Anitha Schulman

Ja vart börjar man?

Vilken grej alltså. Förvärkarna hade ju hållit på av och an i nästan en vecka det vet ni ju redan. I förrgår… ja shit i förrgår (allt flyter ihop). Vid halv tre var de så så kraftiga och täta att jag äntligen flyttades in till förlossning. Där ville de kolla att jag skulle komma igång av mig själv så jag fick vänta i en timme. Passade på att bekanta mig med lustgasen.

När jag inte öppnade mig så förde de upp en sådan där ballong runt 17.00 tiden med vätska för stimulera igång en öppning. Efter det hann jag bara komma tillbaka till förlossningsrummet och fick två monstervärkar som slog i taket inom loppet av en minut. Då blev jag riktigt rädd, det gjorde brutalt ont. Men sen fick jag fason på lustgas och ”värkteknik”. Insåg att min grej var att lyssna på min springspellista och liksom ”studsa” upp och ner i förlossningbädden. Kan inte ha sett klokt ut, men det struntade jag i. Ett barn ska ut inte mer med det. Pilatesbollen var inte min grej, inte heller att gå omkring.

På det sättet genom att studsa och vagga kunde jag ”möta värkarna” och kände mig för stunden hög på mig själv. Kände mig oövervinnerlig. Jag tänkte att jag var i springspåret och värkarna var den där backen som är urjobbig och man måste andas rätt för att orka hela. Det funkade!

När de checkade ballongen efter 20 minuter genom att dra i den försiktigt så trillade den ut av sig själv och det betydde att jag öppnat mig fyra cm.

Sen gick det väldigt segt mellan 4-5 cm och värkarna var helt brutala, vid det här laget var mitt självförtroende borta. Jag skrek som ett djur och värkarna slog i taket på CTG-mätaren varje gång och återhämtningen var knappt två minuter. Nej ingen idé att fräna sig utan jag bad eller snarare kved epidural och narkosläkaren kom och la den vid 19.30.

Sen var jag tillbaka i mitt imaginära springspår. Vid 22.30 tiden hade jag öppnat mig 10 cm alltså fullt. Men han hade inte roterat ner än. Men det hade han en dryg timme senare efter lite höftgung.

Vid det här laget var jag ganska trött hade varit vaken i närmare 24 timmar och haft en minst sagt energiprövande uppgift. Nu skulle det börja krystas. Hade liksom fått för mig att det innebär max tio minuter men mitt skulle ta ca 45 minuter. Vilket var i överkant. Dels så gjorde epiduralen att jag hade lite svårt i början att känna vad som var vad där nere. Sen var jag trött och har ju faktiskt inte krystat förut.

Barnmorskan fick klippa någon cm där nere då jag vid det här laget var ganska svullet… (läs babianf***a).

Precis när jag kände att jag klarar inte mera så kände jag ett huvud därnere och jag fick någon ny sorts urkraft och samlade mig för en ”sista push”. Det gjorde susen.

Han kom 00.36 och det var helt otroligt. Drog ut honom själv och la honom på mitt bröst, vilken grej.

Är så glad att jag fått uppleva både förlossning och snitt. Har positiva grejer att säga om båda. Skulle med facit i hand inte velat haft något av det ogjort.

Tänkte bjussa på filmen från just den sista pushen. Enjoy! <3