Visst är det roligt med vissa människor som är dem som håller hov. Som alltid måste vara de som sätter agendan och nivån för kvällen, självbetitlade ”mood managers”. De upplever säkert sig själva fulla av självdistans. Men skämtar man tillbaka till dem med samma mynt då kan stämningen snabbt förändras och samtalet dör. Det skaver och haltar och det tar ett tag innan man kanske kommer på rätt köl igen. Vissa samtalsdödare kanske helt hamnar i onåd hos mood managern. Deras person döms ut av denne och samtalsdödaren fattar inte att det var en sådan liten grej som kunde kasta omkull hela relationen. Nej det måste vara något annat… Inte alls! Det räcker gott och väl.
Som par så har man ju olika relationer till olika personer. Exempelvis så har jag och en gammal killkompis där vi har en etablerad jargong. Men Calle skulle ju aldrig kunna skämta med honom på det sättet som vi gör. Inte heller kompisen med honom. Det skulle bli total kortslutning. Som en obesvarad highfive.
Många offentliga personer bemöts ju på ett visst sätt. De är inte oskrivna ark, de är färgade genom ett agerande i teveprogram till exempel. En offentlig roll blandas ihop med en privat och det liras inte alls. Det är svårt det där hur ska man bete sig egentligen. För det töntigt när folk spelar som att de inte vet vem någon är när det är uppenbart. Jag var på en middag för något år sedan och det var uppenbart att en av tjejerna kände till Calle fast hon låtsades inte om det. Men alla samtalen handlade om ”Calleämnen”. Det var extremt svårt att förhålla sig till. För hon ställde frågorna som hon inte alls hade koll men visste alla svaren. Jag spelade artigt med i vår lilla charad.
Eller som affärsmöten. Där handlar det ju om allt från sociala koder till att kunna tajma en stegring i ett samtal. Exempelvis om de man möter är från ett annat land, eller stad för den delen. Så kompliceras ju det där ytterligare en nivå. Då det finns så många externa faktorer som sätter stämningen. Antingen så äger man eller inte.
By the way. Katrin har rätt jag har fel. För precis så funkar det ju i en leksaksaffär. Hade inte tänkt på det. Bra Katrin!
Det är något väldigt obehagligt över dig och Calle. Lika barn leka bäst, kanske. Jag blir lite matt av att ni alltid måste ha ”rätt” och sista ordet i alla diskussioner som uppstår på era respektive bloggar. Att ni raljerar och gör er lustiga över andras åsikter, och blir obstinata i att driva era teser. Jag kanske har fel, men den sista raden om Katrin känns bara småaktig och besk.
ballt att du tog åt dig. inte för att man MÅSTE ändra sig. jag gillar åsiktsstarka personer, att diskutera, oliktänkande och allt d där. men samtidigt måste man kunna backa upp d man säger. kan man inte d är det nog dags att ändra åsikt. men soft av dig i a f. lycka till och allt d där!
Ja, bra Katrin. Faktiskt. Bra alla som kritiserade ditt inlägg.
länk:
http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324205404578147373422297406.html
På vilket sätt fungerar det inte så? Hur menar du? Att personalen tar med barnen till olika sektioner av leksaksaffären? I ”The Wall Street journal” fann jag detta citat (i en artikel om just den svenska barnleksakskatalogen):
A saleswoman said she hasn’t seen much difference in store displays but noted employees now are trained to avoid stereotypes when talking to customers. ”If someone asks for a present for a 5-year-old girl, we don’t automatically take them to the dolls section,” she said. ”Instead, we ask them what her interests are.”
Det har alltså, enligt de anställda själva, visst varit så tidigare att man dirigerat människor rätt efter kön på barnet som ska ha leksaken. Men nu, efter att detta uppmärksammats, har man som en del i en förändringsprocess både ändrat i leksakskatalogen och vidareutbildat personal i genusfrågor. Det hör ju ihop.
Du får jättegärna förklara vad du menar med din korta kommentar, för jag förstod den inte riktigt?
”Jag är en smart person. Jag gör rationella och välövervägda fria val. Det är så jag vill se på mig själv. De flesta människor vill uppleva sig själva så.”
Just detta briljanta inlägg jag läste handlar om kognitiv dissonans i samband med klimatångest men funkar bra även på andra sammanhang som ”skaver” lite.
http://klimatangest.blogspot.se/2012/11/kognitiv-dissonans.html
Va synd att du inte kan ta åt dig i en diskussion och faktiskt kanske se saker ur lite andra perspektiv än ditt eget, jag tyckte att Katrins kommentar var ett väldigt bra exempel på det du missade i ditt inlägg. Dvs reklam och medias enorma intryck på våra fördomar och vårt liv.
Kan du inte bemöta andras åsikter med lite respekt och ödmjukhet istället för att gå på som en bulldoser med att du alltid har rätt?
Jag har gått och trott att jag är typen som kan samtala med de flesta, även med en trottoar: Men sen alla sociala medier dök upp tycker jag det är svårt att hålla samtal med ytligt bekanta. Allt är ju bara ett evigt upprepande av saker alla redan vet. Eller att låtsas att man inte vet.
// Ami