Jag minns en sekvens från det unga vuxenlivet där tvåsamhetens ovissa vägar prövades på de mest oklara sätt. Jag träffade i något år en äldre man och oändligt mer livserfaren än mig. Det tog sig uttryck i alla dess fysiska former. Hur han konverserade, hur han kontemplerade. Vad han hade i glaset, hur han skar genom massorna och rörde sig världsvant i alla typer av salonger. Hur han fick folks uppmärksamhet utan mer ansträngning än att faktiskt bara tystna på rätt ställe. Jag iakttog likt en lärjunge och noterade hans alla manér. Försökte i smyg låna några för att ge ett lika avslappnat livserfaret avtryck men behärskade inte tekniken om än teorin. Jag antar att det genererade ett ganska ambivalent eller haltande intryck. Jag minns att han uppskattade min ”rakt på – attityd” och det som var ett ok av en ungdomlig naivitet blev en trumfande styrka i vår märkliga relation.
Som vampyrer sög han i sig min ungdom och jag hans livserfarenhet. Men odödligheten var knappast något som drabbade oss även om känslan påminde om det – om än temporärt.
Hur vi än krumbuktade oss och lät natten förföra oss med alla sina sirener som kallade i det mörka. Hur episkt det stundom kändes då så var vi inget mer än två trasiga reliker i varandras sällskap.
En natt efter intoxikering på en efterfest så vaknade jag av ljud i hans lägenhet som jag somnat in i. Där så kopulerade han sig med min väninna. Trasigheten blev till och med kantstött. Det slutade inte där utan han ringde min väninna som bodde hemma hos mig och försökte få kontakt med henne via min hemtelefon då hon inte hade mobiltelefon (OBS detta är 1998).
Helt plötsligt kändes det som att vi bytt plats i livet. Att det där blodet som sugits ut faktiskt kanske hade bytt omlopp? Att jag plötsligt slutade imponeras att jag såg hur han poserade. Jag såg fårorna i hans ansikte – det jag sett som livserfaret. Självsäkerheten var egentligen en flackande blick. En kuliss.
Men vad hjälpte det? Jag hade prövat min oskuld och formulerat det i någon slags förstastadie-kärlek. Kränkningen var lika stor som härligheten och innan någon fick mig att förstå bättre så var det gott nog.
Historien repeterades många gånger senare. Gång på gång så föll jag för samma svala världsvana attityd. En del av akten. Trots att jag visste att det var en del av spelet vi båda lurade varandra i. Så vann ingen men vi var båda spelmissbrukare och det var gott nog för båda.
Senaste kommentarer