Anitha Schulman

Örat mot rälsen och blicken mot skyn

Jag kom till ett snötäck Sverige den 23 november 1980. Jag föddes den 1 juli 1978 i Indien nästan två och ett halvt år tidigare. Dessvärre minns jag inte så mycket från mina första två och ett halvt år i livet utom några få minnesbilder som blir lite otydligare för varje år som går.  Det jag minns är lycka. Däremot har jag nästintill ett detaljminne från hela min barndom i Sverige. Jag kan inte annat säga än att jag omfamnade den. Efter att aldrig ha sett eller upplevt kyla och snö så satt jag i pulkbacken innan jag visste ordet av och jag anpassade mig mycket snabbt till allt vad Sverige hade att erbjuda. Snabbt var något som kallades för frukostkorv min favoriträtt och jag älskade min ”Pippitröja” med röda och blåa stickningar och mina Lovikavantar. Jag minns att jag stod i trädgården och övade in Du gamla du fria för full hals som fyraåring och jag minns även en blick från en granne passerande på gatan och skärskådade mig. Jag minns även att jag inte förstod varför han skrattade hånfullt, jag trodde jag sjöng falskt och blev ledsen och övade lite till.

När jag fyllde fem år så gav mig pappa ett sk. ”Kålhuvud” en docka som var omåttligt populär 1983. Jag bara grät, tyckte den var ful och konstig. Hittills hade jag favoriserat bilbanan och leksakståget på räls jag själv kunde sitta på och åka runt. Det här med dockor hade jag inte riktigt förstått. Hade sett att vissa kompisar lekte med sådana, men grannpojkarna som jag ansåg var mina bästa kompisar vi lekte med ångmaskinen och bilbanor, lyssnade på Kiss och Slade. Grannpojkarna, vars mamma så gärna ville haft döttrar och envisades med att klä ut dessa till påskkärringar och lucior så fort tillfället gavs. Ingen motsatte sig mina intressen inte heller att den yngsta av grannpojkarna lekte med mina dockor och var påskkärring en gång per år.  En dag när jag var runt sex så tyckte jag att det blev tråkigt med bilar. Vet inte riktigt varför. Jag  kanske helt enkelt tyckte att att grannpojkarna blivit tråkiga och vi vuxit ifrån varandra.

Jag träffade Barbie på julafton 1984 och förälskelsen var total. Jag kunde inte slita mig ifrån henne. Vi gjorde allt tillsammans. Jag kunde byta kläder på henne säkert tio gånger per dag, helt plötsligt var mina dockor som legat i en liten hög långt in i garderoben mina älsklingar och jag började umgås allt mer med mina tjejkompisar. Jag älskade Irene Cara och Fame. Året efter kom Game and Watch med Donkey Kong, då var Barbie ett minne blott och hon hade fått en ganska trist frisering av mig som inte gjorde henne fördelaktig till sin garderob, i skivhyllan brottades Herreys, Europe och Carola om uppmärksamheten.

Jag var aktiv i idrott hela min uppväxt, allt ifrån längdskidor, handboll, terrängmaraton, fotboll och diverse friidrott. Jag var snabb och tävlade i Mjölkkannan – en stor friidrottstävling för mellanstadieelever. Vårt lag vann medalj men inte guld. Jag skulle nog våga påstå mig ingå i något som jag kallar för ”dagisgenerationen”. Ja, på den tiden hette förskola dagis. Vi brydde oss överhuvudtaget inte om kön. Vi valde varandra utifrån individuell nivå. Du är barn jag är barn, låt oss leka. Som jag minns det hade ingen någon fördel i det ena eller andra eller särbehandlades på vårt dagis. Men trots denna neutrala uppväxt och föräldrar som stöttade och aldrig motsatte sig mina val i livet så blev jag en dag 12 år och började plocka mina ögonbryn. För jag ville se ut som Madonna. Året efter rakade jag av mig håret men behöll luggen för jag och min Syntharpojkvän älskade Synth med allt vad det stod för och Nitzer Ebb spelade flitigt liksom Front 242. En dag gjorde han slut med mig och blev ihop med en blond brud med långt hår som lyssnade på skitmusik i min mening och var intresserad av något så bisarrt som mode. Om han skulle bli intresserad av mig var väl jag tvungen att ”bli lite tjejigare”. Ja det blev jag och i och med att jag bliv lite tjejigare så märkte jag att jag blev uppvaktad på ett annat sätt än tidigare. Jag blev också otroligt mycket mer intresserad av pojkar på ett annat sätt än tidigare. Vi som bara varit en neutral skara barn för några år sen var nu två olika kön. Hormoner blomstrade och finnar slog ut som blommor i ansiktet. Jag var kär och olycklig om vartannat och jag förstod inte hur det gick till. Här någonstans tappade jag självkänslan, började bry mig mycket om min vikt och var känslig som ett asplöv. Här någonstans började de vuxna i skolan och hemmet skilja på oss vuxna barn som individer. Vi särbehandlades nu som killar och tjejer som förstadievuxna målades världen upp för mig. Det var här någonstans man skar med en trubbig kniv i verkligheten och separerade oss. Här började en egen vandring, för att mötas på samma spelplan nästan tio år senare.

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta men att det kanske kan ge litet perspektiv på saker och ting ur ett större perspektiv. Jag tror det är viktigt att alltid ha örat mot rälsen men blicken i skyn.

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Sigrid

    Så du växte upp i en tid när barndomen inte var särkilt fokuserad på vilket kön man tillhörde? 70-tal och Polarn & Pyret med randiga könsneutrala kläder?

    Kan du inte se att det var framåtsträvare (då precis som nu) som gjorde det möjligt för 70-talet att vara könsneutralt? Precis samma sorts människor som du nu ser ner på och kallar extrema (precis som bakåtsträvande hemmafruar gjorde då).

    Att det då också fanns bakåtsträvare som skrek om att pojkar ska vara pojkar och ha kort hår. Att flickor ska vara flickor och inte ha brunrandiga kläder. Lyckligtvis fick framåsträvarna igenom sitt budskap.

    90-.tal + 00-tal har varit extremt könsuppdelat bland barn. Antingen tycker du om rosa disneysessor (endast tillåtet för flickor) eller spindelmannen (för pojkar och eventuellt vissa flickor) – det har inte funnits några andra alternativ.

    Nu svänger pendeln tillbaka mot könsneutralt igen. Frågan är varför du väljer den konservativa sidan som någonstans fortfarande förfäras över att pojkar kan ha långt hår och flickor brunrandiga kläder?

  2. Yara

    Jag förstår.

    Dina föräldrar hade kunnat tvinga på dig bruna kläder, gett dig ett könsneutralt namn som Kim, och dolt din könsidentitet för dig i all oändlighet. Men världen runt omkring dig fortsätter rotera kring solen. Föräldrar kan göra sitt bästa för att stärka sina barn till att bli trygga individer, men inget av det har med kläder eller kön att göra. Hela Hen-debatten och alla dess hen-förespråkare glömmer att barn inte lever i en bubbla innanför hemmets väggar. Vi möter konstant andra människor och möter konstant nya intryck som påverkar vilka vi är och vilka vi vill vara.

Comments are closed.