Anitha Schulman

När jag vaknade sådana här morgnar innan barn så kunde jag verkligen vilja fly landet. Det svindlande i att packa en snabb väska och dra till Arlanda när vädret hemma inte levererade. Sällan att man gjorde det, tanken var väl halva nöjet men att man trots allt kunde ta chansen. Att den fanns där chansen.

Skulle jag vilja fly landet idag så skulle det innefatta en himla massa logistik. Vem ska ta hand om Penny  eller ska hon följa med? Behöver hon vaccin då är nog sista minuten inget alternativ. Jag måste informera föris och jag får inte glömma att packa D-dropparna. Nej eskapismen blir inte så sexig då. Logistik och eskapism spelar inte på samma planhalva. Men det är skönt att landa också. Man är ju så dålig på att njuta i stunden också iallafall jag. Jag är alltid ett steg fram och kan i efterhand komma på att grejer är ”stora” eller härliga.

Det kanske i och för sig också är en sorts eskapism då man är rädd för att leva i nuet. Flykten från verkligheten. Men verkligheten är ju väldigt vacker. Så som hemläxa till mig själv minst en gång i veckan ska jag identifiera det sammanhang jag ser. Alltså här och nu. Som igår, det började mörkna ute Penny lekte på sitt rum hon går från bebis till barn. Det var en bra låt på radion, Calle satt bredvid mig och läste söndagstidningarna. Enkla ting men ack så stora. Inget som skaver. Allt flyter och stadigt. Tro mig att njuta i här och nuet är kanske bland det svårare men när jag gör det så slår det alla spontanpackade väskor i världen.