Idag hade vi tänkt att göra massa saker på vår andra mamma-dotter dag.
Men än så länge har vi inte fått något vettigt gjort. Förutom en massa slötittande på diverse Play-program och en massa dator/telefonärenden.
Hur länge är det okej att inte göra något? Förslavningens boja svider runt vristen.
Men just idag har vi det så himla skönt. Hela veckan har jag bokat upp aktiviteter så det känns som att en dag med inget större åtagande på agendan är på sin plats. Dessutom är det tråkigt väder så man är väl förlåten?
Igår var Charlie hemma och träffade kusinen ”bebis”, som hon säger. Calle har fortfarande svårt att slappna av helt med Penny och äldre barn. Hans relativt nya tvångstanke är ett barnknytnäve i fontanellen.
Är man inte utom sig av oro för ett äldre syskons, ska man säga ”utsvävande och spontana rörelsemönster” när man har en nyfödd? Hur funkar det med uppmärksamhets-fördelningen förresten?
Charlie är väldigt duktig med henne. Tränat hemma på dockan. Men inte riktigt lika varsamt.
Oroa dig inte ! Penny är tåligare än vad man tror även om man inte behöver låta de störra barnen leka runt henne.
Min son blev storebror vid drygt 3 års ålder, och när lillebror var 5 veckor så kommer storebror helt plötsligt bärandes på honom, hållandes runt halsen. Lillebror klarade sig utan problem men man passade ändå storebror lite extra för att det inte skulle upprepas igen.
Gällande uppmärksamhemsfördelningen så kräver det större syskonet mer uppmärksamhet och helst när man ska amma syskonet. Mer än en gång fick jag ta bort bröstet från lillebror för att kolla vad storebror ville. Nu när storebror är större och klarar sig mer själv så kan man ägna mer tid åt lillebror
När min dotter var tre månader och jag ammade henne i sängen på natten, rullade hon ur min famn och slog huvudet i en gammal kista som stod brevid (det var på landstället). Panik! Ringde till BVC dagen efter och grät – världens sämsta mamma. De var så bra och coola. Hon fick bara ett blåmärke. När vi sedan hade återträff på profylaxkursen frågade någon – hur mångas bäbisar har trillat ur sängen? Hälften räckte skamset upp handen…
Tänk om jag haft en blogg och berättat då… Vilka hatkommentarer jag hade fått!
Dottern är idag sjutton och har toppbetyg så jag tror hon klarade sig fint. 🙂
När vår dotter var sex veckor fick hon storebrors (som var drygt två år gammal) fot i huvudet. Han skulle stå på huvudet i soffan och råkade sparka syrran. Vi hängde inte riktigt med i svängarna. Men det gick bra. De är rätt tåliga. 🙂
För övrigt håller jag med om att det är helt okej att ta det lugnt. Så länge ni vill. En dag känner man att man inte orkar ta det lugnt längre och så börja man göra saker igen. Ingen fara.
Min stora dotter var bara 1 år och 9 månader när lilltjejen kom så det blev ju ett tag vi alltid fick hålla koll med sekundpassning. Jag tror det är viktigt att man inte flyttar ut storsyskonet ur föräldrarnas sovrum i anslutning till bebisens ankomst för då känner sig den stora avvisad. Vi hade dessutom stortjejen hemma samtidigt som bebisen och hon började inte dagis förrän hon var tre. Det bidrog nog till att hon aldrig behövde vara svartsjuk eller arg på bebisen som många storasyskon helt förståeligt är när bebisen får vara hemma med mamma eller pappa och storsyskonet måste gå till dagis. Då kunde hon lära känna sin lillasyster ordentligt tillsammans med oss. Sen får man oxå understryka vilken värdefull älskad liten människa den här nya är på samma sätt som du storasyster/storebror. Att de båda är värda att älska och respektera. Nu är dom 5 och 7 och varandras allra bästa vänner. Dom är oerhört måna om och har alltid varit så gulliga med varandra.
Slöa och slappa, mys och njut! Jag var snabb med att hitta på saker med min lilla dotter och planera upp veckorna. Kom på mig lite då och då och avkokade allaplaner ochstannade inne och bara gosade! Om man tar en promenad om dagen så känner mig sig duktig och får frisk luft!
I början ville jag inte att någon alls skulle röra min bebis, alla händer var hårdhänta och smutsiga ochbfulla av baciller, tänk om någon tappade henne! Men det gav med sig det med.. Känner igen mig så i vad du skriver.:)
Penny är alldeles bedårande! Jag vet att alla säkert säger såhär, det går så otroligt fort, men det gör det!
Hej! Vill bara säga, apropå näthatarna, att jag älskar att du vågar vara mänsklig, att du bjuder på såväl kärleken till Penny som era nojor och de jobbigare stunderna. Jag och min man ska ha barn i oktober och jag känner mig liksom trygg när jag läser dina ord. Jag vågar erkänna att jag är skraj och vilsen ibland. Tack för det!
Min dotter på 2 år är väldigt duktig med lillasyster (3 veckor i morgon) Jag tror en tjej har bättre hand om små bebisar. Dom har redan modersinstinkten i sig.
För det mesta så måste jag prioritera storasyster. Ok om jag måste amma. Men jag passar på att mysa och gulla när den stora är med pappa, på dagis, vilar eller på kvällen när hon sover. (kanske därför den stora inte är svartis. men… det har ju iofs bara gått 3 veckor!)
Åhh, ni är så underbart gulligt nojiga!! Det är så värmande att se hur ni lever i den där lugna bubblan där ni är en liten egen enhet och allt annat utanför är potentiellt farligt…
Tips från luttrad 3-barnsmamma:
-Ni vet bäst! Lyssna inte för mycket på konstiga råd.
-Ta det luuuugnt nu i början, det är bara en kort, kort tid ni kan mysa i lugnt tempo och anpassa er till er nya värld.
-Spela inte duktig förälder och boka in er på en massa aktiviteter som man ändå inte orkar med.
-Ert barn är tåligare än vad ni tror, kolla bara hur barnmorskorna och läkarna behandlar nyfödda bebisar…
Skriv din kommentar här!
Min son Alfred var 1,5 när lillasyster kom. Milly var en vecka när Affe kastade en tennisboll hårt nära och rakt på fontanellen. Milly är jätte bright i skolan och storebror har dyslexi…Jag gillar uttrycket ”Det som ej dödar härdar” Tänkte på det när storebror tuggade på upphittade fimpar och tuggummin ute…..Det är inte lätt att vara förälder, men det går.Och det är det bästa i livet.
Ohh det är jätteläskigt med utsvävningarna från det äldre syskonet. Jag var också (läs är) jätterädd för fontanellträffar. Hos oss har det dock gått väldigt bra, både med uppmärksamhetsfördelningen och utsvävningarna. Än så länge ska tilläggas. Vad det gäller slöandet så är du i din fulla rätt att slappa, vädret är bra att skylla på. Fick barn i slutet av september och sedan kom värsta vintern så jag har legat i idé i ett halvår.
Jag tror att det är viktigt att man tar dagen som den kommer åtminstone de två, tre första månaderna ungefär. Att sova när bebisen sover, eftersom den inte har några spciella tider.
Ett tips: Slösa inte bort viktig sovtid med att vara ute och gå när bebisen sover i vagn. Sov tillsammans inne i stället och gå ut tillsammans när bebisen är vaken 🙂
Syskon: Det är ingen fara. Människor är gjorda för att umgås högvis. Vi la in bebisen i storasysters rum från dag 1 och de lekte tillsammans så fort lillasyster kunde ligga på mage och titta upp med huvudet. De sov tätt ihop i samma säng de två första åren och fick därmed tid att upptäcka varandra försiktigt.
Man ska nog inte separara syskon för mycket, det kan de ju välja att göra senare i sina liv.
Tack för en fin blogg!
Jag tycker man får göra ingenting så länge man vill. Det är även ok att återgå till detta när man provat någon slags utsvävning.
Ang. oro att barnen ska gå sönder. När barn nr 2 kom upptäckte jag att de små inte är så ömtåliga. Nr 1 tog vi i med silkesvantar.
Gud vad jag blir sugen på en nr 3 när jag ser er fina Penny. Frågan är hur det ska gå till. Egentiden lär väl inte bli mer av det. Och den behövs ska gudarna veta, det behöver ni verkligen inte skämmas för. Snarare vara stolta eftersom ni redan uppmärksamma på det.
Tack för en toppenblogg!
Försök att komma ut på en lång promenad varje dag även fast vädret är lite sisådär. Det mår både du och Penny bra av. Framförallt så är det nyttigare för Penny att komma ut i friska luften än sitta inne i en dammig lägenhet med en bloggande mamma.
Slöa på tycker jag! Min son är nu åtta månader och de dagar vi inte har något speciellt inbokat så tar vi det ganska soft. Leker, myser, vilar och busar! Tänker som så att han är ju bara liten en gång så man får passa på. Städ, disk och andra bestyr hinner jag med de små stunder han sover eller när pappan kommit hem. Tycker inte man ska känna så mycket måsten under bebisperioden utan njuta! Vill också passa på att säga att din blogg är kanon, du verkar vara en smart tjej med fötterna på jorden!
Jag var precis lika orolig som ni verkar vara med min första son, vågade knappt bära honom i trappen hemma hos oss för jag såg framför mig hur jag skulle snubbla och ramla utan att hinna skydda honom, så att hans huvud skulle krossas eller något annat fruktansvärt… Herregud hemskt var det! När äldsta sonen var 1 år och 8 månader kom son nr 2 och oron var som bortblåst. Självklart håller jag stenkoll då min trotsiga nu 2,5 åring ibland kan få för sig att testa något nytt grepp, nypa eller stå(!) på lillebroshan när han ligger och leker på filten på golvet. Men någon speciell oro känner jag inte då jag börjat förstå att även om de är små och ganska ömtåliga, så är dom inte gjorda av glas och tål mer än man kan tro.
Kan ju berätta att en dag jag gick jag ut i köket i max tio sekunder för att hämta något, och när jag kommer tillbaka så står storebror och balanserar på lillebrors (6mån) rygg! jag rusar fram i panik, bara för att se lillebror titta upp med världens leende, överlycklig över storebrors lek lr något ha ha.
Uppmärksamhets fördelningen blev självklar. När lillen var nyfödd och jag fick amma mest hela tiden så blev det mest pappan som lekte med den stora medans jag fick koncentrera mig på lillen.. Men såfort lillen inte åt blev det hundra procent på storebror och lillen fick mest hänga på. Så är det fortfarande även om lilla killen nu börjar bli större och kräva mer och mer. Och då har storebror helt enkelt fått lära sig att vänta på sin tur och att man inte kan få 100% uppmärksamhet heela tiden.
Men det är såklart olika för alla men min upplevelse är iaf att det inte varit någon större oro eller problem med svartsjuka.
Göra vuxen och egen saker blir ganska svårt att — komma till— Det är svårt för hela tiden avbryts man annat pockar på eller så får man vara snabb och jäkta.Men tvättat,städat,handlat och laga maten måste man ju göra man måste hålla efter i hemmet,då brukar jag vara bestämd.Även när det gäller min hygien och hur jag ser ut brukar jag också vara bestämd men det får ju inte ta för lång tid,barn kan inte vänta hur länge som helst ,då händer lätt ”olyckor”.Därför brukar jag oftast vara med folk som har barn i min egen ålder med samma mål och ideal vad beträffar att leva sina liv.
Kan ju säga att när jag var liten så kastade jag en bok i huvudet på min lillebror när han var ett par veckor. Sedan trillade jag ner i hans säng när han också var ett par veckor, som tur var så log han inte i den. Kan ju säga att min mamma var anningen nervös efter de händelserna och han fick helt enkelt ligga i vagn insattsen med sufletten upp fälld i en ”hage” som gjorde att jag absolut inte kunde komma åt honom. Så lite orolig ska man nog vara.
Jag vill bara säga att den där bilden är otroligt mysig. Det ser ut som arr Charlie sitter och berättar något och Alex lyssnar intresserat samtidigt som han håller en beskyddande hand på Pennys mage. Så himla fint =)
Jag var oxå orolig med storasyster (1år 8mån) äldre än lillebror.
Men det var bara i början. Hon lärde sig sig fort att hjälpa till med lillebror och leka med honom på ett varsamt sätt.
Men man fick alltid ha dom under uppsikt, men jag försökte att lita på storasyster, bra gick det i alla fall.
Hu, jag var jättenojig när lillasyster kom och storasyster, bara ett år och tio månader äldre (vilket nu framstår som bebis), flaxade för nära. Jag var nog inte lika tuff som andra mammor där misstänker jag. De som har syskon med större ålderskillnad ser jag ofta få kånka runt på bebisarna, lite hur som heslt. Förmodligen har de ett ”magiskt syskongrepp” men jag var nog mer på Calles linje – rätt nervös. Tvångstanken och diverse rövarhistorier om ”hugga med sax i lillbrorsans öga” etc spökade väl också. Jag tror med facit i hand att jag hade kunnat vara modigare – men man kan aldrig tro ett litet barn om att tänka konsekvens osv som vuxna gör.
Men visst är det härligt med syskon, och med kusiner – vilken tillgång!
Kram