Jag lyssnade på Mix Megapol i morse och Europe var på besök i studion. Man lyssnade på The Final Countdown (som jag trodde hette The Final Counter när jag var sex år). Man pratade gamla rockminnen och nya plattan. Så. Klart. Då slog mig en sak, att det är en förbannelse med en jättehit. Det kanske är ännu värre förbannelse med en jättehit i en daterad musikålder. Rocken idag låter inte som då och är inte i närheten så stor som då. Om man dessutom strävar efter soundet ”av då” så måste det vara med en gnutta självdistans. Ingen kan rockwaila på fullaste allvar idag eller som mottagare kan man inte det motta det på fullaste allvar. Det Europe har försökt göra det är att bli bättre än sig själva. Vilket inte har lyckats och åren har sprungit ifrån dem både åldrande men också har musiken blivit daterad. T.F.C. kommer alltid vara en bra låt. En hit är en hit och de hade flera. Men det måste vara så förvirrande. Nu måste de liksom uppfinna sig själva som igen. De går liksom på casting hos sig själva och göra något helt nytt. Vilken utmaning och vilken Fattwa.
Tänkte på det när jag såg Stones för ett par år sen på Ullevi, det var liksom mer show än Stones. Jag märkte att man tittade på spektaklet. Inte lyssnade på konserten. När någon har en repertoar av så många hits som spelats så många gånger på radio blir det nästan ogreppbart. Lite Disneyworld. Är man dokumenterad och imiterad så många gånger blir man overklig. De var som en sämre kopia av Stones på scen. Ganska naggade i kanterna. Det ryktades om att Keith var i så dåligt skick att han hade en spökgitarrist kulisserna under solona, eftersom han spelade lite fel hela tiden. Det kunde lika gärna vara ett coverband på scen med andra ord, undra om publiken märkt någon skillnad? Nu var liksom lite mer here we go again-men-vi-blir-snuskigt-rikare-på-t-shirts-efter-kvällens-gigg.
Jag förstår att åldrande artister nästan är rädda för att släppa skivor, det blir ju värre och värre. Jag förstår att man inte gör några intervjuer när journalister bara vill prata om vad som hände förr om man heter Dylan. Att alltid kastas tillbaka i det förgångna av nya generationer som vill känna doften av 1967. Hur skulle man veta då att det man gjorde blir episkt? Ungdomens drömmar är ålderns förfall. Tänk att inte kunna utvecklas värdigt och jämföras ju inte med föregående skiva utan alltid sin hit eller sina guldår. När det enda man vill göra är att springa därifrån. Jag är inte 23 längre och det jag gjorde då var grymt men jag vill inte jämföras med det idag.
Elton John sa väl att han inte gjort en bra platta sen han slutade med droger. Han valde en sund väg i livet men förstod att hans kreativa artisteri var över. Nu skulle han i princip bara spela covers på sig själv.
Med risk för att låta bitter önskar man ju ingen en publik musikalisk karriär tidigt i livet. För fy fan vad hårt att bli jämförd med något man gjorde när man var 20+. Tänk om man aldrig blir bättre än då. Då måste man ju vara den värsta baksmälla och jag har en oerhörd respekt för människor som förstår att springa in i kaklet en gång till inte kommer hjälpa utan att gå ut genom dörren är enda alternativet för att komma ut. Att kanske stå i charken med ett förflutet som rockstjärna med en jättehit är det enda sättet man kan vara säker på att aldrig misslyckas igen. Där kommer du alltid vara rockstjärnan i charken. Inte en föredetting med nått nytt på gång.
Senaste kommentarer