, ingen ska behöva må så dåligt. Dessvärre är det ju många som inte berättar hur dåligt dom mår, man ska vara glad/må bra och så är det med det.
Det är viktigt att komma ihåg att många som tar sitt liv gör det i panik och många som överlever ett självmordsförsök ångrar försöket. Det behövs läggas resurser på att öka kompetensen på våra vårdcentraler. Ungdomar som söker sig ditt ska tas på allvar och tidigt ska man sätta in resuser. Det gynnar inte bara ungdomarna utan också vårt samhälle.
Hej. Det är ett mycket viktigt ämne du belyser (tack för det), men kan du inte, snälla, vara lite mer noggrann med siffrorna du anger?! Det är inte 1400 ”unga” människor per år som tar livet av sig, det är ca 150 (ålder 15-24). Sammanlagt var det (alla ålderskategorier inräknade, dvs 15 år – 65+) 1378 personer som begick självmord 2011, enligt Karolinska Institutets statistik.
Ämnet är viktigt nog i sig självt ändå, men det blir dumt när man tiofaldigar siffrorna.
Ett mycket viktigt ämne.
Tror att den här stressen vi lever i idag påverkar oss negativt. Sociala medier, att allid vara uppkopplad där man gärna ska vara intressant med många vänner, ha roliga bilder där man gör saker med sina vänner. Många jämför sig med varandra på ex facebook/ instagram mm. Tror att många känner sig utanför och misslyckade. Denna utseende hets då man ska vara smal och se bra ut.
Det finns inte mycket plats till att bara vara.
Att bli sedd av sunda vuxna människor med bra inre självkänsla är viktigt både i skolan och hemma.
Ja det är ingen enkel fråga och finns ju inte en anledning till att självmordsstatistiken är så hög bland unga. jag tror inte att det beror på att inte tillräckligt många inte medicinerar sin eventuella ADHD. Det finns ju inte fler med ADHD idag än för tio år sedan dock ställs fler diagnoser. Jag tror att samhället blir allt krävande och alla passar inte in i den mallen. Att vi kurlar våra barn så att de inte kan hantera en motgång gör ju inte det hela bättre. Läs gärna David Ebenhards bok ”Trygghetsnarkomanernas land”, den tar upp mycket av dessa frågor. Människor i Bromma är inte mindre deprimerade än i förorten. Det är lika fel som att tro att det finns fler kvinnomissbrukare eller alkoholister i förorten. Det finns mer pengar men det skyddar inte mot denna sortens problem. Däremot måste vi börja prata mer med varandra, våga fråga och börja prata om självmordstankar och våga vara medmänniskor. Ställ krav på dina barn, låt dem göra misstag, låt dem känna känslor men finns samtidigt där för att möta upp och älska dem för de dom är. Ge utrymme för olikheten i samhället och öka ramarna så att fler får plats. Jag tror på att vi måste arbeta förebyggande det kan ingen terapiform i världen slå.
Kram på er
Tack för att du tar upp ett mycket viktigt ämne. Har en släkting som tog livet av sig och jag har sett hur det påverkade närstående i flera år efteråt.
Jag läste någonstans att 80/90-talisterna är de första generationerna som i stor utsträckning lämnats i tidig ålder till förskolan. Med dessutom större barngrupper än någonsin tidigare. Är själv förskollärare och vet att det kan vara svårt att hinna ”se” alla barn.. Tänker ofta på hur det påverkar våra allra yngsta emotionellt..
Det finns nog flera orsaker, man måste nog titta på det hela ur ett intersektionellt perspektiv. Samhällsstrukturen är nog en stor bidragande faktor, trots kapitalistiska framgångar så växer isolationen, isolerade människor som lever i ett svagt välfärdssamhälle är inte en bra kombination. Som sagt, finns många faktorer, dels psykologiska och dels strukturella och säkert sådana vi inte känner till då vi egentligen bara tycker till om ett ämne vi inte vet något speciellt om…
Jag tror du har helt rätt. Jag har hört (vet ej om det stämmer) att när vi människor lever i någon form av kris, exempelvis krig, är vi mindre benägna att bli deprimerade. Detta ska då dels bero på att vi ofta lever tätare ihop med andra.
För en vecka sedan valde en bekant barndomsvän att lämna oss, 20 år gammal. För tio år sedan hängde sig hans bror, då 16-17 år gammal. Deras granne valde ett hundkoppen som sin sista utväg, även han endast 20+.
Tänker på deras stackars föräldrar och syskon som blir kvar med den smärtan. Vissa med synen av att hitta sitt barn som de fött, ammat, älskat, hängande livlös. Fruktansvärt!
Tycker det är bra att du tar upp det här ämnet.
Tack!