Det här är verkligen graviditetens honeymoon. I princip har jag mått bra sen vecka 12 och mer än halva tiden är passerad. Nej på det stora hela sammantaget är det inte speciellt jobbigt att vara gravid. Jag tror det är lätt att skapa sina egna små privata helveten om man har den inställningen. Dvs om det inte är något fysiskt fel på en. Jag tänker inte på att jag är gravid särskilt ofta. Inte Calle heller. Det är fortfarande abstrakt det här med ett syskon och dessutom en son. Calle tar inte än stora lasset i hemmet utan det är fortfarande jämvikt mellan oss.
Det känns inte heller som en jätteuppoffring att inte få vara tipsy eller feströka. Ser detta som min ”sluta-röka-helt-exit”.
Jag kan ju inte påstå att värme och sol gör mitt tillstånd direkt sämre. Jag njuter i fulla drag och har hittills tränat Tai Chi, Yoga och Tabata. Man minns ju inte urbra men jag tror att jag känner mig betydligt starkare än sist. Samt att jag har noll sockersug vilket jag tycker påverkar hela mitt allmäntillstånd. Jag planerar mina mål och tänker på vad jag stoppar i mig utan att femtvåa. INTE ALLS ”tråkigt” utan bara mer avslappnade faktiskt. Sammantaget tycker jag det är precis det som det handlar om – femtvå. Att hitta en ”ram” eller verktyg för att början tänka på vad man faktiskt äter. Spelar ingen roll om den ramen kallas 16:8 eller 14:28 etc. Det är bara indirekt en mall för att underlätta för sig själv. Hitta ett förhållningssätt som funkar för DIG.
Sen är det alltid bättre att träna tre minuter än inte alls. Gör det som funkar för dig, men gör det! För det är en kompromiss med dig själv och i slutändan handlar det om hur många månader du vill ”kämpa” efter bebisen kommit. Jag kommer träna på så länge jag och bebisen mår bra av det. Livet är härligt kan jag bara konstatera.
Det är så olika det där. Jag kände knappt av min graviditet. Trodde till och med att jag var skengravid och tog ett extra test innan RUL för jag var orolig över att komma dit med en tom mage ^^ Inte ens fram till vecka 12 kände jag något. Fick nästan dåligt samvete då min bästa kompis som gick gravid samtidigt spydde sig igenom hela sin graviditet och låg inne på dropp pga att hon inte fick behålla någonting.
oj så självgod man kan va. jag har mått dåligt i 26 veckor. hade en toppengraviditet med de andra, båda pojkar. Nä man väljer verkligen inte själv att spy i 26 veckor och inte heller att inte kunna gå pga foglossning. finns nog inget värre än människor som inte kan sätta sig in i andras situation bara för att dom själv inte upplvet de… lite ödmjukhet kanske skulle va på sin plats
Men då har du väl fysiska åkommor?! Har inte sagt något annat. Men man väljer se vad man vill…
Extrem gravidillamående är ett rent helvete. Är i v 14 med andra barnet och har trott att det inte är fysiskt utan psykiskt men har insett nu att det gått så långt att jag behövt söka hjälp, nästa steg är dropp. Så ge struntar jag i om det är psykiskt el fysiskt, upplevelsen är lika jobbig för det. Hoppas blir bättre snart och står såklart ut eftersom man vet vad dom väntar 🙂 men, nonetheless, SKITjobbigt
Jag tror också som Eva skriver här ovanför: man väljer inte själv sitt helvete när kroppen motarbetar. Själv är jag en väldigt positiv person som sällan klagar på nått men när foglossningen gjorde att jag knappt kom ur sängen i v. 20 så var det svårt att vara positiv. Visst, jag var gravid och då ska man tydligen per automatik vara lycklig, men när kroppen säger ifrån på skarpen handlar det inte om inställning längre.
Men precis som jag sa inte om man lider av någon fysik åkomma. Antar att foglossningar är det. Annars tror jag man kan går runt och ”känna efter” hela tiden in i minsta detalj. Därav skapa sina egna små helveten. /A
Jag lever med i princip kronisk värk i ryggen och har man värk behöver man inte ”känna efter”. Man känner. Hela tiden. Det färgar allt man gör, hela ens vardag och liv. Även om man kan leva med det. Och för gravida kan det paradoxala vara att man förväntas vara lycklig och stark men är kanske olycklig och svag (mitt i lyckan). Det är provocerande för många.
Just därför bör de smärtfria tacka det man ev tror på varje dag av sitt hjärta – inte be andra känna efter mindre. För den dag man hamnar där vill man bara ha förståelse.
Ha det gott!
Förstår verkligen vad du menar! Jag var konstant illamående i 26v m första barnet. Vecka 28 slog foglossningen till. Ett helvete att vara gravid. Blev ju nästan deprimerad. Och nej, jag kände inte heller efter – det behövdes inte. Nu, gravid igen. Illamående igen. Alla minnen kommer tillbaka. Jag mår galet dåligt. Kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas att ”äta rätt” och träna. Jag äter för att överleva och sover bort så mkt tid jag bara kan. Så, nu har jag gnällt lite 🙂
Härligt att du mår bra! Men det blir lite hårt att säga ”det är inte särskilt jobbigt att vara gravid, man skapar sina helveten osv”, när man själv mår så bra som du gör. Många har ju ett elände på grund av att varken kropp eller själ funkar bra under graviditeten.
Tacka för din hälsa men lägg inte må-bra-krav på andra som kanske bär en oändligt mycket större börda än du.
Lycka till i solen!
För mig stämmer det inte heller så bra.. Pojke nr 1: relativt lätt, dock jobbigare att föda naturligtvis. Flicka 2 och 3, helt OK dock lite ”fulare” och finnigare. Superlätta förlossningar. Pojke nr 2, tung, enorm mage, superjobbigt illamående i början. Rätt tufft på alla sätt och vis, än så länge, det är ca 10 veckor kvar. Tror som Jenny skriver att det beror på barnet man bär. Ska bli skönt att få ”lätta på bördan”.. Kram till alla!
Alltså, det var jag som blev lite ”fulare” och finnigare, inte de små bebisarna…
Och för mig var det tvärtom….jobbigt med killen som dessutom låg i säte, blev akut snitt. Med tjejen gick allt lätt och hon föddes vaginalt på några timmar ( minus var att bedövningen ej hanns med men men)
Tror inte det har med barnets kön att göra utan mer att det helt enkelt är olika för varje barn man bär.
Men det verkar som ( helt utan vetenskaplig förankring) att det är lättare att bära killar än tjejer. Jag var gravid med en kille och märkte knappt att jag var gravid. Gick upp några kilon, mådde aldrig illa, jobbade som vanligt.
Intressant! Precis så var det för mig också. Tjejen-alla problem i boken och jättestor och svullen. Killen-en västanfläkt på alla sätt, inklusive förlossning.