Anitha Schulman

Jag är inte en person som håller till fasta hundra procent på mina ideal. Jag sätter ofta kanske upp en mental målbild. Men ändras förutsättningarna så är inte jag orubblig på att förändra mig. Jag har förstått att allas graviditeter är väldigt unika från fall till fall eller person till person.

Någonstans kanske det är lite som en 9 månaders partykväll, för att banalisera det och förklara för en ickegravid.

Det kanske handla om vad man åt eller hur utarbetad man är innan man festade till det. Eller ens psykiska dagsform. Det brukar vara de tre elementen som spelar in när blir på lyset. Har man balans på alla tre är det oftast inga problem. Är man i obalans på någon av punkterna så kan berusningen slå både hit och dit. Jag tror samma sak kan gälla för en graviditet.

Rent generellt blir ju saker antingen så stora eller så små man väljer att göra dom. Man kan ju bygga upp värsta mentala stressen bara för att åka och storhandla om man vill det. Eller vara helt slut när man sitter på planet på väg till semestern bara för att man stressat upp sig så mycket innan. Eller så är det inga biggies. Allt har ju med inställning att göra.

Med detta förringar jag inte att kräkas konstant i 40 veckor eller foglossning from hell. För jag har själv aldrig upplevt det i min graviditet. Men jag förutsätter att det är ett helvete. Jag vet inte varför vissa drabbas och inte andra. Vi kan kalla det en jävla otur. Motsvarande en sjuk baksmälla på två glas vin i party-livet.

Jag hade i alla fall som målbild att ta ”graviditeten in i livet och inte ta livet in i graviditeten”. För mig har det någonstans varit avgörande. Jag adderade på min graviditet in i mitt vanliga liv istället för att förändrade hela min tillvaro på grund av graviditeten. Jag har i princip kunna leva ett vanligt liv till 90%. Nej jag kan inte äta allt eller röka eller dricka. Jag har inte kunnat ha alla kläder jag önskat men har heller inte sett ut som Barbapappa. Nej, jag har inte kunnat resa på äventyrssemester eller en flamboyant cityweekend. Men det har heller inte fattats mig. Trots det har jag verkligen inte haft tråkigt en sekund.

Periodvis när jag var trött i början så tog mitt sociala liv lite stryk. Men det kunde ju även hänt under några hårda jobbmånader. Jag tror ingen runt ett bord på en blöt middag tänkt på att jag är nykter och jag har haft lika roligt ändå. Nej, jag kanske inte hängt med till tre, men i alla fall till två och det har inte varit någon som reagerat på att jag och Calle inte varit närvarande sista timmen. På det stora hela har jag anpassat min graviditet efter mitt liv och inte tvärtom. För mig har det varit helt avgörande för hur den här graviditeten blivit. Jag är verkligen inte säker på att nästa gång blir samma sak. men jag kommer i alla fall gå in i det med samma upplägg.