Jag kan med handen på hjärtat säga att vi är ganska bra på att leka med Penny, vi sjunger och busar och dansar. Allt detta aktiv tid en timme till en och en halv timme per dag. Men det är inte i närheten av så bra som man borde vara för att ge barnen en optimal stimulans. För att lita på Hugo Lagercrantz professor vid Karolinska Institutet till lika expert på barns hjärnor. Barnen har ett ”fönster” fram till tre år då de är oerhört mottagliga för alla intryck. Vill man ge dem en bra start i livet ska man satsa stenhårt på de tre första åren.
Under mitt och Pennys ”fönster” på en och enhalv timme per dag så kanske det ringer tre-fyra gånger och kommer lika många sms. Jag är förslavad under iPhonen, visst kan jag avväga vad som kan vänta och vad som är direkt men oavsett så avbryter det vår lek och i slutändan blir det kanske bara en timme. Inte så konstig att en av hennes första ”vuxenimitationer” var att prata i telefon och säga ”hallaa” i telefonen. iPaden hanterar hon vid ett och ett halvt år nästan perfekt. Hon går in och ut i programmen och förstår uppgiften vad som avkrävs. Sen kanske hon inte alltid lyckas lösa den men hon förstår. Förmodligen mycket mer än vad vi tror hon gör. Jag fick lära mig av Hugo Lagercrantz att inte ge Penny för mycket valmöjligheter utan vara direkt och konkret. Kanske det man i Sverige kallar för sträng eller strikt uppfostran. Att ta bort alternativen köttbullar ELLER fisk är väl att vara tydlig och men konkret. Ska kasta bort en del appar och bli bättre på att sätta ner foten och stå emot protestskriken. För en liten människa som inte kan sortera bland tiotusen impulser och intryck så stillas de nog av färre val. Såklart. När man tänker igenom det låter det ju busenkelt Det är väl det här som är uppfostrans utmaning. Att konkretisera för oss och henne.
Jäkligt kul och intressant Malou och Efter Tio idag. Kolla här:
[tv4play id=”2220159″ size=”medium”]
Hur sätter ni gränser och hur mycket leker ni med era barn? På riktigt, inte en bra dag utan våga berätta om era tillkortakommanden också.
Hjälp, få ångest över att jag inte leker med mina barn mer. Leker i princip aldrig, men just nu är jag föräldraledig och är hemma mkt med dem alla tre i allafall, de får ju vara med och göra grejer som vi behöver göra, laga mat, handla, städa osv. Sen läser jag varje kväll för dom. Men et par timmar varje dag( ska det vara egentid också eller funkar det att ha alla tre tillsammans och leka) händer sällan.
Hej!!
Jag har inga barn än så länge, och kanske inte häller än på ett par år.
Jag ville bara skriva och berätta att jag fullkomligt avgudar dig (det lilla jag vet om dig pga. bloggen). Har även märkt att kommentarfältet har börjat sina. De inlägg med massor utav kommentarer vågar jag knappt läsa, för min egen skull då jag blir så jädra irriterad människor att jag skulle kunna skära i både mig och dem om jag mot förmodan skulle stöta på dem. Jag ville bara att du skulle veta att världens bästa tjej (må så vara själv utnämnd) har givit dig priset (äran): Bästa kvinnliga förebild!! (Top 3 Sverige) !! I gengäld önskar jag mig fler, fler, fler podcast avsnit och kanske en bok eller två, och att du är med på ett avsnitt utav ’middag hos Hannah & Amanda!!!’
Jag ÄLSKAR dig. XoXo W
Skriv din kommentar här!
Jag tror det viktigaste är att vara mer närvarande som förälder än vad många är idag. Jag blir t ex illa berörd när jag ser föräldrar ute på promenad med sitt barn och samtidigt prata i tfn. De missar att prata med sitt barn om vad man ser och hör utefter vägen (=språk-och begreppsutveckling, delade gemensamma upplevelser). Jag tror att barnen lär sig att inte peka och prata om vad de ser för mamma/pappa har ju ändå uppmärksamheten någon annanstans. Vad gäller att leka med sina barn så tror jag inte att det är det viktigaste. De flesta barn leker med andra barn och själva. Det viktigaste är att vara tillsammans i vardagen och vad det kan innebära beror förstås på barnets ålder. Sätt tfn på ljudlöst och tänk efter vad som är viktigast.
Leker en del med dem, tycker det är kul när alla i familjen är med, men när händer det egentligen? Största tjejen som precis fyllt 5 har precis fått börja välja kläder själv. Ser dock att hon ärvt samma beslutsångest som mig, ”Tänk om Lova inte har jeans imorgon”-iknande påståenden kommer ofta. Tänkte mycket på vad ni pratade om. Det kanske är för tidigt ändå att ge henne val? Dubbelmoral ger mig dåligt samvete, vi har bestämt att spela på våra telefoner bara är till för när man reser, är på restaurang elelr liknande. Inte hemma där det finns leksaker. Men vi själva sitter på kvällarna och leker med dem… Vi har aldrig pjoskat med maten heller, aldrig frågat vad de vill ha (förutom vid födelsedagar o liknande givetvis) bara serverat och inte nöjt oss förrän de ätit upp. Detta har gett oss 3 barn som äter allt från blodpudding till sushi.
Detta är första gången jag tittar in hos dig och det första jag möts av är den här super vackra bilden på en kvinna jag bara känner via efternamnet.. Jag är inte super haj på kändisar men vet bara att du är gift med Calle S. Och oj vad vacker du är! Ville bara säga det. Kommer säkert titta in här mer, se vem du är och ”lära känna” dig lite mer. =)
Jag håller med dig om att man ska ta bort alternativen. Jag tror inte små barn mår bra av att välja. T.ex. frågar jag aldrig min dotter om hon vill äta frukost (hon kan ju säga nej och vad gör jag då? Hon måste ju äta). Istället säger jag till henne att ”nu är det frukost”.
Men det är klart det är svårt att hela tiden vara konsekvent. Ibland orkar man inte…
När det kommer till lek skäms jag lite. Jag sjunger, dansar och läser gärna för min dotter, men jag tycker det är så sjukt tråkigt att leka… jag känner mig som en fjortis, men orka leka med mjukdjur och bygga klossar… jag försöker en stund, men oftast så slutar det med att ”mamma måste *insert valfri aktivitet*”. Då skäms jag och får dåligt samvete…