Nu ska jag försöka reda ut begreppet lite vad jag menar med ”Inlandsförälder”. Jag ser det som ett generellt begrepp det är delvis riktat till just mina egna föräldrar. Tro mig jag älskar mina föräldrar, inget annat. Men deras ”inlandsföräldradrag” förvandlar mig att bli en tonårs-trots-dotter när de vänder den kinden till.
Det finns personlighetsdrag hos ”Storstadsföräldern” som inte heller är allt för smickrande men nu pratar vi ”inlandsförälder”.
Jag tror problematiken uppstår när man själv bott i storstan ett tag. För att man får lite perspektiv och kanske känner sig rentav lite ballare. Så problemet ligger ju helt klart lite hos en själv också. Men nu har jag bott i Stockholm i 13 år så det där att jag är ballare än ”lantisar” har liksom släppt för länge sen. Men ju längre jag varit borta från föräldrahemmet, ju mindre blir deras perspektiv i takt med att de blir äldre. Så det blir svårare att utläsa vad som är ren gubbighet och vad som är ”inlandsföräldradrag”. Kombinationen är inte alltid så smickrande.
- Ett tag exempelvis så envisades de att ha med sig termos och egna smörgåsar när de kom hit och hälsade på. Även fast allt fanns här i lägenheten.
- De tycker inte om att köra bil i stan. De tycker heller inte om min körstil i stan.
- Pappa tycker inte om restauranger ”med vita dukar”. Vad nu det betyder, men jag antar att han refererar till någon gång han av misstag hamnade på Operakällaren på 80-talet och inte kände sig tillräckligt uppklädd. Då får alla andra restauranger lida för det.
- Går de på stan för att handla kläder åt sig själva så handlas det bara kläder på de klädkedjor som redan finns på hemorten.
- De sover över hemma hos mig fast de mycket väl har råd att bo på hotell. Vilket hade varit skönare för alla inblandade.
- De är kändisimponerade och tycker inte det är konstigt att säga ”titta” den kände och personens namn högt. Fast att denne kanske står mindre än två meter ifrån dom.
Rent generellt så tror jag att ”inlandsföräldern” är lite räddare och lite mer hämmad än storstadsföräldern. Men det beror också på angreppssättet av storstan.
Exempel: Åker mamma upp själv med tåg så tar hon sig utan problem via tunnelbana och tvärbana hem till mig om hon måste transportera sig så. Hon hittar även bra inne i city. Skulle jag däremot hämta henne med bil vid centralstationen så stänger hon av hennes orienterade och självständiga del av hjärnan. Hon förstår inte alls var hon är även om hon står mitt på Sergelstorg och kan inte hitta en meter åt något väderstreck utan min hjälp.
Inlandsföräldern förstår inte att de begränsar och självvalt marginaliserar sin egen roll när de passivt lämnar över sig själva till ens våld. Vilket jag aldrig tvingat dem att göra. De är ju precis som jag en vuxen människa och de har oerhört mycket mer Stockholmskännedom än de flesta andra inlandsföräldrar.
Är man hemma och hälsar på hos dom så är de ju fullt fungerande, självständiga människor. Då sitter de inte bara och väntar på vårt nästa drag. Precis som det borde vara. Varför är det så?
Har ni fler exempel på ”inlandsföräldra-drag”?
De sover över hemma hos mig fast de mycket väl har råd att bo på hotell. Vilket hade varit skönare för alla inblandade.
Förstår inte ens hur man kan tänka så om sina föräldrar om de är och hälsar på en så är de väl ganska självklart att de sover över.
De har trots allt tagit hand om dig hela din uppväxt och du klarar inte ens av dem i två dagar?
Min mamma är extremt lantis och väldigt snål, det skulle aldrig falla henne in att bo på hotell. Sen tycker hon att allt är så fasansfullt dyrt och blir lite snål då hon ska bjuda på middag trots att hon har pengar. Hon kan titta på menyerna på inne flera resturanger och gå vidare och fnysa över priserna innan hon accepterar vad det kostar..
Otroligt jobbigt!
Värst är också när de måste ”bre” på dialekten för att understryka att de inte är härifrån, eller högt konstatera när man pratar i telefon att man ”är i storstan / huvudstan ” ….
Anitha, vilket roligt inlägg!!
Jag känner så väl igen ”inlandsföräldradragen”, speciellt när det kommer till min mamma. Har alltid haft svårt att förstå hur man vill begränsa sitt liv så till den milda grad att man i princip blir omyndigförklarad.
Älskar självklart mina föräldrar mer än livet självt men har under de år jag tillbringat i ngn storstad (ca 20 år) insett hur oerhört olika vi är och tänker. Och vilken rädsla det hos vissa finns när det kommer till det okända – vilket i många fall varit det jag i stället tyckt varit det mest intressanta och det jag slängt mig handlöst ut i för att få uppleva och vara först att njuta av.
Boendemässigt när det kommer till föräldrabesök har jag dock helt motsatt erfarenhet – tillbringat de senaste 20 åren med att försöka få dem att vilja bo hemma hos mig (el min syster) när de är på besök i stället för att alltid bo på hotell….och då gärna samma hotell år ut och år in – Sheraton – som för många herrans år sedan uppfyllde motiveringen centralt läge och hög kvalitet. Mina föräldrar älskar fortfarande detta hotell, de beskriver det som en plats med en så härlig internationell atmosfär – högljudda amerikaner är de enda jag kan tänka på. Läget är idag rent motbjudande men är det kanske där de får utlopp för sin låggenererande reslusta men då ska dock också tilläggas att jag har en extremt berest far som tillbringade i princip hela min uppväxt på resande ”jobbfot”. Boutiquehotell är i all fal inte att tänka på utan stort, pampigt och skränigt ska det vara. Och stora rum är viktigt eftersom att mamma väljer at släpa med halva sin garderob för 2 nätter hemifrån. Mycket pga hennes oerfarenhet när det kommer till att gå ut och äta och självklart ganska gulliga men också ibland irriternade förmåga över att bli uppstressad, i form av resfeber, över småsaker…som t ex två nätter i Stockholm och/el en kväll på restaurang. Restauranger ska enl mamma också alltid ha stora fönster ut mot gatan så att man kan sitta och titta på folk som går förbi, alltså inte på de människor som befinner sig i restaurangen. Jag förstår hennes sug efter att få se folk och fä men skrattar ändå alltid gott åt henns önskemål. I helgen var faktiskt första gången de önskade äta hemmamiddag vid ett besök och då med motiveringen – ja men vi skulle faktiskt tycka att dt var lite kul att få prova på att äta en hemmamiddag i Stockholm ngn gång också.
Det känns konstigt att inse att man själv är mer berest och har mer erfarenhet när det kommer till mångt och mycket i jämförelsevis till de föräldrar man hela sin uppväxt trodde visste och kunde allt. Kanske är det ett steg in i vuxenvärlden och kanske är det ett bevis på att generationsklyftan är relativt stor, speciellt för oss som kommer ifrån inlandet – även om just jag bara hade 2 mil till kusten.
Ta hand om dig!!
Puss och kram/Åsa
utmärkande för min inlandsfamilj (herregud, mina föräldrar är till och med bönder) är att vi alltid går på rad. inte på led. en familj på fem personer vandrandes på rad längs en trottoar i stockholms innerstad är.. ja, ett irritationsmoment utan dess like.
nja. jag är ”inlandsbarn” och jag kan nog se hur detta kan gälla ganska generellt för många av mina hemmavänners föräldrar. mina är däremot tvärtom. jag har aldrig varit med om maken till äventyrslustna galningar. mamma kommer hit och drar med mig ut på krogen. jag vill hellre sitta och dricka te med henne men hon ska ut och dansa. sen bor hon mycket hellre på hotell än hos mig för att ”vi kan ju sitta på varandra i en hel helg unge”. och det är bara ställen med vita dukar och NK som gäller. för är man i stan så är man.
det kan kanske i och för sig ha att göra med att vi alltid rest runt i hela världen och därmed upplevt allt det olika. hemma är inte lika vant och bekvämt som det nog lätt kan bli om man sitter på landet och inte tar sig därifrån någon gång.
Menar du allvar, tycker du att dina föräldrar ska bo på hotell när dom hälsar på dig??
Hej! Var kommer din fin-fina svarta kavaj med guldknappar ifrån?? Kul att du bloggar här nu! Krya på dig!
Haha! Fan va spot on och riktigt roligt. Jag skulle vilja tillägga oro för det mesta samt ovilja att lämna ”byn” och gärna en kombination av dessa två. Åka till stan på bara en onsdag är helt otänkbart. Missa Let´s Dance en fredag är typ katastrof.
Det där med termos var konstigt! Men att låta sina föräldrar bo på hotell känns väldigt ocharmigt, bekvämt eller inte klart de ska bo hemma!
Wow detta visar hur olika vi människor är. jag ska gifta mig snart och har en mama som inte mår så bra. Hon ska självklart bo med oss. Sedan läser jag nedan att föräldrar till vissa sover över på hotell trots att det gäller högst 2 dagar då de ska hälsa på deras barni storstan 🙂
Men hej, och ja! Tyvärr har jag insett att det faktiskt förstör ganska mycket av hela upplevelsen. Min pappa är så stressad och blir märkbart irriterad av att inte kunna ett dugg om Stockholm. Han vill bo på samma hotell varje gång (i ett industriområde vid Gullmarsplan, och han äter även helst middag där). Han vill också gärna gå på hockey när han är här, för det känner han mycket väl till. Hockey. Spelar ingen som helst roll vilka som spelar.
Jag känner igen det här! Själv bor jag i en mindre stad men då mina föräldrar bor på landet så räknas den som ”storstan” för dem. De har många roliga saker för sig när de kommer hit. Först av allt så älskar de traditioner. Då det är 20 mil så har de nu inarbetat en tradition att stanna och äta den medhavda fikan med kaffe på en speciell rastplats. Oavsett hur bråttom de har. När de sedan når slutdestination; mitt hus så är det första som måste göras ett besök på ICA. Där vill de då handla allt det som de brukar äta hemma. Såsom ”rätt” marmelad, ”rätt” prickig korv etc. Man skulle kunna kalla dem trygghetsnarkomaner. Jag har ett flertal gånger försökt poängtera att jag faktiskt har mat hemma, förvisso ”fel” mjölk, men ändå mjölk. När detta är gjort beger vi oss tillbaka till huset. Nu brukar det vara dags för lunch och den ska givetvis förtäras i hemmet, då lunch på stan anses vara en utsvävning (en utsvävning som de absolut har råd med). När lunchen är intagen så går pappa omkring och ojjar sig över min sambo och att han inte har ordning på sina verktyg. Sagt och gjort, pappa börjar städa i förrådet medan mamma och jag åker in till ”stan”. Pappa hatar ”stan” så detta är en utmärkt lösning. Ändå ringer han ca var 20 min för att fråga om vi kommer tillbaka snart och för att försäkra sig om att eftermiddagsfikat blir av. Som tur är så avslutas kvällen med att en rejäl BIB åker fram efter ”lördagsmiddagen”. Summa summarum – när besöket är över och de åkt dagen efter så är jag helt slut av deras försök att applicera ”hemma” hos mig. Nästa gång ska jag banne mig göra detsamma!
Min mamma kan inte gå längre ifrån mig än en meter när hon är på besök i Sthlm. I sin hemstad ses hon som en både stark och kompetent kvinna men här blir hon helt handlingsförlamad.
När hon är i sthlm suckar och pustar hon över hur mycket folk det är, hur stressigt det är och att hon inte alls förstår hur jag kan bo här. Däremot så har jag mer än en gång hört henne skryta över mig och min fina lägenhet i Stockholm.
Detsamma om vi går ut och äter och jag vill bjuda, under hela middagen känns hon mest besvärad, men den kan jag höra henne prata i telefon och berätta om vilken fantastisk restaurang vi varit på!
Det här med hotell är också kul… Det är lite som den här grejen att ha matsäck med sig för resan hit. Något man själv inte kommer på tanken att ha!
Hej fina du!
Jag tror att det har att göra med om föräldrar är beresta eller inte. De känner sig trygga i sin hemstad för att de känner allt och all där. De blir nervösa av allt folk för att det är distraherande. Jag tror inte att jag skulle vara så kaxig i en storstad i storlek med Peking t.ex..:)
Vissa stockholmare, typ från Lidingö beter sig nog annorlunda jämfört med Östermalmare.
Skriv din kommentar här!
HUR kan man låta sine föräldrar bo på hotell??? Så känslokallt.
Jag känner igen mig! Jag bor i sthlm och mina föräldrar kommer upp från Gotland ibland. När dom är här springer som på Konsum nere på gatan flera gånger per dag, hemma klarar dom sig utan detta spring för att där är det 2 mil till närmsta affär.
När dom skall gå på stan med mig för att hitta på något, handla kläder exempelvis, så blir dom på distraherade av alla människor att dom har svårt att koncentrera sig på att handla.
Om vi åker bil och en annan bil signalerar en bit bort, så tror dom självklart att det är på oss som det signaleras, fast vi inte gjort något anmärkningsvärt.
SNYGGING! Välkommen till mama!!!! Jäklar vad kul det här ska bli. Puss!