Raketmorsan var ute igår och känner sig ganska sliten idag. Tur att svärmor Lisette kommer hit och skämmer bort oss med en riktig söndagsmiddag.
Vet ni vad. Min kompis var på ett utredning för dyslexi för ett tag sedan. Denne vän som vuxenpluggar är i över 30 år gammal och för ett tag sedan bad läraren denne göra ett dyslexitest. I hela sitt liv har min kompis haft svårt för att stava och högläsa. Det har gått men det har inte varit självklarheter. De behövde inte testa länge förens man konstaterade att så var fallet. Min kompis var helt knäckt över detta men också lättad att det gick att diagnostisera, att det fanns ett ”fel”. Jag frågade hur testet gick till och vad som var tydliga ”symptom”.
När jag var lite sa alltid läraren att jag var lite slarvig. Vände på ord läste för fort. Missade slutet på meningen. Ibland hittar jag på helt egna slut. I högläsning så stakade jag mig ofta och allt det där gör jag fortfarande. Det är ingen självklarhet för mig att läsa en bok. Det är ingen avkoppling det kräver koncentration och jag läser långsamt. När jag skriver vänder jag på ord och ibland skriver jag helt fonetiskt. Jag ser inte mina fel direkt utan det kan ta ett tag innan jag uppmärksammar dem. Så jo jag har också en släng av det. Skönt att veta och nu vet ni.
Ett par väninnor till mig har berättat att deras underliv inte är detsamma sedan de fick barn. Inte bara i känslan utan även i utseendet. En annan har fått så mycket bristningar och säger att hon aldrig kan ha bikini igen. En kissar på sig när hon nyser och mår jättedåligt över att inte kunna hålla tätt.
Calle har sån ångest för att hans tänder har varit fula och dåliga (hans egna ord), så han har börjat drömma mardrömmar om att Penny ska få alla sina tänder i gommen.
Min mamma berättade för mig att hon tappade aptiten på mitten av sjuttiotalet. Därav förklarar det bilderna på henne näst intill utmärglad. Från att ha varit lite mullig tidigare i livet. På sjuttiotalet ”tappade man nog aptiten” för ingen visste väl att Anorexia också gick att diagnostisera, att det var en sjukdom. Precis som med ADHD etc.
Jag känner en man som” bar på sin egen tvilling”. Han var oerhört smal och tanig som barn och när puberteten var försenad gjordes en utredning. Det visade sig att han hade i en tumör i magen som vägde sju kilo. Den sög i sig all näring. När de öppnade den var det bland annat fostervatten hår och naglar. Ingen kropp men uppenbara ”människoämnen”. När han fick bort den så kickade hans utveckling igång och vikten blev normal.
Jag har fått massa pormaskar på överarmarna sen jag fick barn och jag har klämt och klämt så det kommer dröja innan jag visar mig offentligt i ärmlöst. Armarna är helt småärriga. Jag kan bli helt manisk så Calle måste rycka in och stoppa mig. Ja vi bär alla på en massa grejer vi inte vågar prata om. Allt från ”skönhetsfel” till inre besvär. Vi bara lider i det tysta.
Maila mig om ni vågar om ”era små pinsamheter” så kanske vi vågar bryta tystnaden och hjälpa andra. Dr Anitha har tystnadsplikt. Hör av er.
Åh, de där små knottrorna på armarna! De har jag också, dock orkar jag aldrig klämma dem, men har märkt att om man skrubbar ibland och återfuktar och smörjer in ofta så lugnar de ner sig lite.
Jag fick också plitor på överarmarna när jag precis fått min dotter. Det är keratosis pilaris, behandlas med carbamid och blir något bättre när man solat.
De ser ut som små finnar med en vit talgtopp med lite röd hud emellan. Är det såna du har?
Var helt bombsäker att du fixat boobsen efter din dotter när jag såg bilden! Det är bara att gratulera;-)
Jag plockade nyss ut min fil.mag. Under alla år i skolan har jag dolt att jag är dålig på att stava. jag kan läsa bra och ganska snabbt, men jag kan inte läsa högt. Då hittar jag på ord ibland har jag märkt, ord jag tror ska komma. Detta har jag alltid trott beror på slarv från mig och dålig pedagogik från lärare i lågstadiet.
Jag jobbar extra på Polisen på deras kontakcenter. Ibland händer det att jag fått tillbaka en anmälan jag skrivit för att jag stavat fel. Förra veckan frågade min chef mig om jag hade dyslexi. Helt vänligt frågade hon det. Hon har arbetat i skolan tydligen, och kände igen symptomen. Varför var det aldrig någon som sa något i grundskolan undrar jag? Allt stämmer in perfekt. När jag läser om det nu efterhand förstår jag varför det har varit jobbigt många gånger för mig.
Bra inlägg. Alla har vi våra helt vanliga hemligheter vi döljer.
Skönt att höra det där om pormaskarna på överarmarna. Jag hade dem med. Klämde som en galning och är nu mer ärrig men det var en förjävla härlig känsla när dem ”poppade” ut. Nu är min son 2 år och det börjar avta, ja rent ut sagt att jag vågar visa mig i kortärm med lite solbränna.
De där plitorna fick jag när jag ammade.. Kan det vara något hormongrejs kanske? Skapar mani att få bort… Men amningen är ett minne blott nu och nästan alla plitor!
Bra inlägg!
Nu steg du i min aktning ett par steg Anitha. Du är ju grym ju! Går själv i terapi sedan ett par månader och har äntligen fattat hur helande det är att vara öppen med sina rädslor, sin skam, sin längtan. Tack för det här inlägget!
Ett superbra tips mot plitorna och de små ärren är md formulations bodylotion ( med aha syra som peelar och återfuktar) och samma märkes spray som är gjort just för problemhy på rygg och decolltage som även den innehåller aha syra – märket säljs endast av hudterapeut.. Har hjälpt mig fantastiskt mycket! Lycka till!
Ah! Födde barn för två månader sen och har också fått dessa äckliga plitor på överarmarna nu. Jag skrubbar när jag duschar (eh, vilket tyvärr inte är så himla ofta nu för tiden) men de går ju inte bort. Jag hatar dem!!!!
Vad härligt inlägg! Tack tack! Vi behöver alla påminnas om att det som vi inte pratar om faktiskt ändå existerar. Så tack för att du skrev ett så bra inlägg, som jag kunde läsa här på morgonen när jag är hemma och sjukskriven. Du sätter en bra ton för resten av min dag. Så tack igen!
Det som jag inte vågar erkänna är min rädsla för att vänner och sambo ska tröttna på mig. Jag har alltid haft en rädsla för att de en dag ska upptäcka att jag inte är så rolig, smart eller tillräckligt spännande för att de ska orka umgås med mig längre. Jag har en stor rädsla för att bli utbytt. Vilket jag inte har blivit än. Men den ligger ändå kvar. Vilket leder till misstänksamhet i mitt förhållande för jag är bara så rädd att förlora det som jag har. Jag gillar ju människorna i mitt liv så otroligt mycket.
Min dotter fick sin dyslexiutredning i våras, sjutton år gammal. Hon har alltid varit bäst i skolan – utom i svenska. Har hatat att skriva saker för hand och stavar som en kratta. Hon har bara fått höra: ja du är dålig i svenska, men man måste ju vara dålig på något. Samtidigt som hon blivit uppmanad att skärpa till sig och inte läsa så slarvigt och träna sin stavning. Jag förstod tidigt att det var dyslexi eftersom hennes far också har det. Men ingen test skulle göras för hon var ju ”så duktig”. Tänk vad hon har fått överkompensera och slita istället för att få den hjälp hon hade behövt. Som tur är får hon hjälpen nu, efter halva gymnasiet. Bättre sent än aldrig.
Men herreguuud! De där porisarna på överarmarna – jag har dem också!! Precis som Calle får min kille be mig sluta för jag blir alldeles röd när jag gått lös på dem. >_<
Tack, Antiha!! Det här inlägget stärker mig verkligen, men jag tror inte jag vågar dela mina pinsamheter med någon än 🙁 Hatar att det ska kännas så!
Vad bra du är Anitha!
Kan det vara Keratosis Pilaris du har på armarna. Googla vettja.
Lycka till
Bra inlägg.
Bra att sätta ord på att allt inte är yta här i världen.
skitbra initiativ! Att våga sätta ord på alla de där rädslorna folk har men som är en oändlig källa till skam. Speciellt i bloggvärlden där allt ska vara perfekt och tillrättalagt hela tiden. Där man inte får via svagheter eller erkänna brister för då gör man sig själv till en måltavla för andra människor. Allt man skriver kan användas emot en.
Fast jag upplever det helt tvärtom för det mesta; ju mer jag lämnar ut mig själv, ju mer jag delar med mig av mina dåliga sidor, mina svagheter och min mänsklighet desto mer positiv respons får jag av de som läser min blogg. Människor känner igen sig tror jag och de känner sig inte ensamma och konstiga och fel då.
För mig är det viktigt att fläka ut mig. Hundra fucking procent. Men det handlar inte om att få uppmärksamhet även om jag är en hora av rang, utan för mig handlar det mest om att kunna släppa taget. Om händelser, rädslor men också om mig själv. Lära mig att ta mig själv på mindre allvar.
Vissa inlägg är skitsvåra för mig att skriva än mindre publicera, men jag kör på. Jag utmanar mig själv. Tillåter mig inte att tänka efter en smula för då fegar jag ur. Jag oroar mig nämligen för vad folk ska tycka. Kommer jag få skäll? Kommer jag bli hatad? Jag har svårt för kritik och gräver lätt ner mig. Svårt att fokusera på de där 99 upplyftande och kärleksfulla kommentarerna när den hundrade är kritisk.
Du är så bra Anitha! Blir alltid inspirerad av dig.
”förrän”.
Så fin människa du verkar vara…öppen och ärlig
Förutom att sille-rattar inte direkt är ngt ”fördelaktigt” i de flestas ögon. Men du ser snygg ut ändå!