Min man Calle fyllde år igår. Denna man kommer från en mycket firande familj, nej inte som Amandas dom är ju nästan galna. Men original-Schulmans firar liksom sina namnsdagar och mors dag så det här med födelsedagar är STORT. Speciellt för ett decemberbarn som alltid kommer i kläm av julen. Den här tiden på året är min dyraste tid någonsin. Först fars dag, sedan födelsedag och som grädde på moset julafton. Plånboken flämtar efter den här säsongen likaså påhittigheten. Hela året går jag och plockar upp små fragment och lagrar i minnesbanken så jag har ett bra presenterlager att fördela på dessa tre datum.
Dessutom för en så ofirig person som jag är är det lite att slå knut på sig själv. Det kommer liksom inte helt naturligt för mig. Jag måste tänka två gånger liksom. Innan jag träffade Calle har jag nog inte firat en födelsedag i vuxen ålder förutom de 10-tal-jämna och knappt julaftonar heller. Har varit ute och rest mestadels. För mig är det inte lika viktigt men jag förstår att kan vara det för en hel del människor, så som min man till exempel. Nej det är inget drag jag är stolt över. Men vet inte heller hur jag ska normalisera det här med firandet, hur det ska bli en naturlig grej liksom.
För Penny känns det inte som några konstigheter. Men för mig är det lite främmande att vuxna människor kan bli så sårade när det kommer till att man inte är lika på tå som dem för att de fyller år liksom. Hur det fortfarande kan vara så laddat i vuxen ålder? Ja det kanske är en empatiskt störning jag har. Inte vet jag, men så är det i alla fall. Igår så fyllde Calle 32 år och på morgonen vaknade jag 06.55 inte helt superpigg men otrött nog för att inte somna om. Jag bestämde mig för att gå ut på en powerwalk och på hemvägen plocka upp färskt bröd från bageriet och överraska med frukost och present på sängen.
När jag började gå lyssnade jag på Filip & Fredriks podcast. En perfekt promenad i rask takt. 43 minuter senare var jag hemma igen fylld av ämnen från podkasten som jag satte mig på sängkanten och bubblade om. Efter en halvtimme sa han till. Jag fyller faktiskt år idag. Jag hade gått upp helt i podcasten och passerat bageriet utan att ge det en tanke. Jag skämdes som en hund!!! Han var så besviken. Jag med på samma person som han. Men vi kom i fas till sist och gick ut på stan.
Så hände en incident till, vi pratar om att gå förbi ett konditori och köpa tårta till födelsedagsmiddagen ikväll. I min obetänksamhet frågar jag varför vi måste ha tårta om inte en saffranslängd räcker. För guds jävla skull, jag fyller ju år! Säger han.
Jag lär mig uppenbarligen inte. Vad är det för fel på mig och hur mycket firar ni, hur viktigt är det egentligen? Hjälp mig hur ska jag göra.
Jag tycker det är roligt att åtminstone uppmärksamma någons, och sin egen, bemärkelsedag. Med barnen blir det ju också mer speciellt än innan. Kan störa mej lite på människor som ska va så himla blasé och ”speciella” att de inte firar några högtider. Det har blivit lite coolt att inte göra det, man är lite tuffare då liksom.
Men vet du, i år glömde jag bort min mans födelsedag. Hade tänkt tidigare i veckan att jag skulle överraska med frukost och paket men när morgonen kom efter en natt med dålig sömn och tusen (ja,m så kändes det då) barn som skulle iväg till dagis, flög det liksom bort. Kom inte på det förrän senare under dan och ringde direkt. Ingen big deal, men jag tyckte själv det var trist.
Vad konstigt att du frågar dina läsare hur viktigt det är? Din man tycker uppenbarligen att det är viktigt, då kan du väl försöka bättra dig för hans skull. Han firar väl dig på din födelsedag (om det är bara du som ska fira honom kan jag förstå dig).
Jag tycker om att uppvakta mer än att bli uppvaktad, sedan är det ju lite roligt om folk kommer ihåg att säga grattis i förbifarten. Ibland har jag varit utomlands också och glömt att jag ska fylla år om några dagar.
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver, själv tycker jag det är lite roligt med födelsedagar men inte så att jag blir besviken om jag inte får vad jag önskat mig eller så.
Däremot är det viktigt för andra i min närhet och det är svårt att sätta sig in i hur viktigt det är med varje julklapp och jag känner mest att det blir en sån jäkla press och alla mina förslag blir bara fel för jag inte förstår de oskrivna reglerna.
Min egen familj dock, där vet jag precis vart nivån ligger och det är ganska skönt och avslappnat 🙂
Fast det är ju svårt när man är på olika blad. Gillar att fira mina barn, men bryr mig inte så mycket själv. Min exman är helt fanatisk – blir jättesur om barnen glömmer honom när han själv knappt skickar ett sms till dem på deras dagar.
Man får väl försöka jämka. Men att fira med paket och ståhej på namnsdag och fars dag känns bara töntigt.
Jag tycker inte det är särskilt viktigt. Men allt beror ju på vilka traditioner man har med sig från sin uppväxt. Min bästis t ex är väldigt känslig med födelsedagar så i vuxen ålder innan hon gifte sig och de födelsedagar hon var partnerlös fick jag ringa på hos henne tidigt på morgonen, hon öppnade utan att titta mig i ögonen, sen kröp hon ner i sin säng medan jag gick in i köket och fixade frukostbricka så tyst jag kunde för att inte ”väcka” henne. Sen blev det sång, paket och hela grejen och hon låtsades som hon blev överraskad. Nu tokkrattar vi åt detta, men för henne var det viktigt att bli firad.
Min tvååriga dotter däremot fyller år den 4e dec och med henne är det viktigt för hon är ju ett barn, Men vuxna får chilla lite.
/ Ami
Fira så mycket man kan, det behövs, speciellt den här årstiden!! Vi firar alla födelsedagar och namnsdagarna, kanske inte med världens presentkalas, men med något litet och symboliskt eller bara en tidning och såklart alltid frukost på sängen!! Det blir man verkligen glad av en kolsvart morgon i slutet av november, eller faktiskt vilken tid på året som helst!
Klart att man firar dom som vill bli firade! Det som inte betyder något för dig verkar ju ha jättestor betydelse för Calle. Jag är precis likadan och varför det är viktigt kan jag inte svara på men herre Gud vad sårad man kan bli av att inte bli firad. Av att inte vara viktig.
Hej!
Tycker du/ni har fantastisk inredningssmak. Har du några tips på bra butiker/hemsidor du besöker för att hitta dessa snygga möbler?
// Rebecca
Hej! Jag har noterat att hälsa och träning är ett viktigt samtalsämne bland dina läsare Anitha. Inte minst bland de som precis fött ett barn, och längtar efter att finna sitt gamla jag igen. Vi är i uppstarten av ett projekt som syftar till att på ett enkelt och smidigt sätt hjälpa de som befinner sig i denna situation; de vill gå ner i vikt, börja träna eller helt enkelt bara hitta sin forna figur igen.
Jag skulle därför vilja be dig, och dina läsare att fylla i en kort (väldigt kort) undersökning, för att vi skall kunna erbjuda en så bra produkt som möjligt!
Som tack kommer vi att lotta ut en hemlig, mycket exklusiv present, till en av de som svarat på undersökningen.
Tack så mycket för er tid och hjälp! Undersökningen tar MAX 4 minuter, och ni hittar den här https://hhs.qualtrics.com/SE/?SID=SV_cH1BsXHttttk2mU
/Get Fit
Jag är som du Anitha.
Är ingen firare men är inte emot det heller. Men lite larvigt tycker jag att det är, när man som vuxen gör en så stor sak av att man fyller år.
Däremot namnsdagar, vilken vuxen normal person firar namnsdagar?!
Hrm….jag är skilsmässobarn sen tidig ålder och alla sorters firande blev tyvärr ofta en sorglig eller till och med smärtsam upplevelse i någon form eftersom jag aldrig fick vara med de som jag längtade mest efter….antingen så saknades pappa, eller mamma, eller något eller några syskon. Och så var det ofta någon som var sur eller arg pga olösta konflikter som bubblade upp till ytan. Ja, så kan det vara. Så för mig är det först nu, närmare 40 som jag försöker återta rätten att fira saker, på mitt sätt och så jag mår bra tillsammans med andra. Men det är aldrig lätt, utan alltid en liten törn. Men så är nog livet för många tänker jag. Är även ganska osentimental av mig i allmänhet men ser det som en befrielse, trots allt, livet är ju faktiskt mer än firande, viktigt att ha det mysigt och bra i vardagen inte bara någon dag då och då.
Tips på enkelt och mysigt vuxenfirande: Min man och jag lagar sedan drygt 30 år tillbaka en 3-rätters middag till den som fyller, alltså festföremålet bjuds in till dukat bord av den andra. God mat och dryck och delat nöje. Perfekt!
Jag älskar att fira, firandet förgyller vardagen och en födelsedag är viktig, dagen man kom till världen liksom 🙂 Julafton är min favorit dock. Älskar traditioner och firanden av alla slag.
Vuxna människor behöver absolut inte firas som om de vore barn. För stort bekräftelsebehov.
En bra anledning till att ”fira” är väl en mysig middag men vänner och familj. Inga presenttvång!
Ni kommer att hamna i fas med varandra med tiden!
Kram Caroline
Tycker om tanken på att födelsedagen är speciell.
Oavsett ålder.
Självklart att man firar barnen med presenter, kalas osv.
Idag är det ju jävligt enkelt pga/ tack vare facebook, att uppmärksamma någons födelsedag.
Opersonligt enl mig.
Har själv inte fb., så de sms, kort jag får på min födelsedag blir än mer personliga.
Är kanske bisarr, men tycker lika mycket om tanken att uppmärksamma någons dödsdatum.
Firandet vid födseln, födelsedagarna som följer, förhoppningen om att det datum där man ”inte längre finns”, har betydelse.
För någon.
Min favorithelg alla kategorier är allhelgonahelgen.
Inga presenter, inga måsten, ty de som såg till att vi befinner oss här ger oss inga skuldkänslor.
Men vi vallfärdar till kyrkogårdar, vi tänder ljus, vi står framför stenar, eller i minneslundar & berättar för våra barn ”vem som vilar här”.
Vi betraktar de vackra ljusen, vi minns, vi skrattar, vi går hem, käkar & dricker gott.
Födelsedagar i livet kan vara på gott & ont.
Beroende på ens förväntningar.
Allhelgonahelgen är ett gemensamt firande för alla, även för de som inte fick sin födelsedag i livet firad.
Ja, kom jag ifrån ämnet eller kom jag ifrån ämnet?
Är nog lite trött.
Summasummarum:
Fira allt du kan, när helst tillfälle bjuds, födelsedag eller inte!
Det är du som har rätt. Vad är det att fira att man fyller 32? Tårta och skit bara för det? Finns väl större saker här i livet att fira än att man blivit ett år äldre, fram till den dagen man fyller 18-20 år så kanske det finns någon mening med det hela men inte sen, men vill man inte så kommer man endå inte undan alla som bestämt att det är en rolig dag, när det egentligen är tvärtom, det är inte så farligt att bli ett år äldre men det är jävligt löjligt att fira det med tårta och samla halva släkten för den sakens skull.
Nu tycker ju inte jag att ett grattis på morgonen och tårta på kvällen är särskilt hejdundrandes firande, mer minimum.
På min 25-årsdag tog både jag och min kille ledigt, sovmorgon, strosade runt i gamla stan, fikade, jag fick paket och sen åt vi middag med min familj. Sen körde jag så klart stort kalas med mina vänner, men det tog jag på helgen.
Tyckte att jag hade ett mycket sansat och sparsamt firande.
Man ska fira det som firas kan!! Förstår att han blev besviken. Jag blev själv skitförbannad förra året när min man inte handlat någon julklapp till mig, utan sprang i sista minuten och köpte ngt. Vill att energi och eftertanke ska läggas på presenten. Barnsligt kanske men ja. Barnet i mig försvinner inte iaf!
Jag älskar att fira, både mig själv och andra. Födelsedagar, namnsdagar är bara början! Som Emma skrev finns det gott om dagar utan något speciellt att fira ändå. Har försökt tona ner det lite då folk uppfattar mig som gladare och mer entusiastisk på deras födelsedagar än vad det själva är. Det behövs ju så lite för att göra någon glad =)
Jamen åh, jag är som du – jag bryr mig inte så mkt om min födelsedag. Sedan vet jag att andra firar, och jag försöker verkligen uppbåda ngn slags entusiasm men det går inte. Nu har jag dessvärre dragit ner min man (vi har varit ihop i 12 år) i mitt trista träsk, så nu har han också slutat bry sig om att fira! Så nu firar vi inte! Jag är inte bara trist – jag sprider min tristhet som ett gift!
Känner verkligen igen mig. Min mans familj firar allas födelsedagar, vuxnas som barn. Han köper dessutom presenter till både sin mamma och pappa på mor och fars dag. I min familj skickar man typ ett sms på födelsedagen om man inte fyller jämnt. Har oerhört svårt för detta fireri, då jag ofta tycker att det känns som om vuxna byter pengar med varandra, speciellt när dom inte visste vad om skulle köpa och satte in en slant på min mans konto…! Jag höll på att få spader! Vi tjänar tre gånger så mycket som hans föräldrar! Jag har sagt åt honom att säga åt hans familj att inte köpa några presenter till mig på min födelsedag, om jag inte fyller jämnt och dom respekterar det. Jag har sagt åt min man att säga samma sak om honom själv till sin familj, men han har inte gjort det. Om det är för hans skull eller för deras vet jag inte. Min man fyller 40 nästa år och jag gruvar mig redan. Ingenting jag kan komma på kommer säkerligen leva upp till hans förväntningar på den dagen….
Hej Anita!
Här kommer några fusktips som kan hjälpa dig på traven till nästa födelsedag!
Jag är inte den med god framförhållning och minnet sviker ofta…SÅ jag föreslår att du sätter ett alarm redan nu till dagen innan Kalles födelsedag.
Införskaffa tårtan kvällen innan så blir det ingen stress på morgonen & Kalle kan redan kvällen innan börja känna att födelsedagen närmar sig 😉
NK har frysta croissants som jag brukar köpa som man gräddar/värmer i ugnen på morgonen som brukar vara väldigt uppskattade.
Jag har även börjat med ett presentskåp.
När jag ser något som jag tror skulle passa bra till en viss person under årets lopp så slår jag till och sparar sedan denna i mitt presentskåp till nästa födelsedag.
Detta minskar stressen, man sprider ut sina utgifter & det blir inga panikköp.
Din stackare.. När du ändå tänkte på det och allt! Personligen firar jag aldrig och har valt en man som är likadan!
Livet är fullt av vardagar så varför inte bara bestämma sig för att det är något vacker att uppmärksamma och hylla/fira en person på den dagen de föddes för x år sedan. De tycker jag alla fall.
Ofta kan det anses mer naturligt att fira en person efter något de åstadkommit, ex när Calle sålde sitt bolag. Men födelsedagar firar man enligt min mening bara för att man är fantastisk bara för den man är.