Jag är ju mestadels med Penny kan hennes alla nyanser. Vet precis vad hon vill och när. Men när det kommer till att bjuda på medvetna leenden så leder Calle. Visst fyrar hon av ett och annat smil till mig. Men att titta djupt i ögonen och le brett det ger hon mig aldrig. Men Calle får det vid varje försök. Om han är hemma i hennes ”glädjelucka” som infaller efter morgonmjölken. Luckan varar bara en skör halvtimme på morgonen. Sen stängs det fönstret för resten av dagen. Morgonen efter får man en ny chans till ett leende. Ibland blir det ett ibland inte.
Utmejslas det redan här undrar dramat i mig? Är det redan i det här stadiet hon positionerar oss mot varandra?
Pappa kul. Mamma praktisk?
Säg att det blir annorlunda.
Vår son har alltid gillat personer med gigantiska (gärna mörka och murriga) skägg. Det tycker han är toppen! Han har lett mot oss lite blandat (är ett år drygt nu) och visst är det underbart när det goa tandlösa lilla smilet kommer!
Min syster har en man som jobbar extremt mycket och hon drar hela lasset med två småbarn. Trots att hon alltid finns för barnen och eg är deras stora trygghet säger tjejen (2,5 år) ofta :”Pappa, jag ääälskar dig!” och aldrig till min syster, medan min syrra muttrar att ”det vore ju kul om hon sa det NÅN gång till mig…” 🙂
Du V har skrivit en av de sjukaste och äckligaste kommentarer jag någonsin har läst. Dvs det sätt som du blandar ihop studierna från England med hur barn reagerar på okända ansikten med det här inlägget och Anitha. Fullkomligt vidrigt.
Hej, vi har en liknande situation fast lite längre fram. Min son är sex månader nu och nu ler han ganska lätt när vi busar, men skrattet får nästan bara pappan när dom busar.. Å andra sidan får bara jag trösta när han är trött eller slagit sig..
Så mer: pappa bus och mamma trygghet.. Och det är ju ganska fint att få vara den trygga punkten..Så väljer iaf jag att se det 🙂 önskar er all lycka. Mvh Hannah
Sådär var det för mig också när min dotter var liten. Kunde känna nån typ av avund gentemot hennes pappa, för han var alltid den roliga, som hon idoliserade så mycket. Men jag försökte fokusera på hur bra och viktigt det är, att döttrar (och söner) har en bra mansförebild, det hade jag själv, jag avgudade min pappa och det har liksom inget att göra med hur jag känner för min mamma. Idag är min dotter 17, snart 18 år, och jag tror att hon skulle kunna beskriva mig på många olika sätt (bra och mindre bra) men ordet tråkig skulle hon förmodligen inte använda. Vi har nåt så jävulskt roligt hon och jag, vi får varandra att gråta av garv. Så tro mig, det går i perioder. Och det är högst naturligt. 🙂
Herregud jag tycker att alla ni som angriper Fia inklusive Calle visar att ni enbart är dumma. Det finns studier som faktiskt bevisar att spädbarn gör skillnad på människor, att de inte föds som ett blankt papper. En forskning som brittiska psykologer gjorde visade mycket tydligt att nyfödda barn dras till vackra ansikten. Med det vill jag inte säga att Anitha är ful men det påvisar ju att man redan från födseln gör skillnad på folk. En teori som alltså inte är särskilt politiskt korrekt kan mycket väl vara förklaringen till varför Penny ler åt Calle hellre än Anitha. Jag försökte försvara dig Fia hos C men han ville inte godkänna kommentaren. Du är inte dum i huvudet eller sjuk och det spelar ingen roll ifall ingen vet vem du är, du har rätt att bli ledsen ändå. Jag förstår inte hur han resonerade där.
De här två Schulmanerna börjar bli så himla paradoxala att det skrämmer mig. Själva får de minsann hoppa på andra hit och dit men ska ha så himla mycket respekt tillbaka. Och så denna censur i att inte godkänna kommentarer trots att man startat debatt. Jo men tjena.
Hemma hos oss är det helt tvärt om…min snart 6 månaders son ler och skrattar mot mig, mycket mer än vad han gör mot sin pappa.
Sjuuuuuukt lika!!! Sin far upp i dagen. Jag tror mer att det handlar om att du varit med henne hela dagen, de brukar bli lite blasé så, och när pappan ommer hem blir de alldeles till sig av lite omväxling.
Fia, bor du månne i Sydafrika?
Att Penny inte liknar Calle stämmer ju verkligen inte! Hon har absolut dina färger och en del av dina drag men på denna bilden är hon kolosalt lik Calle. Hon är verkligen bedårande er lilla dotter, oavsett vem hon är lik. En egen liten person.
Fia jag försöker se logiken i din kommentar och det enda jag kan se som snudd på verklighetsförankrat är att barn som är omringade av bara blonda människor kanske instinktivt blir lite rädda för mörkahåriga, eftersom det är främmande. Men du vill alltså mena att ett barn vars egen mamma är mörk skulle ha den här rädslan? Är du dum i huvudet?
Hos oss är det exakt samma grej! Orättvist.
Haha men Fia.. HUR är spädbarn programmerade vid födseln? Tänker du att spädbarn i nordiska länder är programmerade så eller att dem i allmänhet är så?
Ja, det ställer nog till en del problem i Afrika och Indien t.ex.. de kan inte ha det lätt med alla konstant skrikande barn. Man får bara hoppas att de adopteras bort till vita personer, så de får lite lugn och ro iallafall..
Och då tänker jag inte ens ta upp absurdheten i att du tror att bebisar på något sätt är förprogrammerade till något överhuvudtaget vid födsel.
Anitha: inte om ni vill annorlunda (dvs. lever jämställt och delar föräldraledigheten).
Fia: din erfarenhet måste vara ytterst begränsad och du är på allvar dum i huvudet.
Det tar faktiskt sex till åtta månader innan en bebis ser helt normalt, innan dess så är världen ganska suddig och de ser ofta ljus och ljusa saker bättre än mörka. Så även om ni tyckte att Fias kommentar var tokig, så ligger det kanske någonting i den. Inte det att barn gillar ljusa personer bättre, utan snarare att de kanske kan se ljusa personer bättre. Så hon ser kanske Calles ansiktsuttryck bättre än Anithas just nu, så då blir kanske han lite roligare att titta på. Sen kan ju såklart inte jag, och inte någon annan veta varför hon ler med Calle, men vi kan ju ha teorier, och det här är något som jag ser kan vara en trolig teori.
Hej hej söta du, min 9-månaders blir superglad när pappa kommer hem, han är ju med mig hela dagarna och pappa är ju bara sååååå rolig! Men mamma är alltid mamma, jag är den enda som duger inbland och herrejisses vad kärlek vi får båda två! Kontentan: det där med favoritförälder kommer och går men kärleken består (haha vilket fånigt rim, var tvungen!). Sen måste jag bara säga; HERREGUD vad lika penny och Kalle är på bilden, samma mun och leende! Ha det fint!!
Fia, det var nog det dummaste jag hört i hela mitt liv, du kan ju på allvar inte det du skriver?? Snälla, säg att du skämtar?? Snälla….
Nej men Fia, vilken helknasig teori… Det låter faktiskt helt absurt. Att ett spädbarn skulle känna mer glädje av ett ljust ansikte, det har jag aldrig någonsin hört nånstans…
Eh, Fias teori var kanske den mest ogenomtänkta nånsin…?
Min erfarenhet är att spädbarn gillar blonda person och kan bli rädda för mörkhåriga. Kanske är det en överlevnadsgrej att man sträcker sig mot ljuset. Jag menar alltså inte att Penny är rädd för dig. Men att hennes hjärna är programmerad så att hon känner glädje av ett ljusare ansikte. Bara en teori.
Det blir säkert helt annorlunda..!
Men det känns ju inte så kul när barnet vrålar:
”Nej inte du mamma…pappa ska klä på mig!!!
Men det är som med hela barnlivet…ups and downs…
Det jämnar ut sig i längden..!
Tror det går i vågor.. eller hoppas… Vi är inne i en extremt pappig period vilket innebär storgråt när han lämnar rummet, men hon reagerar inte ens när jag går…
Men jag får slängpussarna när de går till dagis på morgonen så det jämnar ut sig! 😉
Jag tycker det kommer och går lite faktiskt. Det handlar väl lite om hur man är att man inte fastnar i ett beteende med att pappa alltid leker och mamma tjatar osv. Att man delar även på det som är jobbigt med uppfostran. Håller med det Åsa skrivit dock att jag får mycket mera gos vilket är helt underbart.
Haha,
Pappa kul, mamma praktisk – jo så är och förblir det!
I gengäld så får mamma goset! Pussar kramar och ”mamma jag älskar dej”, ”är kär i mamma” osv!!
100 gånger bättre!!