Anitha Schulman

Jag har funderat på det så många gånger om det är den berömda slumpen eller vad det är för mekanismer som spelar in i det här med kärlek.

Det här året har verkligen varit ett skilsmässoår i min vänskapskrets och långåringa förhållanden har tagit slut. Det är ju såklart emotionellt jobbigt för de drabbade och deras familjer men även för andra anhöriga på ett eller annat sätt.

Folk man alltid äter middag med eller åker på semester med. Men bara för fyrsamhet nu är uppbruten så är den inte slut på riktigt förrän de numera så kallade singlarna börjar träffa andra. Det är nu den stora prövningen kommer på riktigt. Vi fyra som var ett kugghjulssystem som drev runt utan hack och gnissel i maskineriet ska nu släppa in ytterligare en ”kugge”. Fyra blir fem som kanske snart blir sex?

Vi som var vänner och ”sist in” är nu äldst i det nya systemet. Kanske mest ringrostiga och inkörda på det gamla. Inte lika uppluckrade och anpassade på det nya. Märklig känsla.

Jag undrar ofta hur det funkar det där med kärlek om den bara sker eller om man kan ”akta sig för den”. Det har väl hänt ibland att man känt sig dragen till någon på ett omedvetet plan till att börja med och det är ju i nio fall av tio harmlöst. Men börjar radarsignalerna man sänder ut besvaras då måste man ju gå därifrån, ifall man inte har andra intetioner dvs. Likaså kan det ju vara någon som är intresserad av en då är det ju viktigt med att vara tydlig där.

Det ingår ju i konceptet med livet och de där signalerna som man sänder ut och tar emot. Men de kommer allt mer sällan desto djupare och längre relationen man har.

Men vad är det då som får någon att helt plötsligt vara öppen och svara på signalen utan motstånd eller skydd? Har man inte i sådana fall valt kärleken. Då är det ju ingen slump eller?