Hörde för ett tag sedan på Värvet med Augustprisbelönade författarinnan Lena Andersson. Där hon pratar om sin ”banala” filmsmak. Att hon älskar smäktande kärleksfilmer a la Törnfåglarna. Tänkte inte så mycket mer på det förutom att det var ytterligare en oväntad sida av henne. Varför jag klassificerade den oväntad vet jag inte. Men jag hade väl en förutfattad idé om henne som kanske många andra människor och jag blev förvånad. Men jag irriterade mig på att jag blev förvånad.
Precis likadant när jag läste att Sara Danius ledamot i Svenska Akademien professor och Årets Kvinna älskade Ett Päron till Farsa och Chevy Chase.
Jag kom då på att jag även läst en artikel att danska kultureliten älskar Paradise Hotel. Hur så kallad skräpkultur gick hem och engagerade fina folket.
Jag antar att det alltid varit så här men först nu när kvinnor allt oftare kommer till tals så vågar man även bekänna svagheter. Något som en man av samma ”kaliber” kanske aldrig skulle kommit på att göra.
Jag antar att det har med självbild att göra. Om den är i linje med sig själv eller inte. Bara för att du läser ledarsidorna i DN så utesluter inte det att du läser Aftonbladet Klick ännu oftare. Det beror nog bara på hur du väljer att formulera dig. Älskar det fina i det fula och tvärtom.
Såg att er lägenhet är på hemmet, ska ni flytta igen? Hur vill ni bo nu?