Igår var det spöregn här i Stockholm och jag skulle ta bussen för jag skulle hämta Penny på förskolan. Jag är på väg till busshållplatsen när jag ser att bussen precis lämnar den och jag är egentligen mittemellan den och busshållplatsen efter. Bussen får stanna för rött ljus så jag överväger att ta chansen att springa till busshållplatsen efter det är bara ungefär 150 meter från där jag befinner mig. Jag gör det. När jag bara har ca 20 meter kvar så är bussen framme vid busshållsplatsen och som tur är så är det en människa som går på. Men precis när det är tre meter kvar stänger bussen dörrarna redo för att köra vidare.
Exakt samtidigt går en tant rakt ut framför mig med luvan på hennes regnjacka ordentligt framdragen så hon ser nog eller hör inte mig. Så jag får hoppa över hennes shoppingvagn för att inte springa rakt in i henne. Detta genererar i att jag tappar balansen , halkar och faller i någon slags ograciös split med min Grodan Boll mage. Jag kanar lätt på den våta asfalten. Fram till bussdörren. Hela bussen har ju såklart sett mitt fall. Precis som alla på gatan och busschauffören.
Jag är ju såklart hastigt på benen men full av skam. Så där som man gör när man har ramlat. Till och med när man kanske brutit en arm skulle man göra så. Så töntigt.
Ingen runt mig frågar hur det gick. Alla bara stirrar. Allt gick ju såklart väldigt fort och ”dramat” var ju över på några få sekunder. Busschauffören tittar på mig med stora ögon men vill typ ha någon slags tacksamhetsgest för att han lät mig kliva på bussen trots att han stängt dörrarna. Resten av bussen stirrar bara förvånat på mig. Inte heller någon där frågar hur det gick.
Jo tack det gick bra även om jag är gaska stel i bäckenet idag ska erkännas. Men vad är grejen? Är det en svensk sak? Att vara totalt objussig på ”hur gick det’n”? Är inte ute efter att bli daltad men men man undrar ju ibland hur långt inne vänliga gester sitter?
Har sett på bussen nu att de har börjat med illustrerade bilder på gravida, som också nu är välkomna att sitta på de första sätena i bussen som vanligtvis är avsedda för gamlingar eller rullstolsburna. About time… Lite positiv särbehandling kan man väl få be om när det börjar bli riktigt framtungt. Eller?
Lustigt det där…
Jag har bott i princip hela mitt liv i Stockholm (undantag utomlands några korta svängar) och trots att jag aldrig varit gravid (än) har jag blivit erbjuden säten med motiveringen ”Du är ju gravid!” Det var inte helt uppskattat.
Nu tror jag inte att någon missade att du var gravid och försöker inte försvara andras dåliga beteende. Jag tycker bara inte detta är något ”typiskt stockholmskt” som vissa skrivit.
Det låter som jag är minst 50- år, men jag är inte riktigt 30 ännu.
/före detta lillgammal
Jag blev utskälld av 3 medpassagerare i förra veckan för jag hjälpte en dam med rullator att komma upp på bussen och även såg till att hon fick en sittplats (busschauffören vägrade sänka bussen).
Jag satt i bakre delen av bussen och såg att hon försökte lyfta sin rullator men orkade inte få upp den och inte en jäkel som satt längst fram reste sig utan folk bara satt och tittade för att se om hon skulle lyckas lyfta upp rullatorn eller inte och busschauffören sa att han hade tider att passa (idiot).
Insåg att jag fick skynda fram och hjälpa till.
När jag kommit fram till henne så lyfte jag upp rullatorn på bussen och tog henne sedan under armen och hjälpte henne upp. När hon betalat och fått mer tjurigheter från chauffören så satt det två tjejer i 30- års åldern på handikapp/pensionärsplatserna och pratade om sin träning, fast de sett att den äldre damen behövde sittplats så återgick de till sitt samtal sekunden efter att de tittat upp mot henne.
Jag blev så förbannad av deras attityd att jag sa ”res er upp för fan, villkoret för att sitta på de här platserna är att man reser sig när någon behöver dem”.
Då jäklar blev det liv i luckan och de 2 tjejerna och en kille som hört vad jag sagt började upprört skälla ut mig för jag svor åt dem ”stackars” tjejerna som inte tänkt resa sig för damen.
Jag förstår inte hur folk tänker som inte hjälper sina medmänniskor. Speciellt om man själv är fullt kapabel till att säga ”hur gick det, kan jag hjälpa dig” och ta någon under armen och ge dem stöd när de har svårt med balansen eller har ramlat.
Lova mig att när du inte är gravid att du inte gör som de där idioterna som vägrade hjälpa dig när du ramlade, Anitha!
Om en del visar hur det ska gå till kanske resten hakar på till slut (man kan iallafall hoppas).
Jag blir ledsen när jag ser och läser om folk som är fullständigt oberörda av sin omgivning och ej erbjuder sin hjälp när någon som är mitt framför dem är i behov.
Fint att du inte skadade dig allvarligt.
Personligen tycker jag att det är trist att skyltarna ska behöva finnas, folk ser ju om någon behöver sitta eller inte och borde anpassa sig efter det och inte behöva ha en hänvisning för att de ska fatta galoppen!
Men det brukar ju typ 50/50 svenskar/invandrare i kommunaltrafiken, med tanke på ”svensk sak” ”typiskt svenskt”… Asg 🙂
Så jävla oförskämt att inte fråga hur det gick! Kanske är det svenskt och typiskt för Sthlm men i mina ögon är det väldigt ohyfsat.
Vill absolut inte trampa på några tår här men det är är typiskt Stockholm och inte svenskt. Jag bor i Malmö, tidigare bott i Göteborg, reser väldigt mycket även utomlands till storstäder. Är i Stockholm mycket i jobbet och attityden/artigheten är så annorlunda mot andra ställen. Förstår det verkligen inte.
Är så trött på svenskars brist på hyfs och artighet! Är helt uppenbart gravid och var just på semester i Frankrike där alltid någon direkt reste sig på bussar och tåg, redan på flygbussen till stockholmsflyget märker man skillnad; Ingen reser sig, man får svaja runt stående med magen. Varenda dag på tunnelbanan sitter unga friska människor och stirrar in i min mage utan att fråga om man vill sitta. Eller varför inte höjden av oartigheter, de springer rakt in i magen utan att säga förlåt!!!
Har bott 10 år i London och kontrasten är enorm! Ingen orkar bry sig om främlingar här, alla är för coola, själviska eller bekväma för att bete sig som folk bland folk. Svenskar älskar att prata om sig själv som framstående men när det kommer till socialt umgänge på gator och torg är de riktiga neandertalare!!!
Säkert väldigt svensk, och Stockholmsk (som Jennie skrev). Sen kanske det spelar in att du är ”känd”? Man kanske inte vill ”tränga sig på”? Eller nåt.
Inte en enda gång under mina två graviditeter visades jag någon hänsyn på buss, tbana eller pendeltåg. Nu behövde jag det inte, men ändå. Folk i den här stan tittar inte ens på en.
Kram!
Det är svenskt. Och ganska typiskt för Stockholm. Men tycker det börjar märkas en förändring, finns nästan alltid i alla fall en vänlig själ på varje buss eller i varje tunnelbanevagn som går mot strömmen och som på något sätt visar hänsyn genom att inte knuffas, köra in armbågen i magen på en, ignorera de som behöver hjälp, fråga hur det gått osv. Och det fina när man åker ofta och är van vid ohyfset (kanske till och med är smittad av det…)är att man blir rätt glad över de där andra personerna….:)
Jag tror att det handlar om att man inte vill ”rub it in”. Men när det gäller ett preggo hade man nog frågat ändå!