Jag kollade på Stjärnorna på slottet med Harriet Andersson och är både fängslad och förförd av denna kavat kvinnas lättsamma dur även genom livets tyngsta moll. Hur hon utan kan prata helt redogörande och fritt från affekt och om fruktansvärda övergrepp av olika karaktär. Från moderns minst sagt ”speciella uppfostransmetoder” som att vara fastbunden i sängen till ett sexuellt övergrepp i bara fyra års ålder. Till Gunnar Hellströms misshandel av henne och en väldigt sent missfall.
Jag älskar ju att höra äldre livserfarna kvinnor berätta om sitt liv på just det här sättet. Som en kavalkad utav anekdoter man fått distans till och kan lite plocka ”russinen ur kakan” och presentera historien som att livet varit en matiné. Man kan se nyanserna av olika tidsepoker i historien. Man skrattar brutalt ”Nej men det var ju 30-tal man gjorde inte så då”. Som att det man gjorde då skulle vara det mest naturliga i världen, med något som är uppenbart bisarrt idag.
Men så berättar hon någonting som i alla fall för mig får hela stämningen i rummet att skifta. Något som inte får allt att inte kännas sådär klackspark härligt med henne längre. Trots att jag förstår någonstans så känns det ändå så ologiskt. Hade hon varit en man så hade det inte varit några konstigheter (50-tal och allt). Men nu är hon ju inte det och det gör det så svårt för mig att acceptera och jag stör verkligen mig själv för att jag inte är ”större”. Men hon bekänner att det där med barn inte var något för henne och hon överger sin dotter i Skåne och väljer jobbet framför föräldrarollen. Senare separerar hon och maken och i en rättegång så vinner hon vårdnaden, men när processen får ett varv till så ger hon upp den. Hon utstod inte förnedringen. Jag kan ju förstå den situationen, men samtidigt inte på bekostan av att ge upp sitt barn. I förlängningen alltid ha en dålig relation med sin dotter.
Självklart är det lika trasigt när en man gör det. Men något förändras i hela historien. Något får det hon berättar efter situationen att kännas ganska egoistiskt och tunt och den färgar även det tidigare. Jag fattar ju att hon var traumatiserad av sin egen barndom och inte ville vara en lika dålig mamma som sin egen. Men blir det ändå genom att ”fly” och inte ta ansvar. På något sätt inte se sin egen roll i situationen. Att välja att sitta i passagerarsätet frivilligt. Kanske ligger det mer hos mig än hos Harriet och jag har svårt att sortera vad som stör mig mest. Min egen reaktion eller hennes agerande.
Jag har inte sett programmet men läst om detta, klart att uppväxten kan ha präglat men också att vissa kvinnor, mig själv inräknad, inte har fått några mammagenener. Och det är ju beklagligt att hon ändå fick barn men det var ju inte ett val på samma sätt förr. Tycker ändå att det är bra när det lyfts fram att barn inte är för alla kvinnor, alla bär inte på en längtan utan tvärt om, tycker det verkar fruktansvärt med allt skrik o kladd, tjafs och sömnbrist med att vara förälder. Men vi är olika och det får vi acceptera.
Har en liknande relation till min mamma och förstår Harriet precis. Har man inte haft en dålig relation till sin mamma så vet man inte vad det gör med en människa. Jag har tack och lov inte skaffat några barn för jag skulle också blivit en usel mamma.
Jag skulle heller aldrig kunnat lämna mitt barn så som Harriet gjorde. Kanske hade hon svårare för mammarollen än många andra, då hennes egen mamma inte gett henne en bra förebild, vad vet jag. Dock gjorde hon här vad väldigt många pappor gjort och gör mot sina barn – utan att det väcker något större rabalder i media. Obegripligt och vidrigt hur som helst.
Förlåt men din svenska är verkligen förskräcklig. Känns som du försöker skriva ord du inte riktigt vet innebörden av. Förenkla istället så blir det lättare att läsa.
Det där var inte snällt sagt. Om det är något i texten du inte förstår är det bättre att fråga, istället för att skriva en taskig kommentar.
Ehh…? Kanske du som ska öva läsförståelse i stället.
Jag reagerade som du. Känns helt obegripligt. Känns märkligt att hon dessutom inte, såhär långt i efterhand, tar något som helst ansvar för sina val. Inte minsta antydan till att erkänna att detta kan ha varit ett misstag, inte ett ord om att det kan ha skadat dottern. Rakt igenom bara jag jag jag. Skrämmande likt dragen hos en psykopat, även om jag på något sätt ändå tyckte lite om henne. Men även det är väl psykopaternas sätt, att få andra att tycka om dem. Nej usch, hon ger mig kalla kårar…
Nu försvann halva texten. Jo vad jag skulle säga är att jag har en helt fantastisk pappa som finns här för mig. Alltid. Och istället för att ”gnälla” och tycka synd om mig själv över vad jag inte har här i livet, det vill säga en närvarande mamma, så ser jag heller vad faktiskt har, det vill säga världens bästa pappa.
Jag tyckte det var så himla brutalt ärligt och uppfriskande. Har alltid haft en komplicerad relation till min mamma. Hon hade och har fortfarande svårt att ta till sig mig. Vilket var såklart hemskt när jag var yngre och när man fanns där hemma och såg hennes relation till mina halvsyskon. Och bara en sådan sak som sina vänners relation till deras mödrar. Jag menar en mamma är ju den enda personen i hela världen som ska finnas där för dig oavsett. Hursomhelst, jag har världens bästa pappa. Och istället för att sitta och gnälla över vad jag inte har här i livet, det vill säga en närvarande mamma, så väljer jag att se vad jag faktiskt har. En helt fantastiskt pappa.
Jag tror precis som du att bara man har någon vettig anhörig i sin närhet så löser sig det mesta. Men det som störde mig med Harriets historia var att hon indirekt gjorde sin mammas val istället för att kämpa. Det var en annan tid, det kanske var mer respekterat. Det kanske är mer fel på vår tid som dömer så hårt. Där i ligger mitt ifrågasättande.
Håller med dig fullständigt. Helt obegripbart och förbluffande känslobefriat att vara så distanserad och ointresserad av sitt barn… Och att dessutom inte heller längta efter barnet. Blev förvånad och tyckte synd om Harriet.
Tyckte Harriets historia var mycket gripande, gillar att du tar upp hennes program! Jag undrar om detta med att lämna sitt barn (som även Örjan Ramberg gjort sig skyldig till) är aningens mer svårhanterligt för dig som blivit lämnad (med full rätt till dina känslor givetvis)?
Det beror väl på anledningen man blir lämnad. Jag hyser ingen ilsks mot min mamma som lämnad mig när jag var en dag gammal med hopp om att ge mig och sig själv en möjlighet till överlevnad. Tyckte min reflektion beträffande Harriet är helt fritt från ”blivit lämnad känslor” utan en objektiv reflektion på hennes historia. Som jag skrev lika trasigt när en man gör det. Jag är god vän med Tilde vars pappa är Örjan så jag väljer av personliga skäl att inte tala om honom. Står på riktigt inte ut med övertolkningar av ditt slag.
Du skriver om det som nog många kände, när man såg stjärnorna på slottet med Harriet Andersson.
Klart är att hennes mor formade henne. Tror att en del av henne kom fram i hennes filmroller, därför var hon en sådan urbra skådespelare. Men sen är det det där med verkligheten som inte går att spela. Inte vet jag men, jag tror och hoppas att hennes dotter klarat sig bra. Det är ändå det viktigaste.
Mvh
Calla S
Korregering: Tror att Harriet Andersson egna person kommer fram i filmrollerna hon spelat.