Hon var en riktig liten skitunge i natt. Höll låda i tre timmar, mellan halv två och halv fem. Calle gick upp med henne vid sju och då körde hon ett nytt race.
Nu ligger hon här och sussar så sött och allt är förlåtet.
När jag tittar på henne så kan jag inte rekonstruera en oro eller misströstan från tiden som gravid. Nio månaders tjockma och alla dessa krämpor för att inte tala om tröttheten är som bortblåst. Hur kan fyra veckor ersätta nio månader i ett andetag?
Naturen är så smart ibland. Vi skulle förmodligen inte göra om de där nio månaderna (nästan tio) om vi kom ihåg alla känslorna och skeendena. Precis som förlossningen. Kvinnan på bussen med sin ettåring kan inte kom ihåg att dom kunde vara så där små. Missfalls-förtvivlan är som att den aldrig hänt, alla vakna timmar inatt… precis allt är förlåtet.
Det är ju därför mammor bara kan prata om graviditet och bebisar subjektivt. Vi utvecklas i takt med vårt barn och vår inre hormonretuschör suddar bort allt det tråkiga och jobbiga. Därför är det bra med en blogg som blir någon slags loggbok av alla tillstånd. Backtrackar jag mig själv tre veckor så kan jag knappt tro att det är jag som känt sådär. Tre månader är ännu mer distanserat.
Om ni inte vill ha en publik blogg öppna en stängd som blir en slags gravid/bebis/barn-dagbok för er. Dessutom kommer det vara väldigt roligt för era barn att kunna se hur mamma hade det när dom låg i magen. Eller hur dom var som mindre än dom är idag.
Calle bloggade igår om den första tiden på BB och hur vi koppmatade henne med 7,5 ml. Jag hade glömt bort det och hur liten hon var. Började gråta när jag mindes hur bräckligt allt var de där första skälvande dygnen. Har nog aldrig upplevt gränsen mellan liv och död så tydlig som just då.
Penny är verkligen en sötnos måste jag säga! Tycker dessutom hon verkar ha ett par sockertoppar till föräldrar också 🙂
Jag tycker det är knasigt att folk reagerar på att ni kanske kommer adoptera i framtiden. Jag tycker att ni ska göra det om NI vill det. Och om ni inte vill det så strunta i det. Det är ert beslut, helt och hållet. Men jag vill bara tillägga att det vore en stor lycka för det barn som isof skulle komma till er, med så mycket kärlek och glädje ni verkar kunna ge till ett barn.
Jag är en 26-årig tjej som ganska nyss fått beskedet att det är högst osannolikt att jag kommer kunna få barn. Ett smärtsamt besked. Många tror att dom nu måste ”skydda” mig från allt som har med barn att göra men jag ser det på ett helt annat sätt. Jag tycker om att läsa ”mamma/pappa-bloggar” (har jag alltid gjort), det ger mig någon sorts glädje att få tjuvkika in i andras härliga familjelycka. Det gör mig glad att få se vad mina syskon och vänner antagligen kommer få gå igenom. Jag får uppleva hur det är att vara gravid på detta sätt istället, jag får läsa om det. För jag kommer antagligen aldrig bära ett barn i min mage, däremot så kommer jag förhoppningsvis att adoptera en vacker dag.
Jag följer din blogg med glädje Anitha, den känns så fin och ärlig, bara så du vet 🙂
Penny är ju så otroligt söt att jag nästan avlider!
Roy: Jag förstår inte vad du pratar om? Dina argument är urusla. Det finns massor av barn som behöver en kärleksfull familj att växa upp i, så då är det givet att dessa barn får komma till en familj som de sedan kan kalla sin egen.
MEN hur kan ni då ens fundera på att adoptera…..!? När man har gåvan att få uppleva detta från frö, till stor mage, till sitt eget lilla barn, varför då riskera att det ”blir fel” när man får någon annans barn; som varit i någon annans mage o med okändas gener? Dessutom, alla barnlösa som köar i år för att få adoptera..! Är det för att få känna igen dina föräldrars situation som du vill adoptera?
hahaha, den där bilden! hon är ljuvlig!
Heja! Så bra skrivet. Jag älskar och är så tacksam för min inre hormonretuschör (grymt uttryck!) både under och efter graviditeten. Tack vare den kommer man ju våga sig på en no 2 (ytterst tveksamt annars) Gjorde en post preggo observation för ett tag sedan: http://blogg.mama.nu/ally/2011/03/31/nyfodd-och-klumpfot/
Tack för bästa bloggen!
xoxo
Du är jättebra Anitha! Och Penny. Och Calle. Heja er! Gå på magkänslan, så ordnar sig det mesta.
Ja, det är precis så det är! Det är konstigt hur allt hemskt som man går igenom som förälder kan kännas så fint och meningsfullt i retrospektiv, eller ja det hemska finns ju inte riktigt med för det har man trängt bort, men erfarenheten av allt som man har gjort tillsammans. Det är stort! Fint skrivet om stora saker 🙂
Hej Anitha,
ja visst är det märkligt att man både minns och inte minns smärtan, våndorna etc, från tiden innan. Men ser jag ett förlossningsprogram – som häromdagen på fyran – hjälp vad jag grät, bara sådär reflexmässigt. Och nu är mina 2,5 och 4,5. Men förlossningsbilder tar mig på en microsekund tillbaka till närvaron, smärtan, livet, jobbet, NUET. Man pratar om Care Diem, har nog aldrig varit så carpig som då. Vilken kraft.
Och när jag ser din lilla lillfis går det inte att fatta att jag satt sådär. Själv tyckte jag att bebistiden var rätt tuff så när folk sade ”passa på och njut” var jag färdig med smockan ibland. Det är ju inte, med handen på hjärta,t så kul att vara uppe som ni i natt. Och för oss fortsatte det lääänge…
Men men – allt är förlåtet som du skriver.
Jag är nyfiken på hur du funderar kring att publicera bilder/filmer på Penny. Jag själv kan inte göra det på mina, och dina (fina) filmer på liltösen gör nästan att jag blygs, vill vända mig bort. Det blir för privat, naket. De där stunderna ska vara era, inte våra, kan jag tänka. Plus att jag kan tänka att ”fel” ögon kan sitta och titta när hon vrider och vänder sig.
Ni gör ju självklart detta av egen vilja, liksom många andra föräldrabloggare. Skulle bara vilja höra hur du resonerar kring Pennys integritet och att hon en dag läser/ser allt detta. Många ställde den från till Alex också då han bloggade om Charlie.
Ha en fin dag!
Jag hoppas du menar subjektivt och inte objektivt. Annars får jag bestämt vara oense med dig i den frågan.