När jag var 20-någonting var jag en ganska slarvig flicka. Sen fick jag på nöten och var tvungen att bli en duktig flicka och jävlar vad duktig jag var. Bland dom duktigaste om ni frågar mig. Gjorde exakt vad jag borde och gärna lite till. Tog i och tog illa upp ifall ingen märkte hur mycket jag tog i. Hög som ett hus när det gick bra men bräcklig som ett korthus när det gick dåligt. Jag visste minsann ett och annat om livet och hur det skulle levas. Jag dejtade äldre män, för att män i min egen ålder var för omogna. Jag spelade erfaren men lite visste jag om livet. Jag trodde jag ”gjorde slut schysst”, för att jag gjorde det. Men jag hade ju lämnat för länge sedan, kanske till och med dubblat ett tag.
Den inre retouchmaskinen blurrade över det fula och slängde det i en papperskorg, som var över-kanten-full av skit och lögner. Framför allt mot mig själv. Men jag berättade gärna för folk hur duktig jag var. Vilket med det gjorde dem lite sämre. Så var jag nöjd.
Duktiga flickor som aldrig felar. Som är så jäkla ordentliga. Har kul när de ska ha kul och har tråkigt när de förväntas ha det. Däremellan tror de att de är en jäkla mönsterelev i känsloregistren. De har läst hur man ska reagera och agera. Ifall magen säger något så tystas den. Men med lite alkohol i kroppen spricker den duktiga kostymen som en Hulk som vill ut.
Den duktiga flickan överlevererar men kanske inte på ett sätt hon önskar. Duktiga flickor mår så dåligt för att de är så duktiga. De har så höga krav på sig så de får stressutslag på hela kroppen. Hyperventilerar, panikångestar. Gör dumma grejer på fyllen. Shoppar över sina tillgångar. Är så in i helvete gränslösa eller på gränsen till precis allt. Framför allt sig själva.
Det är skillnad på duktiga flickor och duktiga flickor. Glöm inte att andas så ni inte tappar anden.
Hur ska jag göra då för att komma ur det här sättet? Ett inlägg kan väl handla om det? Jag ska börja en hård utbildning i höst och är livrädd för att jag ska få något slags sammanbrott även om jag tror att jag kan hålla det på en bra nivå. Så några tips om det i nästa inlägg tycker jag 🙂
Så nu är du ännu duktigare då, som har fått sådan insikt
Bra inlägg! Själv hade jag panikångest som ett resultat i min ständiga kamp mot att vara bäst och få bekräftelse på min duktighet. Jobbar varje dag på att hitta och acceptera mig själv, med alla de fantastiska, tråkiga och knepiga sidor jag har.
Jag var så jävla duktig att en kväll så brakade det till ordentligt! Student tiden i Lund med all press kollapsade en kväll. Nu har jag fyra fejkade framtänder som påminnelse om präktiga tid!
http://www.mls73.wordpress.com
Mmhu! Och vem fan tackar mig för att jag är duktig då? Ingen! Så råd till mig själv och alla andra; slappna av, var dig själv, säg vad du tycker, inte vad du ” ska” tycka. Ingen blir glad av ” perfekta” människor för de finns inte, det är bara hårt återhållna personligheter. Och var inte så jävla rädda för att göra fel! Att göra fel är att lära sig, utvecklas, en del i processen att bli vuxen, det finns inga som gör rätt jämt, kan och vet allt från början! Släpp sargen och var lite schysst mot dig själv! Hjälp andra genom att fråga om du inte förstår, det är hundra gånger bättre att vara lite osäker i början än att vara självsäker och sen inse att du fattat helt fel efter några månader! En som vet.
Spot on,Anitha… Inte bara du.
fan så bra skrivet du sätter verligen ord på känslan!
Ja, det är inte lätt att vara ung. Minns min ungdomstid, jag är gammal nu, att man ville vara alla till lags och var rädd att ingen skulle tycka om mig. Ställde upp på en del grejer, hade sex utan att själv vilja ibland för att vara till lags. Med åren så blir man säkrare på sig själv och törs stå för sin sak.
Solveig