Jag var på en tjejmiddag i fredags och vi pratade om graviditetknäpp-grejer man gjorde. Dessutom de där sjuka tvångstankarna man hade i början när bebisen kom. Jag bloggade om det på min förra Mama-blogg det inlägget kan man läsa HÄR. Man förtränger liksom efter hand. Så det var lite roligt att prata loss och hur allt kom tillbaka. Tvångstankar som, jag-råkar-nästan-döda-henne-på ett-bisarrt-men-ytterst-medvetet-sätt. Typ råka stoppa in henne i ugnen och grilla henne som en kyckling med marinad och allt. Den tvångstanken var ju så raffinerad och orealistisk så den blev ju ganska komisk, Vi pratade mycket om det hemma. Den hade man ju första månaden.
Men sen kom nästa fas som ett brev på posten och den var mycket hemskare. Jag-litar-inte-på-mig-själv-längre-och-kanske-råkar-döda-henne ifall jag är i närheten av en kniv exempelvis. Jag minns jag var på landet och var livrädd för huggkubben för jag kunde ju lätt lägga henne där och yxa henne. Ja sådär höll det på och jag mådde superdåligt för jag kände mig superknäpp och rädd för mig själv. Hade jag blivit galen? Tänk om jag är riktigt trött då kanske jag bara gör nått sjukt. Det var hemskt i alla fall och jag vågade inte prata med någon om det för jag skämdes så mycket. Men även den passerade och nu är jag bara allmänt rädd att hon ska klämma fingrar, slå sig eller dricka diskmedel eller något betydligt mer humant. En lite mer naturlig rädsla.
Vi har haft tur och Penny har aldrig slagit sig mer än som har orsakat en kraftigare gråtattack. Alltså ingen fysisk skada i form av sår eller blåmärken har hänt. Men i Spanien hände något hemskt. I ett snabbt obevakat ögonblick ställde hon sig i soffan i hotellrummet, tappade balansen och föll handlöst framåt rakt in i en bordskant. Allt gick på sekunden. Hon var helt tyst. Det var nog det värsta, sen såg jag hur hela huvudet deformerades till en bula som det värsta jag sätt. Blodtrycket var så kraftigt att huden sprack. Då började hon gallskrika. Hopplösheten i att vara själv i en krissituation var hemsk. Jag tillkallade läkare och motade trycket med kalla vattentrasor innan han kom. Jag var superfokuserad men jätteskärrad. Tänk om hon fått hjärnskakning eller något värre? Hon kräktes i alla fall inte och efter läkaren hade gått och konstaterat att allt var bra så kröp hon omkring igen. Då ringde jag Calle och chocken kom, jag bara grät och grät.
Det var fruktansvärt men nyttigt på det hemska sättet att det raderade bort varenda tvångstanke. Har inte haft en sjuk tanke efter det. Vet inte hur det funkar men för att se något positivt i situationen så var de’, det. Kan inte ni berätta om era hemskaste mörkaste tankar och vad det var som fick dom att upphöra om de har det. Sånt här skit ska man skriva av sig annars försvinner det inte ur systemet. Jag vet att jag inte är själv. Bikten är öppen. Kör.
Hahaha, shit vad jag skrattade åt huggkubben. Jag känner igen mig så väl. Jag tänker så hela tiden och tror jag är galen ibland när jag för min inre syn ser hur han åker ner på tunnelbanespåret.
Tack! Du är modig som skriver om detta… Jag har en son som snart fyller fyra år och jag har fortfarande sådana tankar.. fruktansvärt jobbigt. Efter ett mardrömslikt första år med bara skrik och sömnlösa nätter visade det sig att han var multiallergiker och ju haft ont konstant. Under den tiden var jag livrädd att ’tappa greppet’ att jag skulle göra någon av alla de där fasansfulla tankarna jag brottades med för att jag tillslut skulle vara så utmattad i både kropp och själ.. Jag har varit ensam med min son sedan graviditet så jag hade inte den där ’självklara’ partnern att prata med det om.. Nu är det mycket bättre, men borta är de inte. Jag jobbar på det.
Jag hade också massa tvångstankar. Bla som när jag väntade på tunnelbanan, så stog jag och tänkte på vad som skulle hända om jag snubblade och vagnen skulle åka ner på spåret. Jag blev så nojig till slut att jag stod i mittan av perrongen med vagnen vänd på längden så att det inte skulle kunna hända.
Superjobbigt!
Jag har två killar och dom har inte råkat ut för något superallvarligt (tack och lov) men min äldsta skulle klättra upp i sin matstol, tappade balansen och ramlade med munnen i bordet. Massa blod såklart men gick bra. Ett par dagar senare såg vi att hans till hälften utväxta framtänder hade fått hörnen avslagna. Då blev det att åka till tandläkaren men hittills ser allt bra ut. *peppar peppar*
Alltså jag har två små barn, har inte alls haft sådana tvångstankar utan tycker det låter som någon form av förlossningspsykos (som faktiskt inte är helt ovanligt) du och ni andra som har känt och tänkt så här borde ha fått prata av er med psykolog. Det här borde vara rutin för BVC.
Detta tips fick jag av en polsk pedagog för att få bulor att minska i form och storlek, en klick smör på bulan och det läker snabbare än vad man tror. Värt att testa!
Tack igen Anitha för att du är så modig!
Har haft mina rejäla duster med dessa tvångstankar må jag säga. Tog ett halvår innan jag berättade för nån och mådde ju givetvis jättedåligt. Trodde jag skulle tappa kontrollen, bli tokig, ja det du själv beskriver. Mardröm! Trots att man vet vad det är blir man så rädd och det är så tabu då det rör ens barn, det käraste man har. Pratar med min kille om dessa men inte med vänner. Tror det hade släppt snabbare om jag varit öppnare tidigare för vet ju nu att detta drabbar fler än mig. Det som hjälper är att prata om det, skratta åt det bisarra, identifiera dessa tankar för vad de är (resultat av oro och kanske lite ansvarskris) och skita i dem och känslorna de orsakar. Fuck’em! :-). Kram till dig!
Har en dotter på 3 månader och jag känner igen det du skriver om , vet inte varför man tänker så men det verkar ju vara ganska vanligt så jag blev lite lugn när du skrev det här inlägget. Tck för en bra blogg ,! / Josefine