Anitha Schulman

Är helt tröttflummig och dessutom börjar det bli så kallt ute. Så att ligga kvar i sängen är inget skitalternativ.

Tänker på som det kunde vara förr. När självkänslan var sämre men desto drivet starkare. Ett rusande tåg utan destination. Lite så var det ju. Ett driv men inga koordinater. Helt plötsligt var målet som en gång så nära helt plötsligt långt borta i horisonten. Fattade inte om det var jag som åkt fel eller om det var marken under som förflyttade sig. Som att springa i rak kurs på ett isflak som stilla flöt bort i motsatt från målet. Trampade i vattnet.

Började snegla på vad andra gjorde. Började jämföra mig med andra. Skapade en inre tävling som bara jag deltog i. Tävlingen att bli bättre än dem snarare än att vara bra på det jag ville blev viktigare. Den enda som kunde vinna var jag. Liksom förlora. När drivet blir ett drev. Ett drev som sakta omformulerar sig till en skallgångskedja som letar efter en försvunnen flicka mitt i ett ingenting. Var är du och vem är du?

Det är mörkt på isen och det knarrar under den. Dova mullrande ljud från en nattsvart avgrund, som speglar nattens färg men inte stjärnorna. Solen är på andra sidan jorden nu och när gryningen kommer.

Kommer jag ha samlat mig då och hittat rätt? Slutat vilja vara andra och våga säga nej. Inte bli älskad av alla för att passa in eller vara dem till lags. Utan av några få som betyder något för att göra det på sitt sätt.

10 000 timmar innan man det gryr. Men då ska kursen vara rak ock blicken fäst i fjärran. Sakta så blir vinter vår och horisonten är inget tunt skuret stilettstreck utan en bred tuschmarkerad linje.