Anitha Schulman

Åh jag blir galen av vissa människor. Visst äger man femtio procent av en sanning i alla situationer. I de flesta fall är upplevelsen någorlunda identisk. I andra fall totalt olika. Men oftast – så som jag upplevt det. Så kommer man överens om att man ser olika på saken och lämnar det därhän.

Att ens sätt av se världen är utformad av någon inre arbetsmodell som kanske bottnar sig i hur du är fostrad eller hur du är formad som individ. Är grundläggande. Vissa människor är mer lika varandra i de här arbetsmodellerna som inte ses på ytan, andra är mindre lika. Det kan man konstatera. Jag tror exempelvis att man har stora problem i relationer där man har totalt olika upplevelser av precis allt. Inte ens på en diskussionsnivå utan två olika sanningar.

Men det finns något som överträffar det föregående. Nämligen de som efterkonstruerar sanningen. De som man inte ens kan uppleva någonting olika med. Utan de som helt enkelt förändrar vad som sagts. Nä men vi har aldrig ens pratat om det. Det handlade ju om Ulla. Britta har ju aldrig ens nämnts.

Jooooo för att det var Britta vi pratade om. Ulla har aldrig haft något med saken att göra det är något du kom på nu. För att rädda dig själv eller för att sätta agendan.
En väldigt läskig härskarteknik.

Calle gör en aaaasjobbig grej ganska ofta. Så nu har jag börjat lägga in i gemensamma kalendern och smsa. För är det inte skrivit är det inte en garanti för att det är sagt. Enda sättet att komma runt ”problemet” har jag förstått. Ett facit. Det kan nämligen gå både en, två och tre gånger då jag påminner honom om något jag ska göra exempelvis och han säger Okej. Sen när det är dags då fanns det inte på kartan att jag någonsin ens nämnt det. Alltså jag blir gaaaalen. Säger inte att jag är ofelbar. Men inget får mig att tappa det lika hårt när någon efterkonstruerar det som en gång sagts.

Fattar ni vad jag menar?