Det som starkast symboliserar avslappning globalt är att ta av sig skona. Oavsett tid och plats.
Jag tror att vi i Sverige är mysexperter. Så fort jag kommer hem ifrån jobbet byter jag om till mjuka plagg utan kännbara sömmar. I början av min och Calles relation så hade han samma kläder på jobbet som i hemmet. Vardag som helg klädde han sig respektabelt. Jag märkte att det störde mig oerhört, även om jag kanske inte sa något. Jag försökte ett tag vara lika proper men blev liksom stressad av ”uppkläddheten”. Hemmet är min privata zon här får man vara ful och avväpnad. Det blir man aldrig som uppklädd, man måste tillåta sig själv att vara att avmaskerad.
Därför tror jag N.Y. ibland kan vara en svår stad att trivas i som svensk. Då det inte riktigt finns en hemmamiljö som ett nav eller central punkt på samma sätt som hemmets funktion har i Sverige. Nästan allt i N.Y sker externt, från att äta vardagsmiddags till att umgås med vänner på helgen. Hemmet är nästan enbart till för sömn och ombyte, man är väldigt oprivat. I USA tar man ju dessutom sällan av sig skona i hemma. Single city it is.
Nu har Calle helt begripit värdet med mysfaktorn. Här sitter vi som två Barbapappor i våra mjuka Sweatshirt-plagg. Osexigt absolut, med ack så härligt.
Calle har nu förvandlats till en sån toffelhjälte och gått upp i myset så mycket att hans uppdrag den här månaden är att skaffa oss varsin one-peice. Har han fått för sig. Jag kan verkligen gå långt när det kommer till hög mysfaktor men one-peices, där går min gräns. Detta på grund av barndomstrauma så klart vad annars.
När jag var liten hade vi ett par grannar som hette Jane och Lasse. Ingen kunde riktigt uttala det flärdfulla och exotiska namnet Jane på sättet det borde så de allra flesta kallade henne för [Jen].
Jen och Lasse var de där frigjorda föräldrarna som fanns i umgänget. Deras son Marcus ursäktade, högröd i ansiktet deras mycket kärleksfulla (läs, grovhånglandes, stönades och tungkyssandes offentligt) förhållande. Med att mamma och pappa tycker väldigt mycket om varandra. No shit! Vi barn höll på att tappa hakan i golvet, det där hade vi ALDRIG sett på riktigt. Ibland hälsade man på hemma hos Marcus bara för att få generas lite av hånglandes Jen och Lasse. Men man skyllde alltid på att man ville kolla in ångmaskinen de hade i källaren.
Hur som helst så hade Jen och Lasse varsin velour one-peice med utsvängda ben. Hennes i oxblod, hans i kobolt. Hans med nerdragen dragkedja tio centimeter ovanför naveln, blottades brösthåret. Hennes avslöjade en glipa mellan brösten och att hon inte bar BH. Man fick intrycket av att de knullade jämt. Så de bar de där ”kärleksuniformerna” som var praktiska att få av och på fort mellan alla samlagen. Det här är ändå åttiotre typ. I begynnelsen av yuppieeran, sjuttiotalet var sjukt ute. De flesta fäder vid den här tiden bar mobiltelefoner som vägde femton kg, tonade glasögon och slipover. Mammor i Lodenrockar och kiltkjolar.
Nu är min stora fruktan att Calle vill förvandla oss till Jen och Lasse? Jag är rädd. Det här har gått för långt. Ska vi bli [Anijta & Cälle]? Läses på Närkingska.
Tapetbård!
Hahaha älskar detta inlägget. Så klockrent!
Haha, känner inte riktigt igen mig i det du skriver. Hemma är jag alltid ”vardagsklädd” oavsett om det är en dag framför tv:n som gäller. Myskläderna åker bara på efter duschen på kvällen nån timma innan jag går i säng.
Tror det har att göra med mina kära föräldrar som uppfostrade mig med vikten att alltid vara propert klädd utifall nån knackar på, eller något oförutsätt händer så man måste vara social med andra människor.
Minns en gång när jag var tvungen att öppna dörren i morgonrock för en tidig påringare. Jag trodde jag skulle smälta av skam, och resten av dagen ville jag ha huvudet i sanden.
Därför sitter jag här som ett annat fån med friserat hår, lätt make-up, rena och snygga kläder och skor och väntar på att oförutseddheten knackar på.
Hångla inför publik,det lärde dom sig på 60-talet ,det är ju sådana som vill låtsas leka att dom är filmstjärnor.Onesice,dom som har lekkläderna på sig är ju sådana som är uttröttade av nattvak och sömnbrist dom kan ju nästan inte stå upp av svaghet och trötthet.Att byta om efter jobbet till en sidenkavaj eller en vacker kofta /tröja var ju brukligt i vissa kretsar,även att man bytte ute byxor till innebyxor.Antingen byta ifrån arbetskläder/uniform till ” hemma stassen ” Det tillämpades söndagskläder,skolkläder/arbetskläder och vardagskläder.Detta var ju särskillt så när det fanns mest kemtvättkläder annars kan man ju efter en arbetsdag ; hemma/lönearbetet ta på sig rena kläder varje morgon
Ja det kan ni väl bli? Speciellt ”Cälle” tyckte jag var fint.
Mycket roligt inlägg! Tycker det skulle vara härligt om jag och min kille förvandlades till en Jen och Lasse om några år. Jag menar, är man själv helt ogenerad i det så verkar det ju alldeles underbart! Att ungarna kanske skäms en aning över en får man stå ut med, all kärlek är vacker.
Är sällan utan min velourdress hemma, tvådelad dock. Calle kan kolla http://www.onepiece.no/store.php för lite inspiration.
Jag håller med dig fullständigt! Älskar att slänga av mig jobbkläderna och sätta på mig mina fula urtvättade mysbrallor! Är barn av 70-talet och hade en mamma som var velourklädd jämt. Gärna med eget tryck på… gjort av potatis som karvats till någon blomma… Har lite svårt för just velour (stavas det så?) sen dess men joggingbrallor går utmärkt!
Kärlek till er båda, länge leve myset!