Urskönt med julledighet men också intensivt med fullt hus hela tiden. Man måste liksom zooma ut då och då. Helt plötsligt märkte jag hur en stilla förflyttning hade skett. Då och då blev allt oftare och det är såå lätt att dumsugas in i iPhonens lilla värld. Jag läste nyligen om någon ny slags anknytningsteori att bebisar blir så rädda för att föräldern får ett sådan apatisk uppsyn. Så fort den där odefinierbara fyrkanten kommer upp som lyser föräldern i ansiktet.
Jag har märkt på Tom Allan att han försöker alltid slå bort den. Samtidigt kan jag tycka att sådana där undersökningar är märkliga. Jag menar på 1800-talet var säkert boken en föräldrabov, 1930 talet radion och på 1960 talet teven etc. Samma apatiska uppsyn och blicken fäst i ett ingenting. Men det verkar ju bli människor av de flesta ändå. Så man kanske inte ska lägga för stor vikt på det. Eller ska man börja ”mobila” med ett leende. Eller ha ett roligt skal på telefonen. Kan det förändra?
Aja hur som helst så är det väl bra att inte dumsugas upp för ofta i den lilla apparaten. Hur resonerar ni?
Det är inte bara föräldrar som måste lära sig använda telefonen på ett sunt sätt, utan alla ungdomar/barn. Och vill man att ens egna barn inte ska sitta klistrade framför telefonen/paddad hela tiden är det viktigt att även föräldrar lägger ifrån sig den och är NÄRVARANDE. Sedan om man IBLAND tittar, är det så klart ok. Men absolut inte hela tiden. Så tycker jag. Min tid vill jag ge till mina barn och inte till telefonen!!
Min lillkille börjar gråta om jag skiftar fokus från honom till telefonen/paddan när jag har kontakt med honom tex i knät. Utgår från att han kräver den kontakt han behöver för sin utveckling/anknytning (och som jag såklart vill ha och uppskattar) så jag kollar bara på sånt när han sover i mitt knä. Tycker inte att det (att jag kollar telefonen) är något han bör vänja sig vid. Annat är det när jag bär runt honom för att fixa praktiska saker. Då hänger han ned och verkar intresserad av vad jag gör alt blir trött och somnar.
… stackars barn, bortvalda av sk. ”populära livspuzzletgenerationen”.
Men, inte menar du väl att mammor på 1800-talet satt och läste böcker, så barnen inte fick kontakt med dom?
Och på 1930-talet störde kontakten mor/barn av radion???
Och på 1960-talet av TV-n? Tror inte det fanns ett enda TV-program som gick på dagtid, då barn var vakna?!
Vad har du fått den här bilden ifrån?
Alltså Gud förlåt måste utveckla. ”Distraherande element som kan flytta uppmärksamheten och fokus från Barnet”. Oavsett tid på dygnet. Som säkerligen setts som en familjebov när den väl kom och orsakat Krösamajarädslor hos dåtida sakkunniga. Intressant att så många tror att jag bara pratar om mammor och Sverige. Men aja. Nog om detta.
Kan ju tänka mig att anledningen till att vi tänker att du pratar om Sverige kan ju vara att vi lever i Sverige…
Att vi automatiskt tror att du pratar om mammor tror jag beror på att vi som kommenterar har en känsla av att pappor kanske inte var så ”bebisnärvarande” varken på 1800-talet, 1930-talet eller faktiskt 1960-talet, förstås med undantag.
Alltså blir ju retad konstant av alla vuxna i min omgivning pga mitt pingvinskal på mobilen haha.. Men både min 4 månadersbebis och 4 årstjej älskar den 🙂 tror det gäller sunt förnuft, skadar nog ingen bebis om man surfar lite då och då med dem i knäet. Då tror jag barn som alltid får 100% uppmärksamhet blir värre!
Ligger nog en del i det. Jag växte upp på 80-talet och då visades inga program dagtid. Gjorde det nog knappast på 60-talet heller då. Radion??? Den liknelsen var lite underlig?
Hoppas ingen ”vänjer sig” vid detta underlig fenomen utan istället lär oss, tänker till och är mer i nuet och skiter i hur andra lever sina liv och fokuserar mer på sitt eget liv.
Vi lever i en teknisk tidsålder så jag tror barnen anpassar sig. Jag känner folk som låter sina 3 månaders kolla på plattan och underhållas.
Intressant. Tänker lite att förr i tiden gick mammor och pappor inte konstant runt med en radio/bok/tv framför fejjan, tyvärr är det ju lättare att ha luren tillgänglig i stort sett hela tiden. Ansiktsuttrycket är nog inte den största boven dock, det är nog mer den mentala tillgängligheten. Men lite frustration är ju bara nyttigt för barnet, bara det inte blir too much. Tror jag.
Nej, det var knappast boken som var en föräldrabov på 1800-talet. Nästan hälften av vår befolkning då var torpare, statare, backstugusittare, tjänstefolk osv. En annan stor del var alla de fattiga som flyttat in i städerna pga industrialiseringen. De saknade tid, ork, pengar och kunde knappt läsa. Folkskolan blev obligatorisk 1842. Läs på om vår svenska historia!
Jag antar att det både skrevs och lästes en hel del under industrialiseringen och romantiken. Pratar generellt om hela Europa. Jag tror mig veta att det lästes både böcker och tidningar. Dessutom var ju syftet med Folkskolans stora utmaningar att bilda folket. Dvs med text. Så läs på och läs på… Aja Torparulla
Vill bara flika in att vi lever faktiskt fortfarande i den era som kallas för industrialiseringen 🙂