Anitha Schulman

Check out my new outfit!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Key

    ÅH vad trött jag är på mammabloggar. Eller föräldrabloggar. VARFÖR mister alla föräldrar intresset av sina andra intressen när en bebis kommer..? Nu är detta en mama-blogg så jag menar det rent generellt. Det finns inga roliga bloggar längre iofs. Allt suger. Jag lägger ner mitt läsande.

  2. M

    Egentligen skulle jag skriva på din makes blogg MEN jag tror faktiskt att du läser dina kommentarer oftare… har jag rätt?
    Calle ställde en fråga om jag är glad eller sorgsen.

    Jag är både och. Det är nämligen helt möjligt att befinna sig i båda sinnesstämningar s a m t i d i g t.
    Jag har haft turen att få flera barn. Så jag har upplevt ditt/ert rus många gånger. Helt fantastiskt!

    Mitt första barn kom till världen med en extra gåva. Hon var autistisk. Detta märkte jag nästan på en gång men samhället via bvc och andra förståsigpåare menade dock annorlunda, så vi fick vänta i nästan tio år innan diagnosen kom. Så kan det gå. Men skitsamma, diagnos eller inte. Ungen är unik och alldeles fantastiskt underbar… OCH jobbig. När det var som allra värst hytte jag med näven upp mot Gud och väste att Han måste anse att jag är något sjusärdeles jävla bra på att vara mamma, eftersom Han hade placerat detta funktionshindrade barn i min vård. Jag fattade inte att Han vågade – men om Han nu ansåg mig vara kapabel så skulle jag väl fixa det. Jag avslutade mitt väsande med att mumla något i stil med ”Kära Gud, OM du nu anser att jag är kapabel till att ta hand om detta barn så kan du väl för sjutton sända mig en blomma eller nåt. Ett diplom skulle också funka…”.
    Han svarade genom att ge mig ännu ett barn. Som var funktionshindrat.

    Det går inte en dag utan att jag är in till döden trött. OCH LYCKLIG!! Man brukar säga att glädje och sorg går hand i hand. I mitt liv är det verkligen så. Hälsa Calle det!

Comments are closed.