Vi hade underbar egentid igår. Penny sov i vagnen och vi åt middag på balkongen. Jag har inte förstått vikten av det tidigare förens nu. Det som alla småbarnsföräldrar har sagt jämt. Jag har inte trott dom. Men gud så underbart det är att ibland ha helt barnbefriade samtalsämnen och bara prata vuxenspråk över ett glas eller två.
Vi pratade om preskriberade minnen. Min första tid i Stockholm 1998-2001 var mina absoluta singel och partyår. Alla måste gått igenom den perioden i sitt liv om inte annat ha det framför sig. För göras det ska den. Galet var det.
Jag var nyss fyllda 20 år och nyinflyttad från inlandet till storstan. Hela världen låg framför mina fötter och Stockholm var min första hållplats på en längre och brokig resa. På Bondegatan börjades formen gjutas för den jag skulle bli.
Första åren var jag singel. Fast man är väl oftast inte riktigt singel. Man träffar ju alltid någon. Men just då var jag det. Livrädd för att missa något. Undanflyende och ville ha alla dörrar öppna jämt. Som ständigt tredjehandsvalet på efterfesten i gymnasiet var jag nu ett förstahandsval. Saker och ting föll på plats. Som jag njöt av uppmärksamheten. Men hade väl än inte kommit på hur jag skulle mästra den. Var livrädd för den. Kunde inte motstå den men blev ständigt bränd av den. Bäst att vara oberoende. Ingen skulle äga mig inte. Hur kaxig jag lät. Så liten jag var. Som ett barn som stapplar runt i mammas högklackade skor.
Var totalt gränslös stundom. Visste inte var man skulle sluta. Tråkigt var aldrig riktigt tråkigt. Tråkigt var också kul. Det var ju åtminstone något. Om inte annat så slapp man riskera att missa något. Gud förbjude!
Jag jobbade på reklambyrå på den tiden och var ute fyra till fem dagar i veckan. Med garanterade två till tre hemgångar vid femtiden.För att sen börja jobba vid halv nio på morgonen. Spy Bar var roligast 98/99. Det var mitt fort. Bodde nästan där. Kände nästan alla i personalen. Rörde mig obehindrat i lokalen. Tyckte alltid att vip:en var tråkig där hängde alla gangsters. Nej man gick direkt ner till vänstra hörnan av stora baren. Självklart köade man inte till garderoben utan gick direkt till DJ PeCut och lämnade in jackan. Sen hängde man där nere. Ena kvällen dansade man med Mick Jagger andra med Victoria Silvstedt. Man hamnade i sammanhang och tankade egot på det. Kände sig lite betydelsefull. Hade varit med om något unikt. Men kvällarna var så spritindränkta så i retrospektiv är det svårt att minnas vilken kväll som vad hände. Allt är en stor sörja av indicier.
Jag minns när jag var som trasigast kunde jag gå hem från jobbet vid fem och ta igen min förlorade sömn från kvällen innan. För att ställa klockan på halv ett på natten för att sen vid två själv åka ner till Spy Bar med 46:ans buss som stannade precis utanför min port och utanför Spy Bar. Taxi hem men alltid buss dit. Vid den tiden på dygnet tog det aldrig mer än en dryg kvart från Söder till Öster. Alltid kände man någon. Vara ute till fem. Skynda hem. Sova i tre timmar. Snavade in på jobbet i regel tio minuter för sent. För att få chefens bannande blickar när man serverade kaffe på ett kundmöte och höll andan. Så de där fem shottarna från kvällen innan inte skulle sippra ut. Ögonen avslöjade mig. Jag var verkligen en usel receptionist nio-till-fem. Men jag var ett ess på att nätverka tjugoett till nollfem.
Indicier?
Skriv din kommentar här! Shit vad jag känner igen mig 🙂 Var presis likadan i den åldern. herregud att man orkade!? men kul var det. kul som attans..
Vilken bra text förresten!
Fan vad bra skrivet 🙂
i love u plus gräddeochoboy!
Jag har inte haft nån sån där period riktigt men tycker det är intressant att läsa om! Man är så olika som personer och jag har nog saknat den där rastlösheten eller känslan av att någonstans händer något och jag måste vara med. Det är först nu vid 30+ som jag har förstått att många andra hade den där känslan eller behovet. Intressant som sagt, man lär sig något om människor!
Du skriver väldigt poetiskt på något sätt, men jag kan tänka mig att vissa personer har svårt att uppfatta tonen i det du skriver.
Tänk om du en dag skrev en bok, den skulle jag verkligen vilja läsa!
Jag hade mina galna år på det glada åttiotalet. Först i Stockholm och sedan utomlands. Känner igen det därmed att gå hem från jobbet och lägga sig (jag slutade kl. åtta), ställa klockan på ett, gå ut och festa till klockan sex. Jag undrar vad som drev mig? Vilda hästar skulle inte kunna få mig att gå upp mitt i natten, göra mig iordning och gå ut. Och varför? Vad trodde jag att jag skulle missa? Men ändå lite roligt att ha haft de där galna åren. Så himla annorlunda mot den inrutade tillvaron med heltidsjobb och barn som jag har idag.
Hej Anitha!
Har du någon mail man kan maila dig på?
Mvh Cecilia
Pinsamt misslyckad Humble brag. Svårt att få grepp om dig…
Hade inte du pluggat sa du?
Mitt partyår hade jag i Uppsala, vi bodde grannar med våra bästa kompisar, denna kombination gjorde att vi festade de flesta av veckans dagar, alla aktiviteter involverade party och alkohol, vi var vilda, unga och galna och hängde på Uppsalas alla krogar, den bästa partystaden ever. Det roliga är att vi pluggade inte där i stan som alla andra, vi flyttade bara dit för vi tröttnade på Stockholm 🙂 Detta år slutade med att vi flyttade till Stockholm, lite trasiga än innan vi flyttade dit, vi fixade dock till oss och ser idag tillbaka på den tiden med glädje och är nöjda över det året, för om man ska vara vuxen med barn och ansvar så bör man ha upplevt en tid av total galenskap och party, utan ansvar 🙂