Berätta mer om ert landställe. Åker ni inte dit längre?/Torunn
Hej Torunn, Jo vi ska dit i helgen. Vi har ganska omfattande projekt där allt från utomhus till invändigt så vi vill ha mer tid än bara en övernattning eller två. Dessutom har det inte varit helt lätt att vara effektiv tidigare då en hela tiden fått passa Penny och bara en kan jobba. Men nu är det lite lättare efter hon har lärt sig att gå. Personligen anser jag att en sommarstuga är ett livslångt projekt så man behöver inte bli klart med allt direkt. Det är ju själva njutningen att ta tag i det när man hinner. Men det kommer bilder snart…
Jag har helt löjliga frågor, men vad fasen, behöver fan råd.
Ska gifta mig om ett helt år och funderar på frisyren. Har snygg modern page nu, spikrakt. Och ofta när jag vill känna mig snygg lockar jag stora lockar, blir liksom romantiskt och flörtigt, medans det raka kan vara både sexigt, klassiskt, och modernt.
Vi gifter oss borgerligt och jag har en tajt knälång vit klänning, och har nu ångest över håret, fotona ska ju vara for ever, vill inte ångra mig.
Vad tycker du??!! Heeelp / Sanna
Hej Sanna förstår din ångest det där med brudhår, det är sällan kul. Självklart vill man känna sig snygg, men snygg i håret har oftast en kortare livslängd än ett bröllopsfoto. Det är ju en ganska ”trendig” känsla om du förstår vad jag menar. Man helst inte vill se ut som en daterad gräddtårta på sitt bröllopsfoto tio år senare. Jag tycker du ska satsa på ditt raka hår, fast med tajt uppsättning och en sober knut eller liknande. Dessutom finns det ju så vackra håraccessoarer såsom som birdcageflour, diadem och hårsmycken etc.
Se exempel här:
Anitha!
Du ger alltid så kloka svar och jag beundrar ditt sätt att se på relationer och livet så jag hoppas verkligen du kan hjälpa mig med en grej jag tänker väldigt, väldigt mycket på.
Det finns massa småfrågor i dethär problemet, men min störta fråga är i princip ‘är det fel att ‘vänta’ på någon?
Ska försöka vara kortfattat. Efter en del mer eller mindre lyckade förhållanden, ett seriöst och några småseriösa så träffar jag en kille jag verkligen, vekrligen tycker om. Alltså bara rent av är kär i. Han är inte amazing, eller, det är han, men han är helt enkelt mest helt vanlig och underbar, vi har så himla roligt ihop och verkligen ‘connectar’. Jag hör hur cheesy det låter men det är verkligen så!
Problemet är att vi, eller snarare han, är verkligen på ‘fel plats i livet’ för en relation. I början försökte vi ta det sakta, och intalade oss att man kunde ha något inte för seriöst, men vi insåg sagta att det går inte i längden. Till problemet tillhör att han ska ut och resa en resa han har planerat väldigt länge. Tidigare har han varit i dåliga relationer och gjort liknande saker och önskar att han varit singel, tjejen i fråga har varit svartsjuk och hemma, han har känt sig kvävd etc. Jag har vetat detta hela tiden, att resan ska komma och att han inte vill vara tillsammans med mig då. Det är dendär gamla klassiska ”om vi hade träffats om två-tre år…” men så funkar ju inte livet. Först var jag skitknäckt, alltså sådär som man bara är när det tar slut och livet är svart, och tänkte att han bara inte tyckte om mig tillräckligt för hade han gjort det hade det funkat. Då hade man ”överkommit” nåt sånt och stannat tillsammans fast han ska resa! (Detta är en längre resa runt jorden och han är inte säker på vad han ska göra när han kommer hem och kanske ska utomlands och jobba). Men sedan vi diskuterat inser jag att så är inte fallet, han är verkligen förälskad i mig men har liksom ”lovat” sig själv att inte vara ett förhållande, både för sin men också min egen skull. Grejen är att jag förstår verkligen, och respekterar det. Tycker det är bra av honom att inse att vissa saker behöver man göra själv, och jag tror han står vid ett vägskäl generellt men hur han vill göra med livet, och måste liksom tänka ut det ‘ensam’.
Även om ingen av oss säger det rakt ut så finns det ju såklart ett stort hopp inom mig (och honom också) att det ska funka någon gång i framtiden.. om två-tre år kanske, när han ”lekt” av sig (jag har också mycket det närmsta året med skola och jobb och känner att jag inte heller har något supermycket emot att vara singel fast jag hade helst varit med honom). Men så tänker jag att GUD Jag kan ju inte vänta på honom! Alla säger att det bästa är att glömma och komma över det, inte någonstans inbilla sig att det finns en framtid. men jag kan inte låta bli att göra det. Är det fel tror du? Ska jag ge upp och gå vidare? Det värsta är om jag inbillar mig att hans känslor alltid kommer vara starka och så dör dom, och där har jag suttit och täntk att vi ska bli tillsammans igen. Men å andra sidan, gör dom det kanske tiden har gått och jag redan kommit över honom.
Förlåt att det blev lite förvirrat, jag hoppas frågan framgick i vilket fall!
kram J
Hej J, Men herregud, tror du att du kan planera längre än några dygn framåt i tiden egentligen. Om ens det? Hur ska du kunna ta ansvar för ditt och hans känsloliv om två år?! Vad som känns rätt idag behöver inte kännas rätt imorgon. Bara för att du fått en indikation på att han känner så här nu, så ett telefonsamtal senare och han ändrat sin åsikt. Hur står du då? Hur kan du garantera att han inte blir kär i någon på sin, det du kallar för ”lekresa”? Hur kan du ens garantera att inte bli kär i någon hemma?
Vilka var på din studenskiva? Sa ni att ni aldrig skulle tappa kontakten och vara bästa vänner livet ut? Hur många av dem umgås du med idag…näe just det. Vet du vad som är livsfarligt, att täppa igen alla ”sinnesfördämningar” och försöka hitta orsaker till att livet ska bli som i ditt huvud. För då blir fallet så oerhört mycket högre ifall det inte blir så och det är bara du som orsakat dig den skadan. Det låter som han inte känner till en bråkdel av vad du känner. Våga säg det till honom i brevform innan han åker och hör om han känner EXAKT likadant. Gör han det, varför ska han då åka? Våga ifrågasätta resan. Vi har inga krig här så det är inte slut på män hemmavid. Visst kan man väl hoppas, men låt det inte stå i vägen för vad livet har att erbjuda. Det är alldeles för kort och dyrbart för att vänta in någon annans Odyssé, känner han rätt för dig avbryter han den och far hem av den anledningen. Livet överträffar nämligen dikten, så var HÄR och inte två år fram i tiden, det är över 700 dagar dit.
Fråga!!!
Jag har inte haft ett förhållande på jättelänge, flera flera år, utan bara haft one night stands, kroghångel, kortvariga sexuella relationer. Mycket för att jag så sällan blir kär i någon! Men på sistone har jag undrat, är det jag som bara har svårt att bli kär, eller är det jag som inte är tillräckligt bra på att flörta, vara öppen för människor eller vad som helst?
Hur som, jag undrar bara: HUR träffar man någon? Jag har just nu inga singelvänninor jag kan gå ut med, jag har inte nätdejtat -skall man prova det? Hur ser man till att killar ser en? Hur blir man utbjuden på dejt? Hur träffas folk helt enkelt??? /Janna
Hej Janna, alltså det är det du beskriver som är problemet när man varit singel lite för länge. Då är man ju på detaljnivå picky och kan typ tycka en kille är äcklig bara för att han har konstiga stortår exempelvis. Man blir råkräsen och lite avtrubbad. Förvirrad för vad man vill ha. Det är aldrig bra. Dessutom det där hemsläpandet och lite random sex med hej och hå, gör en inte till sexexpert direkt. Det är en bra grej att testa på et tag för att utforska vad man kanske gillar. Men det slår aldrig relationssex, varken bekräftelsemässigt eller sexuellt. Just nu vet du att du kan få sex men du har ingen aning om hur du dejtar. Klassiskt. Tips ett. Ligg inte! Säg att du verkar råspännande men att du vill ses på en drink eller middag istället för kvart i fem.
Tips två umgås med dina parvänner och kolla om de har singelkompisar. I nio fall av tio finns ju redan den man blir ihop med i sin egen FB-nätverk eller telefonbok. Så man kanske inte behöver gå över ån efter vatten. Våga bryt mönstret, det du har skapat är självförtroende rent raggningsmässigt för sex. Men sen då? Klart man inte vill att random snubbe ska hänga kvar hela dagen efter. Ät tvärtommiddag med dig själv. Börja med morgonmys och sluta med sex istället för tvärtom. Lycka till!
FRÅGA ANG ”KÄRLEKSBEKYMMER”!
Hej Anitha! Först och främst – älskar din blogg!
Det är så att jag har gillat en kille nu ett litet tag (typ några veckor). Vi har träffats från och till i ett år på fester, middagar osv, men har aldrig känt något då för honom förrän ganska nyligen. Varför? Fråga mig inte! 🙂
Nu är det så att för ca en vecka sedan, efter en middag vi båda var på, fick jag ett sms från honom där han skrev att han tyckte jag var fin (notera att jag inte flörtat med honom vad jag vet). Väldigt gulligt faktiskt, men problemet är dock att han har flickvän sedan ca 2 år tillbaks. Vad ska jag göra? Vill VERKLIGEN inte förstöra deras förhållande, men samtidigt tror jag att det finns något ”där” – iallafall från min sida! Vad tror du han vill? Borde jag prata med honom på något sätt? Känner honom inte riktigt så väl så att jag skulle lyfta luren och ringa till honom… Tacksam för svar!
/Emelie
Hej Emilie, tack för att du gillar bloggen. Hoppas du står ut med min uppriktighet.
Shit! Jag skulle börja med och kolla upp hur hans relationsstatus är. Är den dålig och har varit det en tid, då kanske han aktivt söker sig ut ur förhållandet? Kolla upp om han är ” historiskt flirtig”. Då kanske han bara njuter lite av uppmärksamheten från dig. Är han inte det så, då kanske han är seriöst intresserad och då är det ju toppen! Är du kär/förtjust i honom så kör. Men var schysst mot hans tjej och ha ingen affär. Det blir bara värre för alla inblandade. Han är ju redan per definition otrogen mot sin tjej med första trevande sms-försök med dig, du tar plats i hans känsloliv uppenbarligen. Är han redan på väg så låt honom gå hela vägen och göra en clean cut med henne. Som man ”hittas” blir man ofta lämnad brukar det väl heta. Då är det väl härligare för alla om det är på ett bra sätt. Men ta reda på vad det här är för din skull men också för alla inblandade.
Fortsätt fråga jag uppdaterar efter hand!
Hej Anitha,
Jag hoppas det inte är försent att ställa frågor men jag vet inte hur jag ska få rätsida på det här. Jag är en 24 årig tjej som bor i en småstad i Närke. Jag har vuxit upp här och hela livet har jag drömt att flytta till Stockholm eller en annan större stad. Det enda som har hållit fast mig är utbildningen. Men när jag äntligen tog min kandidatexamen så blev jag erbjuden mitt drömjobb. Problemet är att jobbet ligger i samma stad som jag har vuxit upp i (och velat komma bort ifrån sedan tonåren). Nu vet jag inte vad jag ska göra. Ska jag ta jobbet och tryggheten eller ska jag flytta iväg och uppleva spänningen. Om jag tar jobbet så blir jag kvar här minst 6 år (det är ett projekt som kommer att pågå).
Tack på förhand!
Anitha,
jag skulle behöva råd ang. mitt kärleksliv. Jag är precis som du adopterad. För mig att det bl.a. inneburit en känsla av att känna sig ”fel” eller ”avvikande” på något sätt och jag har haft dålig självkänsla vad gäller relationer. Jag har bra självförtroende i mitt jobb och vad jag är kapabel till etc. men inte när det gäller att någon ”bara” ska tycka om en eller vara attraherad av mig.
När det gäller relationer har jag aldrig haft någon seriös relation och det beror delvis på att jag nästan alltid har fallit för upptagna män som redan har relationer. Min psykolog har sagt till mig att det är för att jag söker upp avvisandet (d.v.s. upprepar det mönster som jag började mitt liv med när mina biologiska föräldrar lämnade bort mig). Just nu har jag en flirt med en kille på mitt jobb. Jag är rädd för att om det fortsätter kommer det sluta med att jag blir kär i honom samtidigt som jag inte tror att han är beredd att lämna sin flickvän. Samtidigt är det svårt att bryta för jag känner att jag behöver bekräftelsen det ger att känna mig sedd. Hur ska jag komma vidare? Just nu känns det som jag har fastnat.
Hej Anitha,
Jag är en miserabel 24-åring! Den viktigaste personen i mitt liv, har varit just det sedan 2 år tillbaka. Vi träffades som, ja jag antar att det var så nära KK man kan vara, i början. Men eftersom det inte ledde till något mer än så beslöt vi om att lägga ner just sex-grejen och vår vänskap växte ytterligare. Den blev enorm, vi har hörts i princip varje dag under dessa två år. Jag är så jävla bekväm med honom!
Tidigt i våras märkte jag helt plötsligt (faktiskt) att jag var kär i denna man. Eftersom vi var så nära varandra kunde jag inte hålla det inom mig utan sa det till honom, även om jag visste att han inte kände detsamma.
Kruxet är att vi jobbar ihop. Vi är visserligen ganska många på vår avdelning men vi ses i vårt arbete varje dag. Det blev en oerhört jobbig vår. Vi hördes inte på tre månader, jag förklarade att jag inte var stark nog att skjuta undan mina känslor för vår vänskap. Han grät, jag grät och ingen av oss ville väl acceptera att vi inte kunde vara vänner längre. Efter dessa månader, några handskrivna brev från honom och en hel del samtal så är vi nu där. Vi ses varje dag i jobbet, men pratar inte med varandra. Det är så jag behöver ha det. Jag kan inte ge halva mig när jag vill ge hela.
Detta funkar sådär. Det jag behöver för att komma över honom är distans. Det enda jag inte får.
Dessutom har jag i mina svagaste stunder när jag behövt stöd, berättat om hela relationen för mina två närmsta vänner (som också jobbar på samma jobb). Två personer som inte umgåtts med honom innan, men nu söker han kontakt med dem. Detta blir ohanterbart för mig. Jag knäcks när han t ex frågar min vän om de ska ordna en fest för andra kollegor som ska sluta etc. Frågar henne om fester, golfrundor etc. Min vän vill inte hamna ”i kläm”. Jag förstår inte vad som är det svåra för henne. Hon har aldrig tyckt han varit intressant tidigare, inte ens när han och jag umgicks. Men till saken hör att hans bästa vän är väldigt intressant för henne. Borde hon inte ställa upp lite mer för mig och helt enkelt svara att hon inte kan, på hans förslag etc? Ja, jag vet verkligen inte. Jag vill inte styra någon. Jag vill nog mest bara ha lite pepp om att jag kommer över det här, och att det någon gång i framtiden inte kommer röra mig i ryggen vad han gör. Tack för en väldigt mänsklig, givande och skön blogg!
Hej
Går rakt på sak.
Hur får man igång ett sexliv som inte existerar. Det är mera dött än levande. Har du några bra tips.?
För jag har slut på ideér nu.
Du har en grymt bra blogg.
Kram Linnéa
Hej Anitha! Tack för en toppenblogg! Tycker så mycket om ditt sätt att skriva, och din blandning med högt och lågt på bloggen. Jag lever i ett äktenskap sedan ett par år tillbaka, vi har det fint och trevligt och han är verkligen min bästa vän. Nu har jag sedan några veckor tillbaka träffat en man på mitt jobb som jag bara inte kan sluta tänka på. Jag har börjat ifrågasätta mitt äktenskap, vilket jag iof gjort under några månader men nu är det mer definitiva tankar. Vill jag detta? Är detta nog för mig? Att jag ens känner de känslor som jag gör för denna nya man skrämmer mig, och jag tycker inte det är okej. Hur vet man att man ska lämna? Hur vet man när kärleken har tagit slut? Eller ska man nöja sig vid nåt som är tryggt? Kram/ Elli
Jag träffade mannen i mitt liv för fyra år sedan. Han är helt fantastisk på alla sätt: skitbra jobb, högutbildad, den snyggaste mannen jag någonsin sett (snyggare än alla kändisar), lång, muskulös, liksom verkligen HELA paketet. (Jag kommer till problemet snart,) Själv är jag väldigt osäker. Jag har bra självförtroende men världssämst självkänsla. Jag vet att jag ser bra ut etc med tanke på att jag får mycket uppmärksamhet: men jag tycker inte det själv. Så nu har jag varit tillsammans med min drömkille i fyra år, vi har bott ihop i två år och allt är perfekt. Förutom att jag konstant går omkring med en gnagande oro att han ska vara otrogen mot mig. Denna oro äter liksom upp mig. Och det är inte en befogad oro whatsoever, Jag har aldrig varit svartsjuk förut, för jag har aldrig varit med någon som är så snygg att han skulle kunna få ligga med en tjej bara han blinkade. Jag vet att problemet är hos mig och att jag måste bygga upp min självkänsla, för det kommer aldrig fungera om inte jag litar på honom. Det mest irriterande är att jag aldrig ens har blivit bedragen och ÄNDÅ har jag denna oro. Och tro mig: denna oro blir liksom som ett stort svart monster som äter upp mig inifrån med start från hjärtat. Jag försöker analysera varför (psykologa lite) och självklart så handlar det om min oro att förlora honom, det faktum att jag känner att han är bättre än mig och att jag är livrädd att förlora honom för att jag älskar honom så. Men har du något tips på vad jag kan göra för att bli av med dessa känslor? Alternativt hur jag kan lära mig leva med dem
Hej, vet att ni fick missfall innan Penny kom. Hade själv ett nu i april och tänker varje dag på det som inte blev. Alla förväntningar man hunnit bygga upp som bara raderades i ett brak. Hur gick du/ni vidare? Några tips på vägen? Hade ni svårt att bli gravida igen? Vi hade försökt i 1,5 år innan och så slutade det i missfall, rädslan är ju att det ska ta lång tid igen.
Hoppas du orkar skriva om detta, det är svårt att hitta andras historier i ämnet.
Tack för din fantastiska blogg, helt klart en av mina favoriter!
/Carina