Anitha Schulman

Först ska jag besvara två frågor från Kerstin och Matilda.

JA! det kommer bilder från lägenheten efter helgen. Då är köksön på plats och alla lösa kartonger etcetera som står och skräpar är bortforslat. Nej jag har inte ”lagt ner inredning” Är ännu vassare denna gång om jag själv får säga det 🙂 Men mycket i gamla lägenheten funkar i denna med lite modifikation.

Ja hur hinner man… Jag ammar inte längre då jag sinade direkt efter en månad förmodligen stressrelaterat. Tyvärr. Men jag hade mycket infektioner i brösten, samt mjölkstockning otaliga gånger så sörjer det ärligt talat inte såå mycket även om det hade varit mysigt att fått amma lite längre. Sist sinade jag inte förrän 5, 5 månader. Båda mina barn är ju tidigt födda så de har båda flaskmatats från födseln på 50% så alternativet var gott.

Sen är nog min ”superkraft” att jag har ett extremt litet sömnbehov. Får jag en ”helnatt” varannan vecka så klarar jag mig bra på max fem timmar sömn som dessutom är bruten av matning. Jag tar nätterna är min och Calles överenskommelse dels för att jag har mindre sömnbehov men också för att han har ett mer statiskt nio till fem jobb. Jag tar bara ut fem mammadagar och jobbar två fulla dagar i veckan en dag med barnpassning och en dag ska Calle ta T.A. men än så länge är han lugn och snäll så han får hänga med mig ”på jobbet”. Jag vet inte hur man gör det förutom att vara sinnessjukt strukturerad och ha god planering. Jag är dessutom van att jobba själv så jag har inte några att rapportera till. Det är bara mellan mig och kunden direkt vilket är skönt. Så därför kan jag vara väldigt effektiv.

Så nu till mitt inlägg:

Jag tänkte prata om det här med osäkerhet hur bräcklig man var förr utan att veta om det. Hur jag kunde vilja vara en del av ett sammanhang för att passa in, känna mig bekräftad av mig själv. Jag minns att jag kunde känna mig så osäker i sammanhang där jag kände mig ”för ball” eller för ocool.

Hur jag liksom blev ett med de coola ifall jag ansåg att de var det. Dvs. att jag befann mig i ett sammanhang där jag kände mig ocool men att mina vänner var coolare än jag så stänkte skimret över på mig och jag blev bekräftad i det det men trots allt aldrig kände mig cool nog. Att jag upplevde att jag inte var värdig deras coolhet typ. Jag vet, så patetiskt!

Men i andra sammanhang för ball ifall jag ansåg mig vara det. En hopplös roll. Passade helt enkelt aldrig in. Så det fanns aldrig någon harmoni i det där.

Man var lite som en vampyr, sög kraften ur andra för att bli stark själv. ”befinner jag mig i det här sammanhanget då lyser jag”. Men den variabeln fanns ju bara i mitt huvud – vilka som var coola och inte. Alla där kände sig förmodligen lika osäkra och garanterat var det någon som upplevde att den var ballare än alla oss och kände sig obekväm därför just därför.

Ja det kanske är otroligt luddigt det här. Inte vet jag. Hoppas någon känner igen sig i resonemanget.

Man tänkte inte på det när man var tjugonågonting men så mycket som drevs utav ängslan. Man var känslomässigt ofärdig och kidnappad hela tiden i olika maktspel och strukturer. Så liten och så hopplös. Otrygg med med hård fasad. Sådär höll jag på i så många år tills jag knäckte koden och såg att alla spelade samma falska spel.

Nästa fas var att avslöja vilka som spelade och vilka som var ”äkta”. Det kan slå mig idag att de här spelen fortfarande pågår även om de är färre eller ännu mer subtila.

Det är oerhört befriande att inte längre känna att man vill vara ett del av ett sammanhang för att bli bekräftad snarare välja äktheten för skimret. Vänner är vänner av olika kvalité och rang.

Vägen in till hjärtat är ibland lång och krokig och totalt oimponerad. Äkta vänner är alltid där, coola som ocool.

För hur mycket guldspray man än sprayar på en bajskorv så är det fortfarande just en sån. Bara en sån sak.

Puss