Jag har starka upplevelser från en tidig barndom där jag såg både det ena och det andra. Minnena har varit kristallklara, men ju äldre jag blir har dom blivit allt förkortade, nu minns jag bara innehållet. Inte handling eller känsla, textur och färger har bleknat. Jag minns inte heller rädsla men jag är medveten om att jag var det. I flera år var vissa minnen så tydliga så jag vågade inte ens vidröra dem med tanken utan att bli rädd igen. Så känner jag inte idag. De är helt harmlösa. Men jag kan tydligt särskilja att pajasen under byrån som skrattade helt horribelt, pekade och vaggade, ”var verklig” undertiden de döda dinosaurierna under trappen var ”på låtsas”. Sen har jag några andra minnesbilder av ännu flummigare karaktär och de här vet jag har skett innan jag fyllt tre år. Att jag flera gånger nattetid eller tidig morgon liksom leviterade. Lämnat kroppen rent fysiskt och stigit upp mot taket och suttit i ett takhörn och betraktade mig och mina sovande föräldrar från ovan. Jag minns känslan av eurofri, men att jag var oförmögen att kontrollera när dessa flygturer skulle ske. Jag tror att det skedde totalt fyra gånger. De varade inte länge. Jag stiger upp sitter där ett tag, sen sjunker jag ner och blir ett med kroppen igen och vaknade. Kan omöjligen avgöra tiden men jag ser hela sovrummet ovanifrån sett. Minns tydligt en sekvens. Våra rosa lakan och bruna täcken med vita blommor. Pappas orange klockradio och de röda plastskärmarna på läslamporna. Mammas klockradio. Jag ser tydligt den lilla glipan mellan min och mina föräldrars säng som jag kunde peta ner snorbusar i. Jag ser min gula tvådelade pyjamas med spräckligt front. Pappa sover i t-shirt och mamma i ett ljusrosa nattlinne. Jag ser dammet ovanpå garderoberna. Pappa snarkar och rosslar.
Minns ni att vi för ett år sen berättade att det spökade i lägenheten. Då hade det ju hållit på i typ ett år och vi hade liksom fått lite nog efter en konkret incident. Vi hade ju senare ett medium här för att driva ut det platsbundna spöket. Det visade sig mest vara i hallen och Pennys rum. Det var en liten flicka som hette Astrid som ville leka med Penny.
Hon ville inte vara i sitt rum på den tiden för liten att förstå men uppenbart obehagad av något. Mediet sa i alla fall då att nu var det borta och hon hade ”gått över till andra sidan”. Men alltid runt den här årstiden blir det lite mysko hemma även om jag upplever att det är mycket mindre än tidigare år så ”är det ändå något”. Svårt att sätta fingret på det. Jag är ju inte i grunden flummig men kan verkligen inte förneka vissa saker jag varit med om. Utan att för det vara på seanser eller mediumkonvent.
Ana vår förvåning då Penny som var alldeles för liten att minnas förra årets spökerier härom dagen sa att det spökar på hennes rum och att det är en liten flicka som vill leka med hennes docka. Vi har liksom inte pratat om det här sen det hände och framför allt inte med henne. I morse sa hon Penny satt i taket, Pappa sov. Weird eller hur?
Härligt! Bästa fråganjag har givit till alla mina tre barn i den åldern är : Var fanns du innan du var hos oss? Jag har fått så otroligt härliga svar som jag har skrivit ner i deras böcker. Vår äldsta var helt allvarlig ” mamma jag lekte ju ed alla aandra barnen som snart skulle åka till sina föräldrar” vår yngsta berättade att hon var med gamlafarmor Britta och att dom läste bok! Så häftigt! Fånga detta nu blir de upp emot fyra fem så försvinner det.
Vår dotter var runt 2 år när hon stod i köket och ”pratade” med ”den lilla gumman” och ville följa med gumman ner i källaren….
Hej!
Barn har ett öppet sinne och kan alltså lättare öppna upp för denna typ av upplevelser och minnen tror jag. Sedan ”stängs” den där öppningen och vi blir inte lika mottagliga . Min son ( 2.5 år) sa häromdagen när vi besökte en gammal byggnad för första gången ” här bodde jag förra gången jag var liten och stor. Jag stod i fönstret ( pekar) och längtade efter mamma och pappa.
Fick lite gåshud när han sa det men jag tror ju absolut på själavandring och att man kan lämna sin kropp osv så egentligen blir jag så glad när jag hör om sådant här för det påminner mig om att livet är större än vi ser.