Jag var på en middag i helgen och vi kom in på det här med placering i syskonskaran som jag tidigare bloggade om. Att småsyskon gifter sig med småsyskon etc. Men det finns också en annan aspekt på det. Hur man är sinnesmässigt.
Att storebröder är de ansvarstagande men också de ängsliga, att mellansyskon är medlarna men också ångesttyngda. Småsyskon är de lättsamma entreprenörerna men oansvarstagande. Det är också fascinerande att två syskon kan uppleva en situation så totalt olika. Hur en storebror kan minnas något med fasa och en lillebror något som kul. De som konfliktar mest i en syskonskara är mellansyskon och småsyskon.
Aja, jag blev så fascinerad av ämnet så jag började läsa Äldst, yngst eller mittemellan : din placering i syskonskaran och hur den påverkar dig av Elisabeth Schönbeck. Det är verkligen ett superintressant ämne. Jag fick lära mig i boken att ensambarn (som jag) oftast klassificeras som de äldsta barnen i en syskonskara, motsvarande. Men har många element av ett småsyskon i sig. Min teori sprack alltså lite grann, men inte helt.
Men det jag tänker är, om man nu har dom här redskapen som förälder kan man då på något sätt påverka och experimentera rollerna. Kan ett småsyskon bli uppfostrad som en större eller tvärtom? Eller är mönsterna satta sen Jura?
Vad tror ni och snälla berätta om era syskonkonstellationer och relationer. Stämmer de kortfattade profilsummeringarna in på er? Jag får ni inte nog av ämnet så vi ska vi prata mer om det i Malou imorgon Efter Tio i TV4.
Det skiljer bara ett år mellan mig och min storebror, som är mitt enda syskon. Jag är själv tillsammans med ett ”mellanbarn”, och min bror är också det. Jag har alltid haft ett behov av att ha ett stort kontaktnät, flängt runt mycket i världen, sett till att ha höga betyg och tagit ansvar för oss båda två i många situationer. Till exempel fick jag alltid ställa mig i kassan och betala åt honom när han var yngre, eller ringa telefonsamtal åt honom då han tyckte att det var jobbigt att möta främlingar. Han är dock nyfiken, intresserad, och ansvarstagande – men på ett väldigt diskret sätt. Bekräftelsen från andra människor är nog inte lika viktig för honom som för mig, och han har lätt för att sortera bort människor från hans liv som ger mer än vad han tar. Jag fungerar snarare tvärtom. Jag har lättare till stress och flyktiga känslostormar.
I vårt fall är jag övertygad om att våra gensammansättningar spelat en stor roll. Jag tror dock att samhällets och därmed alla i vår omgivnings olika förväntningar på oss som tjej och kille kan ha haft en större inverkan och förstärkt vissa medfödda egenskaper. Det hade varit intressant att se hur vi hade utvecklats om det funnits ett till syskon 🙂 Intressant ämne!
Klart det stämmer! Dock kan man i en skara barn ha flera storasystrar t ex. Vi är fem barn och jag är stora-storasyster. Men sedan har vi en till i en ny kull. Och ett par lillasystrar fast den ena med lite mer dragning åt ensambarn.
Jag provade att leva tillsammans med en storebror ett tag. KATASTROF! Två såna samtidigt, vana att styra ställa och ta ansvar, det funkade inte alls. Nu är jag lyckligt gift med en mellanbror istället. Kanon!
Har naturligtvis inte bara med syskonplaceringen att göra, men visst präglas man av de roller man fostras in i.
Och det är väl viktigt att hålla isär: Det är ju inte turodningen i sig som spelar roll, utan de uppgifter och egenskaper som omgivningen klär en i under uppväxten som präglar det här beteendet.
Är äldst av tre och på mig stämmer det in. Min sambo är dock mellanbarn men passar in på beskrivningen av den äldsta. Kanske beror på att han har två systrar? Ingen storebror? Vem vet..
Är förlovad med en lillebror, är själv storasyster btw 😉 Min lillasyster har en seriös relation med en storebror.
Jag har hört precis tvärtom. Storasyskon gifter sig med småsyskon. Många av mina vänner är småsyskon men beter sig och känns som storasystern tom och tvärtom. Jag tycker att detta ämne är intressant dock 🙂
Hej!
Detta stämmer inte alls in på mig och min familj, jag vet dock inte om det kan bero på två st uppslitande skilsmässor. Jag är minst av 4 samt enda flickan. Jag är den påhittage, kreativa och rastlösa men även den mest ansvarstagande och har alltid varit. Jag är väldigt mån om hur alla mår och har det.
Mina mellanbröder ligger dock och ”flyter” på den stressen jag har inför hur de mår. De säger varken bu eller bä och bara är oavsett hur situationen ser ut. Dock är båda väldigt flitiga med jobb och studier och har väldigt lyckade karriärer.
Min äldsta bror är en riktig fegis och står inte alls upp varken för sig själv eller någon annan.
Hade jag varit äldst hade det nog varit lättare för mig att axla den position jag faktiskt tagit. Folk har alltid tagit för givet att jag är den oansvariga och bortskämda och den inställningen har varit lite jobbig att arbeta bort ibland. Jag har fått jobba stenhårt för att ses som seriös och inte som en bortskämd skitunge.
Kan även tillägga att jag är tillsammans med en storebror som är 12 år äldre än mig och som har två yngre systrar. Kanske har han blivit släckt mitt behov av en riktig manbild eftersom jag inte kan se till mina bröder.
Kram
R
Först och främst, tack för en underbart ärlig och ”riktig” blogg som bjuder upp till diskussioner!
Jag är äldsta barnet av två, i vår familj. Jag kan mycket väl känna igen mig i din beskrivning av ett äldsta syskon är ansvarstagande. Jag har alltid fått ta hand om lillsyrran efter skolan när vi var små. När jag blev tonåring så var det jag som ibland lagade mat och som mamma frågade: ”Kan du hänga upp tvätten när du kommer hem?” på morgonen. Jag började tidigt packa gymnastikpåsen som barn, medan mamma fortfarande packade lillsyrrans i ca två år efter det jag slutat. OCH jag var ALTTID den som skulle ta hand om alla andra barn och vara ”lillmamma” när vi skulle få gäster osv.. Den rollen hamnade ALLTID på mig av någon anledning, och jag klagade aldrig eftersom det var så det var…
Fortfarande idag (jag är 20 år och bor hemma) så är jag självklart mer hjälpsam hemma, eftersom jag är student och just bor hemma, men det är fortfarande mig man frågar ”Vill du göra detta…?”. När jag ibland ställer motfrågan: ”Varför frågar ni alltid mig och inte syrran?” så kommer ofta ursäkter för henne som ”Men hon har mycket i skolan nu” eller ”Amen, du kan väl göra det?”. Visst, vissa perioder har hon mycket i skolan, men det har även jag som universitetsstuderande – men det tas det ingen hänsyn till.
Så jag kan känna igen mig mycket i din beskrivning av vilket syskon man är och hur de är som personer, men jag är ÖVERTYGAD om att det är hur man blir formad och behandlad av sina föräldrar + en liten del själv av hur man är som person. För visst, jag tycker om att ta ansvar och jag längtade så som barn att bli vuxen så jag skulle kunna få ett jobb och bo i en egen lägenhet där jag fick bestämma allt, men jag tror att det har präglats av mina föräldrar till en viss del just genom vilken roll de har givit mig.
Jag kan tänka mig att småsyskon kan testa mer gränser än ett äldre syskon eftersom de har någon att ”falla tillbaka på” som inte är ens föräldrar. Ett äldre syskon har inte den ”chansen”. Jag tror att man vill visa sig stark och vara en förebild för sitt syskon och hur kan man då vara det om man testar en gräns och det går fel?
Mycket intressant ämne Anitha! Slår lätt på Efter Tio imorgon!
Vi är tre systrar i syskonskaran, jag är den äldsta. Mest ansvarstagande och mest ångestfylld samtidigt, check! Mellansystern är lite vilsen på flera sätt, van att anpassa sig till mig som tog mycket plats när vi var små, och minsta systern som är sladdbarn och alltid fått mycket uppmärksamhet för hur söt och charmig hon är. Skulle vara intressant att veta hur man kan komma ur sina mönster, kanske genom att bli medveten om det som det går att ändra sig? Tror tyvärr att våra invanda mönster också gör att det lättare uppstår konflikter i syskonskaran, kan det vara så att syskon som inte beter sig enligt de roller som du beskriver har mindre konflikter i syskonrelationen?
För övrigt är jag tillsammans med ett ensambarn, dvs ett till ”storasyskon” : )
Ha ha ha =) Jag kan kopiera Alexandras inlägg. Tre systrar med allt detta. Jag är den lilla…..
Vi är tre systrar i min familj och vi fubnkar i korta drag så här: Jag är äldst och definitivt den som tar mest ansvar och fixar och donar mest. Samtidigt är jag den som kräver mer distans från de andra. Mellan är rätt impulsiv och snabb med känslor på både gott och ont. Plus den där ångesten du nämner. Yngsta är den trygga punkten som skulle ge dig det sista av allt hon har om det skulle få dig att må bättre. Samtidigt är hon lat som få och kommer alltid undan med ett flin. Jag har märkt att de här rollerna stämmer rätt bra in på mina vänners familjer när de har samma antal syskon. Hemskt intressant ämne som jag älskar att komma tillbaka till så fort familjer ska diskuteras.
Här två storebröder och lever o har barn med en storebror.
Jag är lillasyster och ansvarstagande. Min storasyster har alltid varit den som testat gränser, jag har varit med i kulisserna och på så sätt tagit del av hennes många snedsteg, och därmed lärt mig nyttiga saker. Det är en stor anledning till att jag är ansvarstagande. Nu på senare dar, när vi inte lever under samma tak, har rollerna förändrats lite. Jag tänjer oftare på gränserna och hon finns där som ett tryggt stöd, som en syster bör vara, oavsett om det är lilla/mellan/stora i skalan. Likaså finns jag där för henne i vått och torrt! Syskon är det bästa som finns, det är ett givande och tagande hela tiden!
Jag har tänkt jättemycket på det här själv! Har tidigare alltid varit ihop med storebröder (är mellanbarn själv) men sen fem år är jag ihop med en lillebror, som nu är pappa till min unge. Jag har nog i förhållandena fått liknande till som jag har jämt emot mina bröder. Kan tänkas att det nu funkar så bra med en lillebrorsa eftersom jag och min lillebror har en fantastisk relation. Jag tror jag känner mig tryggare i rollen som storasyster än lillasyster. Klurigt det där. Men jag tror absolut att det spelar in i vem man väljer i livet!!
Jag är lillasyster och gift med en storebror. Min storesyster är gift med en lillebror. Så vår familj ställer till det med din teori. Och tyvärr har jag jättemånga vänner som är gifta som oss.
Jag är äldst av tre syskon. Jag är den mest ansvarstagande av oss tre. Men också den mest ängsliga och ångestfyllda. Jag och min mellanbror har växt upp med en pappa som var en alkoholist när vi var barn. Vi har upplevt vår barndom på helt olika sätt. Jag tog mycket ansvar för min brorsa och skyddade honom framför allt. Men han ser det inte alls så. Så på oss stämmer nog de där stereotypa rollerna in rätt bra.
Jag ar mellanbarn och i dom tva seriosa forhallandena jag har haft i mitt liv sa har mina pojkvanner varit det yngsta barnet. Vet inte om jag ar mycket av en medlare men har val haft ganska mycket angest i mitt liv. Alltid forsokt synas och horas for att fa uppmarksamhet.