Det här veckoslutet vände liksom allt. Jag fick lite tillbaka livet igen. Jag är inte kroniskt trött på kvällarna och det är gott med mat har jag kommit på.
Vi spenderade helgen på Marstrand hemma hos Emilia de Poret och hennes man. Det skiljer bara en månad mellan Penny och Emilias dotter Electra så det var urmysigt. Vi hängde liksom mammaledigheten ihop.
Marstrand var lika vackert i december som på sommaren. Aningen mer blåsigare men fortfarande bedårande. Vi åt julbordet på Grand Hotell och chillade. Kollade på Jobs filmen som inte alls var så dålig som recensenterna sagt med Ashton Kutcher. Förutom att han möjligen gick riktigt överdrivet övertydligt för att påminna om Jobs lätt framåtlutade säregna gångstil. Got the point liksom. Annars var den helt okej.
I morse vaknade jag klockan sex av min blåsa. Hade glömt bort hur kissnödig man blir hela tiden och hur långsamt det går att kissa. Det går liksom lite sämre för varje vecka. Passade på att göra min första löprunda på drygt två månader. Sex kilometer på rullband och var helt slut. Gick två km och intervallsprang. Nja inte helt i form.
Är i en fysisk skepnad där magen börjar synas riktigt. Jag behöver inte förklara att jag inte har problem med gaser eller liknande. Det är helt klart lite svårare att klä sig. Jeansen funkar på förmiddagen. Men knappen i gylfen måste knäpps upp vid fyra. Jag har redan börjat bilda vatten märker jag. Eller så är det den där extralitern blod man fått. Fingrarna är redan lite svullna. Tyvärr. Hade riktiga problem sist. Så ringarna har redan fått åka av för att inte upprepa förra gångens djupa ringsår efter en alldeles för sen och plågsam avtagning. Får inte glömma att köpa tranbärsjuice. Det är typ det enda som hjälper.
Jag känner redan bebisen på morgonen. Hur den vispar runt. Tror inte jag kände ett skvatt innan vecka 20 sist. Men nu vet man ju hur det känns så det är lättare att identifiera. Börjat fundera mycket på förlossning. Penny låg ju i säte (åt fel håll) och kom drygt tre veckor för tidigt. Så jag förlöste med snitt. Undra hur det blir med denna gång?
Sen könet. Vad blir det och spelar det någon roll? Folk håller på och hetsar att vi inte ska ta reda på vad det blir för kön. Jag är lite kluven. Alltså jag och Calle öppnar ju julklapparna innan julafton i vanliga fall. Hur skulle vi liksom kunna hålla oss? Blir det inte en överraskning trots allt? Alltså vet varken ut eller in här.
Antar att allt kommer mycket naturligare den här gången. Jag minns att jag omtöcknad och ”bruten” efter snittet sist att jag kände nästan panik över den där ”moderliga lyckan” som inte vällde över mig. Att det liksom tog några veckor och jag kände mig dålig för det -jag ljög och spelade en charad. Jag fattade ju principerna av vad som skulle göras och hur det borde känns, men så där jävla urglad var jag inte. Som man då påstods skulle känna sig, jag kände mig bara stressad och onormal. Nu fattar jag att det är andra gången den känslan infinner sig direkt – för nu vet man vad man väntar. Första gången var det ju mer tumultartat och en chock, allt är ju upp och ner.
Så alla ni som väntar första barnet. Må inte dåligt. Moderskänslorna kommer men kanske inte helt naturligt och direkt för alla första gången.
Vill ni läsa en intervju mig så kan ni göra det här! Dessutom har dem som gjort intervjun en jätterolig podcast som heter Doktorn och Bagge
Jag blev akutsnittad och fick en lättare chock eftersom jag aldrig kände de stark känslorna som alla berättat om. I fyra veckor gick jag omkring och låtsades som att jag var lyckligaste i världen tills jag bröt ihop inför min mamma och efter det började det sakta men säkert att vända och idag älskar jag ungen mer än något annat.
Jag är väldigt öppen med hur jag mådde och varje gång jag träffar någon som har fött barn visar det sig att de flesta hade samma känsla.
Tror det är en kille, mådde EXAKT sådär med barn två 😀 gör ringtestet haha! Som jag fö kände första gången i v14+?. Vild, fortsatte på dn banan och är väldigt aktiv 🙂 Vi tog reda på kön på båda. Det spelar så liten roll när dom väl är ute att en lika gärna kan ta reda på det innan. Som en present i halvtid. Kanske också ”roligare” för Penny att prata om lillebror eller lillasyster, och prata namn med henne? Lycka till!
Låter som att vi har mycket liknande funderingar inför barn nr 2. Min första förlossning var inte heller drömlik. Långdragen och besvärlig och avslutades med sugklocka och en rejäl bristning som gör att jag kanske kommer rekommenderas snitt denna gång. Kände inte heller den där omedelbara kärleken som många pratar om och var länge orolig över om det kan ha skadat min och sonens relation då han hela tiden varit väldigt pappig och ofta valt bort mig. Tror dock inte att så är fallet och nu har vi en stark relation och jag tror han vet var han har mig i det mesta. Tycker inte man ska känna press varken att ta diverse prover eller kolla kön. Det viktiga är vad ni vill och bestämmer er för. Bara för att möjligheten finns måste man ju inte göra som alla andra. Har en fråga pm kub-test. Erbjuds det alla i Stockholm? Har anat att många gör detta när man läser om kändisars graviditeter t.ex. och att det verkar vara en självklarhet. Här erbjuds det endast till kvinnor över 35 inom den offentliga vården. Sen kan man givetvis söka privat och göra det om man vill. Bara lite nyfiken…
Grattis till bebisen! Så spännande. Jag gick in i en förlossningsdepression efter att min son föddes 2009. Det tog två månader innan jag kände de där starka känslorna, när de väl kom var det så överväldigande och icke känslor gick över till att jag blev extremt överbeskyddande. Det hela ordnade upp sig med terapi. Känner igen känslan av att känna sig onormal och har förstått att det är inte alls ovanligt. Jag fick mitt andra barn i oktober i år och bara för att det är andra barnet är det inte en självklarhet att känslorna är på plats på en gång. Det har ju med omständigheter att göra, hur förlossningen gick och hur tiden efteråt blir. Mina känslor för min dotter blir sakta starkare och starkare men de var absolut inte där från början. Skillnaden nu från för första gången är att jag inte fick panik över det utan lät det ta tid och accepterade mina känslor. Jag har en fin liten familj som jag gläds åt varje dag. Vi är alla friska och mår bra. Det är det viktigaste. Stor kram, Linda