Anitha Schulman

Är på förskoleinskolning. Igen. Vi har bytt, vi fick nämligen beskedet att vi fått plats på vårt förstahandsval precis efter sommaren. Dels så ligger det mycket närmre hemmet och mellan våra jobb. Samt att det är färre barn och mer personal per barn och det känns verkligen urviktigt. Hon hann inte gå så många veckor på gamla förskolan trots allt. Så den här gången är det på riktigt.

Penny är verkligen inget fan av lämningar. Har aldrig varit. Sista veckan på gamla förskolan funkade det bra. Så av den anledningen känns det ju hemskt att börja om. Igen. Men jag märker stor skillnad. Allt kommer gå fortare den här gången. Det är samma principer bara nya miljöer och nya barn att vänja sig vid.

Längtar till rutinerna sätter sig. Eller vad man ska kalla det för. Rutiner gäller liksom inte riktigt med barn. Utan snarare någon slags kontinuitet. Om det är något jag ser som den stora skillnaden innan och efter barn är att inget är konstant eller som man förväntar det. Nej det är liksom ingen idé än att hugga nio till fem i sten längre. Eller om man måste göra det så hamnar man i konflikten om vems jobb som är ”viktigast”. Men man måste nog ta den striden och hitta en balans. För förväntningen på den som varit hemma mest tenderar till att tas föregivet och då kommer ju den personen allt långsammare ut i arbetslivet och kanske missar en löneförhandling till.
Lagom till nästa barn är obalansen i ekonomin ännu större än sist och då är det den personen som blir hemma igen ur ekonomisk aspekt. ”För familjens bästa”. Är inte alltid säker på att ekonomi löser alla tillkortakommanden.

Just det lyfte Insta. Tack för responsen.