Idag var första dagen jag på egen hand skulle göra ärenden. Det är så coolt att man får lära sig saker från början varje dag.
Jag skulle möta Vicky klockan halv två på NK. Jag omförhandlade tiden till tio i två. Jag var där klockan två. Då började jag trots allt förbereda mig för detta stora äventyr med kollektivtrafik två timmar tidigare. Jag hade behövt 2,5 timmar med facit i hand.
Jag åkte tvärbana och tunnelbana och rulltrappa helt själv. Tror ni jag var spak när jag väl kom fram till Vicky? Herregud!
Efter sen-lunchen var jag tvungen att amma Penny. Det som är så bra med NK är att dom har ett amningsrum.
Bredvid mig satt en mamma med sitt barn. Vi började lite smått prata med varandra och hon frågar hur gammal Penny var. Hennes barn hade blå byxor och blårandig tröja. Jag funderade fort i huvudet om jag skulle fråga, ”hur gammal är…din” men tänkte att det skulle ju inte låta klokt, det är ju ingen sak. Men i efterhand hade väl det varit det rätta.
Så jag sa hur gammal är HAN”. Hon svarade, ”det är en HON” lite ansträngt. Jag snavade på orden och försökte taffligt rädda situationen med att säga, ”förlåt, jag trodde det var en han, baserat på klädvalet alltså”. Hon tittade en sekund för länge på mig utan att säga något innan hon gick.
HUR DUM I HUVUDET ÄR JAG? Varför i helvete sa jag så? Jag höll tyst. Tänkte att säger jag något mer. Men det var ingen idé att rädda något här. Åhhhhh så jag skämdes.
Nu kommer snart Alex och Cem hem hit och hälsar på. Typiskt killar, dålig framförhållning. De ger mig en halvtimmes försprång. Panikstädning från och med nu!
tips till alla Istället för att säga han/hon säger man BARNET..enkelt men ändå så svårt…. vi är som programmerade att säga könet…
Det där med att man inte kan se vilket kön bebisar tillhör slår fan aldrig fel. Inte heller det där med att fråga om nån är gravid när de egentligen bara är lite laktoskänsliga.
Det är så känsligt det där för vissa, en del vill klä sitt barn omvänt för att provocera.Jag hade också förutsatt direkt utifrån klädvalet helblått att det var en pojk.Man är kanske lite trångsynt enligt vissa.Men när jag läser i inlägget nedan om klänning på en pojk tycker jag att man dragit könsneutrala kläder lite för långt.
En gång var jag på ett kalas där jag började samtala med en annan mamma och jag hade hört henne säga Elliot till sin lilla spädis och barnet hade ”killkläder” på sig.Jag frågade ”Hur gammal är han? ”(i det läget borde jag väl inte ens använt könet som benämning utan namnet, men men..) Mamman bara,( jättesurt.) ”HON är… ” Jag : ”Men jag trodde, eehh” (Jätteförvånad )Ja du är inte den enda som tar fel(fortfarnade sur)
Alltså, ibland går könsneutraliteten lite fööör långt.
Men det får hon väl inte bli sur av. Man gissar ju.
Här i Tyskland är det dödsviktigt att klä barnen i rosa eller blått så man vet vad de små bebisarna är för sort, andra färger på barnkläder finns inte ens att köpa. Vår dotter brukar ha brunt, beige och rött (svenskköpt eller hemsytt) och då antar alla att hon är en han. Och om man säger att det är en tjej så säger då hundra procent helt ogenerat ”jaså, men det kan man då rakt inte se.” Det är nog bara i Sverige det är sådär känsligt med att man ska begripa att man ska anta att det är tvärtom, etc.
Skriv din kommentar här!
Jag brukar köra omvända genuschocken – tar alltid förgivet att könet på barnet är det motsatta. Då trumfar man de genuspräktiga alternativt ”chockar” de traditionella och får dem att känna sig lite tidsenliga. I endera fallet vinner jag.
Lycka till med lilla sötegrisen!
Varför reagerade hon som hon gjorde?! Det är väl inte farligt alls att någon säger han när det är en hon (eller viseversa)? Självklart kan man inte utifrån färgen på kläderna avgöra vilket kön det är. Men könet är väl trots allt väldigt ointressant i sammanhanget? Så om du säger hon eller han eller hen eller vad du än säger så förstår ju kvinnan att du pratar om barnet, så vad gör det? Känns som det var väldigt viktigt för henne att minsann hennes barn är en tjej!! Hon om någon verkar väldigt upphängd på könet på sitt barn. Så jag tyckte att hon var sjukt fånig!
Åhhhh, vad jag blir trött på människor som blir griniga för helt oväsentliga saker.
När jag var 7-8 år så trodde nästan alla att jag var en kille. Jag fick ofta höra att jag var en söt liten kille och sådant. Men vad gjorde väl det? Jag var ett barn. Om någon sa kille eller tjej till mig var väl inte noga alls. Jag var inte det minsta upphängd på vilket kön jag hade, det var liksom inte noga alls. Så tycker jag än i dag. Sen är jag ju såklart tjej! 🙂
Jag klär visst min son ”som en tjej”, då jag klär honom i glada färger (grönt. lila, orange, rött, och även både klarblått och rosa). Däremot blir jag inte sur om någon frågar vad hon heter eller hur gammal hon är. Jag säger bara ”han heter Eddie” och ”han är 9 månader”. Den som frågade verkar alltid bli mer upprörd än jag själv. Jag menar, snoppen trillar ju inte av bara för att någon tar fel! Känner jag mig lite jävlig brukar jag följa upp med ”we’ve decided to raise him gay”. Det brukar få ett skratt! 🙂
Åh vilken fin/mysig röd tröja du har på dig. Var kommer den ifrån?
Ja, Lotta, inte tar jag på mitt barn de färger jag tycker är fina utan bara de som provocerar…att jag själv ofta klär mig i blått beror väl också på provokation och inte att jag trivs i det.
(Att rosa faktiskt var en färg exklusiv för pojkar för 100-150 år sedan då den ansågs mer jordad och stark och att blått ansågs passa flickor då den var lättare och mer ”flyktig” kan ju vara en roliga anekdot i sammanhanget)
Anitha: Tycker det är fint att du tänkt till i efterhand, men jag tycker det är väldigt onödigt att bli sur som hon blev. Så länge det inte står ”Jag är en tjej/kille” på barnet så kommer folk ta fel vid tillfällen då barn inte direkt har några könsspecifika drag.
Sedd bakifrån tror folk ofta att jag är man då jag är en bit över 1.80 men att bli sur över det hjälper ju ingen, dock kan det ibland förvåna mig över andras stora behov av att fackindela människor.
Lycka till med er goa Penny, jag gillar att läsa din blogg då du skriver så träffande om diverse nojjor man har som färsk förälder.
Hihihi, händer mig jämt och ständigt. Har en liten tjej som nästan alltid har på sig de kläder som hennes bror hade när han var liten. Och de flesta säger då saker som ”vad söt han är”, ”ja” brukar jag säga (det spelar ju ingen roll vad de tror att det är för kön, tänker jag). När de sedan frågar ”vad heter han”? Då känns det lite konstigt, ja det är en liten tjej hon heter…Men seriöst, barn har ingen koll på kön överhuvudtaget och de har inte ens någon logisk koppling mellan namna, kön och könsorgan. En kompis dotter belv helt chockad när hon såg att min son som hon känner som viktor har en snopp. Oj tänkte jag, för barn är det helt oviktigt.
Det här har jag hört andra säga med, samt även mött personer som hon du mötte. Alltså vår dotter har inte överdrivet mycket rosa på sig, mest för att jag inte har det själv. Jag är helt enkelt inte så jätteförtjust i det själv, varpå min dotter kläs i tuffa, snygga kläder (enligt mitt tycke). Mycket Villervalla och annat med många färger. Det händer att folk säger ”han” till min dotter, men vad gör det? Senast igår var det en kille som sa ”oj vad han tittar”. Jag brydde mig inte ens om att säga ”det är en tjej”. Vad spelar det för roll?!
Om man nu är en genustok som vägrar klänning och klär sin flicka som en pojke (i dessa sammanhang är allt som har med flickor nämligen fult och alla barn ska kläs unisex = som pojkar. Vridet jag vet). Varför bryr man sig då om könet trots allt?
Äsch, hon kunde gott få höra det Anitha. Skäms inte för det.
Jag har en dotter som jag ofta klär i blått men inte blir jag ”ansträngd” ifall någon säger ”han” till henne. Jobbigt om man skulle bli det på grund av en sådan sak…
ÖH..Personliga ska det stå. Lite dyslexi såhär på morgonen…
Äsch, skäms inte över det. Många, de allra flesta förmodligen, hade gjort samma sak. Klart flickor kan ha blått, men kläs en liten flicka i bara blått så tror man såklart att det är en pojke. Och sen var det inte mer med det.
Hello,
vill du slippa tvärbanan+tunnelbananen nästa gång?
Ta buss 71 från sjöstaden och byt till buss två vid Erstagatan. Framme på 22 minuter och kostar gratis.
”Din persolinga SL-upplysare” Ann
…fast sur behöver man ju inte bli förstås. Hon hade kanske bara en dålig dag;-)
Ingen fara:-), du hajade det där innan din egen bebis är tre veckor ens! Nu kommer du att vara superuppmärksam och inte trampa i det klaveret igen. Lycka till!
Hej Anitha!
Blev helt ställd när jag såg denna bilden på dej. Shit va snygg du är!!!!!!! Strålar som världens lyckligaste ju! Underbart hår du har… Skulle kunna kalla dej för ett mamma-kex 😉
Kram
Om man klär en lite flicka i bara blått, oavsett om det är ett försök att vara jämställd eller beror på att man har fått ärva mycket blått, så får man väl ändå ha förståelse för att folk tror att det är en pojke? Ska man verkligen bli sur?
Jag är själv feminist men jag vet att det är 30-40 år sedan de här idéerna om barnkläder var inne förra gången. Jag tycker att det är lite fel att utsätta andra amningsluddiga nyblivna mammor för ett ”genusmedvetenhetstest” och avfärda dem bara för att de trillar i fällan som man har gillrat. Nej jag tycker att man alltid ska ta sig tid att förklara, om man vill feminismen väl, annars blir det bara som ett egoprojekt att vara så PK som möjligt, och det skapar bara förakt blind de icke-invigda.
Kul grej att läsa om i alla fall, jag blir lite ledsen att jag inte bor i en storstad. Ingen skulle våga klä sin dotter i killkläder här där jag bor känns det som!
Du ser ju trevlig ur med vackert fall på håret.Endel önskar sig en flicka och får en pojke och tvärt om.Andra får barn som dom egentligen inte ville ha m.m.
Så fånigt! Tar man på flickan blåa kläder får man väl räkna med att folk tror det är en kille! Jag tror sådana föräldrar gör det BARA för att provocera! Suck! ska det nu vara jämlikt bla bla så kan de väl iaf välja grönt, gult eller rött!
Läser din och Calles blogg och det är helt under art att följa er under den första skälvande tiden som förälder. Jag har två, en kille på 4 och en tjej på 2,5 år och kan skriva under alla dom tankarna och funderingarna ni har alla nyblivna föräldrar. Att det sen är idioter om skriver här – jag blir oerhört provocerad över folk som alltid tror de vet bäst och vill tillrättavisa andra föräldrar.
Jag tycker ni verkar vara underbara med Penny och hon är ju så söt att det nästan, bara nästanblir lite sugen på en lten en, tills min 2-åring får ett av sina ”trevliga” utbrott, då
går det över 🙂
Stort grattis till er båda till ert nya härliga liv!
Haha, jag vet inte hur många som frågat om min tjej är en pojk fastän hon har rosa kläder på sig, men det är svårt det där, inget att ta illa vid sig av!
Man kan tycka vad man vill om det könsneutrala ”hen”, men ibland är det faktiskt bra.
Jag brukar säga saker i stil med ”Vad heter din gullunge?”. Ingen har tagit illa upp hittills. 🙂
Ja men du gjorde väl helt rätt å bra där. Erkände direkt hur du tänkt å så borde väl mamman varit nöjd med det. Det är väl finare att våga säga som du gjorde än att låtsas som inget. Kinkigt av henne tycker jag.
Det kunde ju för övrigt varit tvärtom att mamman var jättenoga med att klä sin son i blått så som många ju faktiskt är å då kunde hon tagit illa upp om du INTE sagt ”han” direkt. Folk är så noga med allt möjligt.
Jag brukar själv säga ”å vem har vi här då?” eller ”vem är den här sötnosen då?” om okändas bebisar om jag inte är säker på könet. Så kan föräldern svara med namn/han/hon eller så.
Skriv din kommentar här!
Min mamma berättar ibland historien om ”genusfel”… Jag (flicka) hade älsklingsnamnet ”Anders” da jag var ca. 1,5-2 ar (fraga mig inte varör, et var poppos pa den tiden..). I alla fall pratade en kvinna med mig pa stan: ”och vad heter han da?” . Min mamma replikerade lite surt: ”det är en HON!”. ”Vad heter du da, lilla vän?” . Varvid jag svarade: ”Anders”.
Da gick min mamma!
Som någon annan skrev, tiden då man kunde känna igen ett barns kön baserat på kläder är förbi. Bra tycker jag, men lite känslig verkar den där mamman vara.
Äsch vad löjligt av den mamman att ta illa upp för det! Annat är det väl om man tror fel om en 7-åring. Folk tror ibland fel om min 2-åring fortfarande om hon har storebrors avlagda kläder och det spelar väl ingen roll.
För övrig måste jag säga att er tös är oerhört fin!
Jag såg precis det här inlägget:
http://www.underbaraclara.nu/191787/2011/05/03/om-jag-bara-var-lite-mindre/
Clara klär alltså sin lille pojke i en blommig klänning. Inget fel med det, men från och med nu tror jag vi ska utgå från att tjejbebisar bär blått, killarna kan bära blommönster och klänningar. Med andra ord är tiden då man kunde se barnets kön på kläder helt förbi.
Sen tycker jag inte du ska ha dåligt samvete eller skämmas, du valde att säga som du gjorde av snällhet. Du ville inte omtala den lille individen som ”den” och valde därför att ge den ett kön. Även om det visade sig vara fel kön, tycker jag det var sagt med hänsyn.
Vill också passa på att säga att Penny är så fruktansvärt söt!
Det gäller sannerligen att vara PK i alla sammanhang..!
Men 30 års prägling försvinner ju inte plötsligt..tyvärr!?!
Snygga, vackra du!
Känner igen det där! När min dotter var liten, ca 6 månader och hade tappat nästan allt sitt tjocka mörka hår som hon hade vi födseln, så fick jag ofta kommentarer som vilken söt pojke! Hon fick ofta ha kläder i blått och turkos eftersom jag tycker det ärr fint. Har inget minne av att jag blev förnärmad av det. Vi var i Thailand tre veckor vid den åldern och där trodde ALLA att hon var en pojke, det kändes som att det inte spelade någon roll, hon var ju världens finaste bebis!
Ja det känns väl himla gammaldags att tro att det är en pojke bara för att barnet bär blå käder. Hoppas du kommer vara lite modern och låta Penny bära alla färger:)
Om det är till någon tröst hade jag sagt samma sak. Rätt eller fel? 🙂