En gammal kompis kille var otrogen mot henne och han berättade det han gladeligen för Calle. Hennes pojkvän ingick väl i någon sorts manskooperativ som man har en agenda när de respektive är med och en annan när de inte är det. Han trodde väl att det var lite vi grabbar emellan snack som han bjöd upp till. Men Calle som inte var med i klubben blev istället ganska chockad. Flera dagar funderade han hur han skulle göra. Det här var ju trots allt en av mina bättre vänner som han gillade mycket, hur skulle han förhålla sig till det här? Hur som helst så fann han ingen anledning att ljuga för mig. Vi var ju ganska nykära och hade båda lovat varandra att ha en ren och ärlig relation. En agenda, där båda vet allt. (Kanske ett av mina mina bättre relationstips.)
Jag blev såklart chockad av det han berättade och kunde knappt tro att det var sant. Nu förflyttades ju det här budskapet till mig och hur gör man? Berättar man för sin kompis eller håller man tyst? Jag ställde för mot nackdelar. Det ska ju tilläggas att deras relation var mins sagt bergodalbanig och hon –min väninna, var stundom mycket olycklig.
Jag funderade först på att konfrontera honom med detta. Men han skulle ju bara spela tillbaka bollen till Calle och hävda att Calle ljugit alternativt att han själv skojat. För sån var han, väldigt slingrig och manipulativ. Att jag skulle veta om det skulle inte betyda mycket för honom. Jag förstod att om det skulle sägas så skulle man vara tvungen att ställa mot väggen oförberedd, utan alternativa flyktvägar. Jag genererade enbart flyktvägar.
Men jag visste ju att sådana här saker lätt kan backfirea. Oddsen att man stjälper, hjälper eller blir boven i dramat själv är lika höga. Första alternativet var ju att hon skulle konfrontera honom han skulle erkänna. Han kanske nästan skulle kanske se det som en lättnad att ”bli påkommen” för han hade nästlat in sig i en situation han inte kunde ta sig ur och mådde dåligt av. Förhoppningen vore väl att de skulle börja i parterapi och lappa ihop relationen, alternativt inse att det är kört och göra slut.
Andra alternativet är ju att hon konfronterar honom och han lyckas manipulerar henne och hon går på hans linje och ”gör slut” med mig.
Tredje alternativet är ju att inte säga någonting. Hon kanske får veta en vacker dag och får veta att jag visste utan att säga något. Det alternativet skulle förmodligen också sluta i kompisskilsmässa.
Nej det fanns inte så många bra alternativ, helt enkelt. Det var ett hemskt ok att bära. Hade det varit jag hade jag verkligen velat veta även om det varit jobbigt att hantera. Men först beslutade jag mig för att inte säga något, det kanske skulle komma fram på sitt eget sätt. Men inget hände och medan jag väntade växte detta allt större inom mig och snart vågade jag knappt prata med henne om något med risk att försäga mig eller att hon skulle märka att jag var undflyende. Så jag sa det som det hade berättat för mig, till henne. Hon blev ju såklart chockad men ändå sansad. Hon reagerade som sig borde och började samla bevis för detta,FB, SMS, Mail etc.. En hemsk vecka där allt tolkades in och kanske ibland övertolkades. Men hon fick fram det hon behövde och en morgon så väckte hon honom och konfronterade. Han blev ju i dubbel bemärkelse tagen på sängen kan man säga. Men han erkände inte.
Istället lyckades han vända på steken totalt och berätta vilken usel flickvän hon var som sårade honom på det här sättet. Hur vidriga människor vi var, (jag och Calle) som ljugit ihop det här för att splittra deras relation. O.s.v. Tro det eller ej, men han lyckades. Hon gick på hans linje och där stod jag och Calle med brallorna nere. Calle blev attackerad av den otrogne pojkvännens kollegor på jobbet som hotade honom och berättade vilket svin och lögnhals han var. Min väninna berättade för alla sina väninnor vilken elak vän jag var som ljugit ihop det här och ville splittra deras relation. Helt plötsligt kändes det som jag och Calle var the bad lieutenant här med ALLA var allierade emot oss, vad hade vi gjort annat än sagt sanningen?
Framöver aktar jag mig för budbärarrollen. Om jag får reda på att en väninnas kille är otrogen eller tvärtom så väljer jag helt enkelt att aldrig vara den som delger den informationen. Hur skulle/har ni göra/gjort?
Min kille (ex) var i Februari förra året otrogen med en tjej i min dåvarande klass. (Tog studenten i våras) Och jag fick reda på det i december förra året, sist av alla kändes det som. Hon hade gått runt och pratat om det hejvilt till andra människor i vår skola. När jag fick reda på det hade människor redan vetat om det sedan månader tillbaka.
Från hennes sida var det väl mest för att bevisa att hon kunde ta min kille (för det är så hon mäter sitt människovärde). När jag fick reda på det och berättade för mina – vad jag trodde vänner – såg de inte direkt förvånade ut eller så. Blev så arg på det, det kändes som om världen krasade. För att de som skulle vara mina vänner inte hade sagt något på tio månader. Hade någon bara sagt något till mig tidigare… jag vet nog inte vad jag skulle ha gjort men det hade känts bättre. Inte bara gick jag runt och kände mig som förlöjligad människa, utan det var svårt att hantera också eftersom vi gick i samma klass ett halvår efter det och hon spred rykten och pratade skit om mig efter att jag hade konfronterat henne (och honom) men när vi stod där, öga mot öga, kunde hon inte prata för sig själv och var röd i ansiktet medan jag berättade för henne vilken äcklig människa jag tyckte att hon var. (Kanske inte diplomatiskt rätt men jag kände så och hon förtjänade det)
Det som var jobbigt var att jag inte kunde gå vidare från det under sista terminen i trean. Fick liksom ingen distans eftersom hon höll på hela tiden och skulle leka någon slags lek i skolan. I klassrummet kunde jag inte prata (är rätt intresserad av att lära mig nya saker) när jag frågade läraren om saker etc för hon skulle alltid avbryta och hålla på det sättet som omogna människor gör i vuxen ålder.
I alla fall, sista terminen i trean sög, min student var en pina, och nu måste jag gå och prata med en psykolog för jag har inte kunnat resa mig i sommar sen jag brutit med alla mina vänner. (Ha aldrig din vänskapskrets på ett ställe).
Jag hade föredragit att någon hade kommit till mig och berättat det när de själva fick reda på det. Som sagt, jag hade nog inte vetat vad jag skulle göra. Men att få reda på det så som jag fick gjorde så förbannat fruktansvärt ont, och den smärta som jag kände (känner) önskar jag ingen annan. Inte ens henne eller honom.
Det jag skrivit kanske är lite spretigt och osammanhängande men jag klarar inte av att korrekturläsa, det är första gången jag skriver om det och vill bara berätta och uppmana människor till att alltid vilja berätta sånt här. För som i ert fall Anitha, det finns ingen anledning för er att skulle vilja förstöra deras relation. Jag levde i förnekelse ett tag, men sen kom jag till sinnes. Berätta alltid, men det kanske tar lite tid för den utsatta att inse och låta saker och ting sjunka in. Men berätta.
Tyvärr så är det här så vanligt.
För några år sedan umgicks jag och min dåvarande man i ett ganska stort kompisgäng, vi hade fester, åkte till varandras sommarstugor, fjällresor etc. Det fanns misstankar om att ett av paren vi umgicks med levde i en väldigt destruktiv relation och rätt snabbt kom det fram att mannen varit otrogen en längre tid. De separerade under några månader men sen blev de tillsammans igen. Under tiden de inte bodde tillsammans så hade tjejen en bortamatch efter en blöt kväll på krogen. Det här kom fram under en kräftskiva vi var på och det blev totalt kaos, bråkigt och de stormade därifrån. Dagen efter så kom det fram att hon fått stryk av sin man hela natten.
Jag ringde en i kompisgänget och berättade om vad som hänt och fick inte alls den reaktion jag förväntat mig. Jag fick höra saker som ” vi vet ju inte vad som hänt egentligen”, ”tror du verkligen att det blev så farligt?” ” man ska inte lägga sig i folks privatliv”. Jag var i total CHOCK! Fega jävlar som inte vågade kliva in och sätta ner foten. Jag hjälpte iaf tjejen så gott det gick under de närmsta veckorna med polisanmälningar, kontakter med soc ang barnen etc. Tyvärr valde hon att gå tillbaka till sin man efter nån månad och då var hon tvungen att bryta med mig 🙁
Det jävligaste var ändå att vårt gamla kompisgäng började umgås med först mannen och sen båda två, i smyg för mig och min man. Det slutade komma inbjudningar och vi blev plötsligt exkluderade. De teg ihjäl vad som hade hänt helt enkelt och valde att göra mig till syndabock. Snacka om backfire!
Jag var faktiskt jävligt ledsen ganska länge, för mig var den naturliga reaktionen att hjälpa till och säga ifrån, och för dem var det att lägga locket på och göra sig av med bråkstaken (mig) . Fy fan. Jag har i alla fall skaffat nya kompisar nu och min väninna som blev misshandlad har äntligen lämnat sin man på riktigt nu, så det finns iaf nån sorts upprättelse i den här sorgliga historien.
Hejsan! Har varit med om exakt samma sak, dvs agerat budbärare! Hon gick på hans ljugarlinje såklart och dumpade mig med skitsnack som följd till allt och alla! Han blockade mig och min pojkvän på FB, av ngn anledning gjorde hon inte det och jag tog inte bort henne för att retas. Efter nggr månader tog det då slut pga ytterliggare otrohet (fick höra av gemensamma bekanta) och jag märker hon trevande försöker få kontakt för att upprätthålla vår tidigare relation men tyvärr så är det kört för det! På den punkten är jag stenhård, jag är korrekt och hövlig, hälsar osv när vi ses men inget mer. Har inte sagt ett ont ord om henne eller honom heller till ngn under denna period vilket känns skönt! Vill inte sjunka till deras nivå utan hålla huvudet högt och stolt! Ni gjorde helt rätt, jag skulle själv bli jättebesviken på mina vänner ifall dom inte berättade ngt liknande för mig! Kram till er båda
Man måste berätta även om det betyder att man riskerar vänskapen. Hon kommer fatta sen. Även om det tyvärr kan dröja länge.
Jag dejtade en kille för massa år sen och han var lite så som du beskriver den här killen. Och jag var såå kär. Men så ringer en nära vän till mig och säger att hon har sett min kille på stan med en annan tjej och att dom INTE var vänner.
Jag blev arg först och sa att det inte var sant och la på luren. Men min vän är just min vän och det insåg jag direkt och ringde upp och bad om ursäkt.
Jag sms:ade killen och skrev ”du borde berättat själv” och det var min sista kontakt med honom (även om han ringde flera ggr efter det så svarade jag aldrig) Men mitt hjärta var fullkommligen krossat.
Hon är fortfarande en av mina allra närmsta vänner. Och jag är tacksam för att hon vågade vara ärlig. För det är svårt.
Kram
Det är verkligen många som inte vill höra sanningen! Kanske vet hon det redan och vill inte göra slut? Kanske vill hon inte framstå som en idiot och vara tillsammans med en otrogen sjäkvbekräftande kåtbock? Kanske hon inte vill se sanningen i vitögat? Fy fan för sättet de lägger ut er på. Inte nog med att de blir arga och tycker ni ljuger, de vill berätta det för alla som vill höra också? Vilja ruttna människor!!! Jag skulle ha vilja vetat och hade tackat för upplysningen.
”Hennes pojkvän ingick väl i någon sorts manskooperativ som man har en agenda när de respektive är med och en annan när de inte är det”, skriver du Anitha. Du formulerar dig så konstigt att jag faktiskt inte fattar någonting. Du använder ord som du inte kan veta betydelsen av, eftersom du använder dem på helt fel sätt.
Ni kan inte vara riktiga vänner med de personer du skriver om. Jag har iallafall mer förtroende för mina vänner, och litar helt på dem.
Det här undrar jag väldigt över Antitha:
”… lovat varandra att ha en ren och ärlig relation. En agenda, där båda vet allt. (Kanske ett av mina mina bättre relationstips.)”…???
Som vän till någon av er går det alltså inte att berätta något i förtroende utan att ni då så att säga ”måste” berättta det för er partner, både du o Calle?
Det är ju självklart underbart om man lyckas dela hemligheterna som gäller sig själva och det man har tillsammans och veta att man kan vara trygg i det. Men att prompt behöva berätta ANDRAS hemligheter låter jättekonstigt. Menar du verkligen att ni har det så?
Hursomhelst kan man väl aldrig göra rätt i just det du beskrev ovan. Tycker inte nån av er gjorde fel, men att hålla tyst kanske inte heller är fel egentligen… ursvårt. jag vet inte, eftersom det verkar ha varit en nära vän ändå… jag hade gjort som ni. Och kanske får man vara beredd på att bära hundhuvudet för det. Om det hade kommit fram att ni mörkat, så hade det säkert blivit likadant då. Så va fasen, er tid som polare kanske inte stod pall för mer och då är det kanske på nåt sätt lika bra att få det klart för sig..?
Vad är det för sinnessjuka personer folk umgås med? Har aldrig hört talas om detta, kan det vara olika i olika bekantskapskretsar? Skulle inte vara vän med någon som var så manipulativ.
Detta hände tyvärr mig med. Det var en god vän till mig som var otrogen mot sin flickvän när hon var på behandlingshem för sin anorexia. Han var det på ett fult sätt tillsammans med min bästa väninna. De hånade hans flickvän. Man skulle kunna tro att han gjorde slut med flickvännen efteråt men det gjorde han inte. När jag och hans flickvän råkade mötas på ett gemensamt uppdrag i arbetslivet så blev det bara så att jag berättade. Det slutade med att jag blev kallad lögnare och alla bröt kontakten med mig. Jag har alltid känt att jag gjorde rätt men jag vet inte hur jag skulle agera i framtiden.. svårt
Jag tycker du gjorde rätt som berättade sanningen för henne. Det är väl bara att utgå ifrån sig själv, hur hade du velat att din kompis skulle gjort om det var din partner som varit otrogen?
När jag var yngre & ganska så desperat singel så träffade jag en fantastisk kille genom kompisar som jag kände kunde vara Mr Right. Men det var nånting som inte stämde så därför bad jag min väninna kolla med sin kille (som han var kompis med) ifall han hade några skelett i garderoben. Nädå, det hade han inte bekräftade väninnans kille. Frid & fröjd tänkte jag då och lade farhågorna på hyllan. Vi fortsatte dejta och jag blev kär. En kväll ringde jag hem till honom (första gången jag ringde på hemtelefonen, innan hade vi alltid hörts på mobilen) och döm om min förvåning när en kvinna svarade. En kompis eller syster kanske, tänkte jag. Nä det var hans sambo sedan 8 år tillbaka, höggravid på köpet. Det var en rejäl chock och upplevelse som brände mig hårt.
Och efteråt visade detg sig att väninnans kille mycket väl visste om gravida sambon och att han tydligen var en notoriskt otrogen kille, jag var inte den fösta. Då önskade jag verkligen att väninnans kille sagt som det var när jag frågat, han hade bara behövt säga ”det är en dålig kille så bäst för dig att hålla dig borta”, det hade räckt! Jag var rejält arg & besviken minst sagt. Han menade på att det var inte hans sak att berätta hur det låg till. Jag tycker han gjorde fel.
Som Åsa skrev, det beror på hur nära vänner man är skulle jag få reda på att min bästaväns pojkvän var otrogen skulle jag absolut berätta det för henne speciellt om relationen i övrigt var vinglig. Jag har själv varit tjejen som var tillsammans med svinet och alla mina vänner visste om att mitt ex var otrogen och berättade för mig men jag var så manipulerad och rädd för honom att jag valde att blunda för det och tro på honom. I dag är jag arg på mig själv för att jag inte trodde på dom och gjorde slut tidigare än jag gjorde (även om jag innerst inne visste att det dom sa var sant). I vilket fall så var jag arg på min vänner då för att dom inte kom överens med mitt ex, mina vänner är väldigt bra människor som fanns kvar när jag tagit mitt förnuft till fånga och gjort slut så i dag tackar jag dom för att dom ändå talade om för mig vilket svin han var och jag har bett om ursäkt för att jag tog hans parti. Så summan av kademumman blir att den manipulerade flickvännen behöver höra sannaing, reagera (oftast genom att bli arg) och sen när det ohållbara tagit slut tror jag det är viktigt att vännerna fortfarande finns kvar och försöker förstå att det hon sa och gjorde under relationen inte var hennes åsikter utan exets. Jag är glad att jag har så fina vänner som alltid funnits för mig och därför vill jag vara en lika fin vän tillbaka. Jag hoppas att mina vänner inte vänder mig ryggen för gott om jag skulle komma på hennes pojkvän med att vara otrogen,men jag tror också att det beror på hur länge hon blivit manipulerad. Mitt fd förhållande varade i nästan två år, efter 6 mån – 1 år tillsammans fick jag reda på att han var otrogen men valde att blunda så för mig tog det lång tid att inse och ta mig ur det. Det blir lite som ett missbruk och måste nog behandlas så också..
Skriv din kommentar här!
Det handlar väl om hur nära man är den drabbade.
Nära vänner berättar man för, bekanta låter man få inse hur det är själva, vissa väljer att leva i en lögn.
Jag är inte så säker på att man ska berätta ” sanningen”. Vems ” sanning” för det första? Någon som har hört från någon som har sett…. . Och för vems skull berättar vi syvende och sist? För vår egen? Så att vi slipper gå runt och bära på ” sanningen”? För att vi är duktiga, gör alltid rätt, följer den enda och riktiga vägen? För att vi önskar att ” någon skulle berättat det för oss om vi var i samma situation”? Men guess what, ” alla” är inte som oss. Och guess what, en del kanske visst vet inom sig men vill ha tid att klara upp sin situation utan ivrigt påhejande väninnor som minsann VET vad man måste göra- alltså konfrontera- skälla ut- sparka ut! Då känns det ju extra härligt för väninnan också – den goda, hon som valde att berätta ” sanningen” trots att det var ” svårt”. Guess what, tids nog kommer allt fram.
Svårt , går nog inte att säga generellt. Men sanningen är nog bäst ändå.
Svårt det där… Samtidigt så får man ju påpeka att hon valde att tro på sin man och du valde att tro på Calle. Vem ljuger/vem talar sanning är alltid ett dilemma. VEM ska man tro på?
Jag avskyr sådana situationer. Jag hade två bästa kompisar när jag var arton. Båda var barndomsvänner till mig, betydde lika mycket men de två umgicks inte annat än när vi hade gemensamma fester osv.
Jag fick veta att min ena bästis legat med min andra bästis kille! Han erkände det framför mig och skrattade, och jag berättade för min kompis.
Min andra bästis och killen nekade, samtidigt som de var skitarga på mig! Vem fick skiten?? Jo jag!
En fråga Anitha, jag vill väldigt gärna byta karriär. Jag jobbar som innesäljare idag, lön på 30 000 med bra förmåner. Men känner att jag vill göra annat, jobba som bostadsförmedlare på ett fastighetsbolag med hyresrätter, även om jag kanske får gå ner rejält i lön.
Tycker du jag ska, eller snarare kan med och skicka en spontanansökan?? Hur hade du som VD reagerat?
Du gjorde riktig tycker jag…. Sanningen kommer alltid fram till slut….så ha tålamod ni två fina
Hej! Blir så glad av att se att du sa sanningen. O jag hoppas innerligt att du även kommer göra detta i framtiden. Du säger ju själv att du hade velat veta då måste man ju göra likadant själv. Har varit i samma situation själv där jag fick reda på att min kusins kille sen flera år brukar va ute och försöka ligga med andra tjejer, jag sa detta till min kusin och hon blev väldigt glad och tacksam att jag sa det, så det behöver inte blir som det blev med din väninna. jag tror på sanningen alla gånger. tänka sig själv om de väl kommer fram å alla i ens omgivning vet men ingen sagt något bara för dom är rädda. jag skulle inte kunna kolla mina vänner i ögonen igen och skulle definitivt inte lita på dem igen. BRA JOBBAT ANITHA
Hej!
Det känns ju som att det här är ganska vanligt förekommande och det finns ju alltid någon i ens närhet som gör så här, även om det så bara är en bekant.
Jag vet en som gör så här mot sin fru. De har även barn tillsammans. Han går ut på klubbar och är inte direkt diskret. Alla i hans närhet vet om att han gör så här, åker hem till yngre tjejer (själv är han ca 35) etc men ingen säger något till hans fru. Utåt sätt vill mannen få det att framstå som att deras familj är den finaste och hans prisar sin fru i sina statusuppdateringar på fb. Det är så vidrigt att man mår illa. Och sedan då alla som vet om, som kommenterar om hur fina de är tillsammans.
Jag har även en kompis som har en pojkvän som har hållt på på detta sätt, vet ej om han gör det fortfarande. Hon vet om att det har hänt men verkar inte vilja se sanningen i vitögat och är väldigt beroende av att han ska vilja ha henne trots att han är en riktig slusk!(enligt mig) Man försöker ju prata om det men det går ju inte att övertala någon att hennes pojkvän är en slusk när hon själv tycker att han är den finaste prinsen av dem alla. Det måste de ju också inse själva för att kunna bryta sig loss och inse att de inte ska ha en kille som är otrogen.
Känner igen den där storyn allt för väl. Vanlgt förekommande. Är de tillsammans än idag eller har hon kommit till insikt nu?
Självklart sanningen! Detta dilemma har hänt mig 2 ggr i livet.. första gången så berättade en av mina bästa polare att min brors tjej varit otrogen.. min bror och hon hade varit ihop i flera år och förlovade.. jag kände henne så som ”en i familjen”. Min polare sa först innan han berättade att detta får du inte säga till någon, ok tänkte jag.. inga problem.. men efter att fått veta så var det självklart för mig att berätta för min bror.. inga tvivel. Mycket riktigt så hade hon varit otrogen 1 gång och jag ångrar mig inte en gång.. min bror ska definitivt få veta detta.. även om min polare och min brors tjej var riktigt besvikna på mig… so what säger jag bara.. funderade dock på att konfrontera min brors tjej först.. men då hade hon kunnat komma på en falsk ursäkt till min bror.. och jag ville att hon skulle konfronteras ”off guard” med min bror, vilket var det rätta beslutet tycker jag. Andra gången jag råkade ut för detta var när jag fick veta att en av mina bästa kompisar hade varit otrogen flera gånger mot sin flickvän när han arbetade utomlands och skröt om det för mig. Eftersom jag inte var lika mycket kompis med hans tjej så valde jag att hålla tyst om detta.. men efter x antal månader så kom hon på honom ändå.. vilket kändes bra.. även om hon tror han bara var otrogen 1 gång istället för kanske 30ggr.. förhållandet är iaf slut idag.. fy för otrohet! Varför är man ihop med någon om man fortfarande är kapabel till att vara otrogen? Är det en otrohetsgen? Jag fattar det inte! Skulle själv aldrig kunna vara ihop med någon om jag fortfarande var intresserad av andra! .. men ”vissa” är tydligen hellre med någon än ensamma.. och en del vet inte vad äkta kärlek är!
Det är väl självklart att man berättar! Om inte annat säger man väl att man har hört detta, men inte vet om det är sant eller ej. Men att inte berätta är ofattbart i min värld. Det är bara att tänka på hur man själv skulle vilja att folk gjorde mot en.
Nej, jag säger ingenting om det inte är så att man sitter på ett glasklart bevis (typ bilder el. dyl.)
Känner igen situationen till fullo. Men helt ärligt jag säger sanningen ändå,helldre att jag lever med rent samvete. Skit samma om det blir massa skitsnack,du vet ju vad som är rätt och att du gjort rätt när detta hände. Om du inget säger,vad för slags vän är du då? Det är en jävligt jobbig sits men jag tycker man alltid ska försöka hålla sig till sanningen fast det kan bli en jävla massa liv efteråt ( om det är en nära vän villsäga ) jag skulle inget sagt om det var en ny bekantskap eller likande för som du säger,det bär sig aldrig riktigt bra…