Anitha Schulman

Jag tror de flesta svenskar har dagdrömt om att träffa Zlatan. Hur det mötet skulle se ut. Vad man skulle säga och hur man skulle säga det. Var platsen skulle vara etc. Det kanske inte enbart gäller Zlatan utan typ alla sina personliga idoler. Det blir sällan som man trott det är en sak som är klart. Minns när jag mötte Bruce Springsteen som är en annan husgud. Hur jag liksom inte fick fram ett enda ord. Jag som för mitt inre hade planerat sägningen i detalj och dagdrömt om det mötet i flera år.

Nej det blev inte som jag tänkt. Sa inte ett ord och glodde storögd.
Han frågade om jag tyckte konserten var bra. Sa fortfarande ingenting. Till slut kom han fram och kramade mig. Var tyst då med.

Har i och för sig aldrig grämt mig. Jo kanske lite. Men kan bara stilla konstatera att det inte blir som man tänkt sig jämt och det är väl den svåra charmen med livet.

Vi satt på en restaurang som vi brukar gå till igår och in genom dörren kommer plötsligt just Zlatan. Han kollar runt i lokalen och till historien hör att i hans sällskap finns en gemensam vän till oss. Så först ser jag inte honom utan kompisen. När Zlatan reagerar på att vi hälsar på hans polare så ser jag honom och han mig. Ur min mun kommer inget annat än ett ”OJ” som en tant. Rakt i ansiktet på honom. Jag liksom gjorde det omöjligt för honom att svara.
Oj!
Det var inte det jag trodde jag skulle säga när jag träffade Zlatan. Men så blev det och det var det.