Jag minns en gammal relation jag hade som slutade i otrohet och hur bitterljuv känslan är att vara någon på spåren.
Vi bråkade mycket sista tiden han sov på soffan. Han hade inga problem med det och jag hörde hur tangenterna på telefonen knapprade trots att ljudet var avstängt. Han hade bytt lås på telefonen så jag fick liksom aldrig möjlighet att lurka. Frågade jag så fick jag bara suckar till svar. ”Som att jag inte varit elak nog att tvinga honom sova på soffan”. Skulle jag misstänka att han var otrogen nu också… Hur kränkande kunde jag vara?!
Jag höll med utan att uttrycka det. Vi blev vänner. Det gick några veckor.
En dag ville han plötsligt göra slut. Kanske inte riktigt kom som en klar blixt. Vårt förhållandes grav hade vi båda grävt ganska länge och på vägen tjafsat om vem som grävde långsammast. Men någonting sa mig att han fått hjälp med det beslutet. Samma dag som vi jordfäste relationen en gång för alla så ansökte jag om vänskap med två tjejer på Facebook, en godkände min förfrågan. Den andra lät mig hänga i luften.
Han flyttade ut. Sorgen kom, saknaden och ilskan. Allt på en och samma gång. Samma vecka hittade jag ett plagg i tvättkorgen som inte var mitt. Jag ringde en kompis som bott över på besök från en annan ort någon vecka tidigare om det var hennes. Det var det inte.
Jag var bortrest kommande helg och på badrumsgolvet när jag kom hem hittade jag blonda hårstrån. I min bil så satt en skiva som inte var min. Inte hans heller, vad jag visste. I kylen fanns Wasabi på tub. Hade aldrig ägt det. Jag frågade, han nekade. Blev arg på mig. Han hade haft lite vänner över då jag var borta, människor jag kände. Det var väl inte förbjudet eller?! Jag var bortrest och lägenheten var hans med.
Jag frågade hur han mådde. Han sa att det kändes ”spännande”. Jag minns att jag reagerade på ordvalet. Visst kändes det som väldigt mycket. Men just spännande var ett ord långt bak i min det-är-slut-ordbok.
Någon vecka senare sprang jag på en kompis som hade träffat tjejen som inte ville bli vän med mig på Facebook. Hon berätta att tjejen var nyseparerade efter en jättelång relation. Jag frågade hur hon hade mått. Han hade sett pigg och fräsch ut och tyckte att det kändes ”spännande” hade hon sagt. Det där ordet isade i mig. Pusselbitarna började falla på plats.
Jag ringde upp hans bror som jag hade en ganska bra relation med och konfronterade honom med fejkfakta, ett antagande som gick hem. Sa att det var uselt av honom att känna till exets affär och umgås med dem bakom min rygg när vi fortfarande var ihop.
Han svalde betet. Brodern bekräftade det jag känt på mig så länge.
Min galna chansning gick hem, jag hade satsat allt på svart och svart blev det. Sorgen var omedelbar och bedövande. Känslan av att vara lurad, bortvald och oälskad i ett virrvarr avlöste varandra blandat med en känsla av triumf då jag knäckte koden.
Jag höll mig i skinnet och det var en utmaning. En vecka fick jag undvika att krypa ur det och när vi sågs på en gemensam väns dop så viskade jag det tyst till honom i kyrkan på väg ut. Att jag visste. ALLT.
Jag viskade hur jag kommit fram till det och radade upp bevisen för brottslingen. Han som trodde han hade överlistat mig. Han höjde tempot på stegen. Jag med. Vi kan inte ha sett kloka ut. Visst kunde han springa men undan kom han inte.
Jag vet inte varför man behöver göra det. Men man behöver det kanske för sig själv för sin självbevarelsedrift. För att hantera traumat. Man blir inte lyckligare av det, men man kanske känner sig mindre lurad på något sätt om man i slutfasen ligger steget före. Trots att man legat efter efter i hela otroheten. Varit blåögd trott att det varit fel på en själv. Förnekat det uppenbara, inte vet jag.
Man ska inte underskatta intuitionen. Jag visste redan första kvällen, då hon inte accepterade min friendrequest. Men jag var inte säker förrän jag skaffade bevisen. Men smärtan blev inte mindre för det.
vet PRECIS det där med intutionen.
för ett par år sedan var jag med mina vänner på politikerveckan, min dåvarande kille likaså. I allt minglande skapar man många nya kontakter. Men av alla hans nya fb vänner var det just en tjej som fick mig att stanna upp. De andra nya bekantskaperna brydde jag mig inte om, jag vet inte riktigt varför (eller jo. intutionen) men fick verkligen en känsla av att det var något med henne. Frågade gemensamma bekanta vem hon var etc.
Vår relation togs till en ny nivå den veckan. Så borde känt mig ”säker”. Men kort därefter så kom den ändå; ”jag har blivit helt otroligt förälskad i någon annan” Och jag behövde inte ens fråga i vem. för jag visste vem det var. (jag hade åkt hem en dag tidigare och just då hade de träffats)
så läskigt det där.
minns hur jag hoppades att det skulle lägga sig och att han skulle inse att det var mig han tyckte om, men de är ihop än idag.
Så jäkla bra skrivet och beskrivet!
Mitt ex och jag bodde tillsammans och jag var hemma hos mina päron en helg. När jag kom tillbaka (lite tidigare än planerat) var ALLA mina saker bortplockade. Skorna inslängda i garderoben, kläderna likaså. Ljus stod på vardagsrumsbordet och en dvdfilm satt i spelaren som mitt ex ALDRIG skulle ha tittat på själv. Han körde nån historia som jag gick på (?!?!?!?) då tavlan på mig och honom ju faktiskt satt kvar på väggen. Ha ha. Det sjuka i detta var att det tog slut först fyra år senare när han var otrogen under tiden då jag var på en utlandsresa. När jag skulle hämta mina saker hade nya tjejen redan flyttat in. Det bästa i historien var att jag träffade min nuvarande fästman rätt kort därefter (det kan man ju tycka vad man vill om, men vi har en dotter idag) och jag träffade på mitt ex efter några månader och utbrast helt ärligt och glatt ”-TACK för att du var otrogen mot mig”! Han var inte lika road …
Åh vilket bra inlägg.
Vid midsommar slängde jag ut min man efter att jag först via intuitionen förstått att något var ”fel” och därefter upptäkte via vår gemensamma telefonräkning att han bl.a. suttit och skickat oerhörda mängder sms dagtid, kvällar och NÄTTER och utöver detta hunnit med en massa samtal till en kvinnlig kollega (som mådde sååååå dååååligt). Telefonsamtal/sms i denna omfattning och dessutom på nätterna!!! Det är för mig helt oacceptabelt. Varför engagera sig i en annan kvinna på det sättet om man inte har ett eget utbyte av det tänker ja? Sjukt! Ja hursomhelst för mig är det inte ok i ett äktenskap…
Alla konstiga förklaringar, allt mörkande, hans bortavaro, långa möten, var ju bara bortförklaringar! Vi har varit gifta länge länge och efter att han blivit utslängd är det så synd om honom. ”Du har ju kastat ut mig” heter det. Ja, tacka f-n för det. Nu vill han absolut inte prata om vad han har gjort utan allt är mitt fel. Inte ens i familjerådgivning vill han prata om den ”heta potatisen” och jag vet inte hur många chanser jag ska ge familjerådgivning. Det kommer aldrig mer att bli vi men jag ville gå i fam.rådg. för att få hjälp att överhuvudtaget kunna titta på honom och kommunicera eftersom vi har ett barn ihop.
Jag går i egen terapi också och det hjälper mig hur jag ska förhålla mig till det som skett. För det är ju faktiskt det det handlar om – hur jag ska förhålla mig till honom. Jag hoppas på att komma till ett neutralläge där han inte kommer att påverka mig alls i framtiden! Men jag ska också erkänna att jag är så primitiv att jag vill klämma åt honom så mycket jag bara kan och att jag inte alls vill se honom lycklig, även om jag förnuftsmässigt vet att mitt barn mår bra om hans pappa mår bra… Och det där fruntimmret han träffat är verkligen ett mähä! Det gör mig oerhört stark det också (pinsamt att erkänna) även om jag vet att sådant inte spelar det mista roll… Men att bära bördan av att blivit ratad och nu få lov att ”kommunicera” pga. att vi har ett barn tillsammans är oerhört plågsamt. Det kan jag bara likna vid tortyr men jag vet att jag ska komma ur detta helskinnad.Det är jag skyldig mitt barn!
Tack för att du delar med dig
Tack Anitha. Tack för att du valde att skriva och dela med dig om detta. Det känns som att man aldrig får höra om andra som blivit bedragna – typ som att det är något att skämmas över eller inte längre vill kännas vid. Svek som bara finns i det tysta men som ingen vill prata om.
Jag är i nuläget tillsammans med en kille sen fyra år tillbaka. Jag är den dummaste tjejen på jorden som älskar honom(eller älskar jag tanken av att älska honom..). Jag har gett mitt allt i detta förhållande. Gråtit floder men försökt att, som författaren till kommentaren ovan, ”rädda oss”.
Han kan vara den finaste någonsin. Men han bedrog mig för ett år sedan och jag kan ärligt säga att det knäckte mig i tusen bitar. Ett år senare och jag lider(!) fortfarande av otroligt dålig självkänsla och fattar inte varför jag inte dög. Hur kunde han göra så? Hur kan man??
Svartsjukan kommer ju som ett brev på posten och han gör det inte lättare för mig med tanke på att jag aldrig får vara mindre än 1 meter från hans telefon typ.. Har vid otaliga tillfällen haft kontakt med andra tjejer (vad det resulterat i vet bara han)..
Jag skäms och jag inser hur otroligt korkad jag måste vara i den här situationen. Jag är idag 24 år och jag förstår att man accepterar den kärlek man tror sig förtjäna.
Kanske blev detta svamligt nu… Men det var ett försök att tacka dig. Jag känner ofta att jag är så pass värdelös som varit med om detta. Att man blivit olyckligt utvald typ. Men tack för att ditt inlägg hjälpte mig förstå att jag inte kan bära skulden. Har det hänt en så otroligt vacker och stark kvinna som du verkar vara – då är det fan inte oss det är fel på! Det är DEN personen som väljer att göra så.
Du anar inte vad det hjälpte mig att få läsa detta. Att jag inte är ensam.
Tack fina du!
/S
Dumpa honom! Skaffa för guds skull inte barn med honom. Det finns så många härliga killar där ute! Du kommer inte att ångra dig. /En som varit i samma situation (kommenterat egen kommentar)
Helt otroligt vad karlar kan göra..! Stackare, vilken vidrig person! bra gjort på dopet 🙂
Jag vet också hur det känns att bli sårad.. Min man va otrogen bakom min rygg i ca 5 månader innan han kläckte ur sig det..med världens skam..och då har vi varit ett par i 14 år o gifta och allt..fy så jobbigt!! Detta är nu två år sen. Vi försökte rädda ”oss” med terapi osv. Men det gick inte, han är helt tom. Nu känner jag honom inte ens..väldigt konstigt..Så nu har vi skickat in skildsmässopappren..Det känns så konstigt men men, jag måste ta hand om mig nu. Men min fråga är, hur går man vidare? Hur får man tillbka självförtroendet efter ett svek? hur kan man få upp självkänslan? har du några bra tips, du verkar så underbar! Håller tummarna! stor kram fina du!
Oj vad jobbigt, det finns för få vackra slut tyvärr. Det är väl därför de oftast är spektakulära. Jag ”sprang” mig ur sorgen. Tog tag i mig själv och gjorde alla de där grejerna jag gjort alldeles för lite under relationen. Men öskat att jag gjort oftare. Våga sörja, våga älta, men fastna inte ta dig vidare. Sätt upp kortare delmål för att få annat att tänka på jag maximerade mig själv på jobbet just när det var som värst. Det tog mig över det värsta hindret och när nästa våg av sorg kom så hade jag hunnit lite längre in ”mot stranden” så jag blev inte helt dränkt denna gång. Det är så man få jobba och tänka. Att ta sig från det djupaste partiet så man inte kan går under. Sedan terapi. Såklart för att lära dig bryta dina mönster. Olika människor har olika makt över en. exet lyckades alltid få mig att lösa hans problem, mot min vilja så hade han det övertaget. Terapeuten tvingade mig att sluta lösa. Mitt ex var chockat över att jag liksom brutit det mönstret. En liten seger, man mådde lite bättre. Det man inte ska glömma är att man är sällan oälskbar bara för att det tar slut. En man är inte alla män. En man som valt något annat. Det kanske aldrig handlade om dig eller er utan en bekräftelse egentligen ingen kan ge. Män går alltid vidare först. Men mår sämst sen om det är till någon tröst… i allafall temporärt innan ni är vänner igen 🙂 (om dvs) Lycka till. Kram
Tack fina för svaret! Det betyder så mycket för mig. Försöker verkligen ta hand om mig själv nu, men det är svårt.. Tror inte att jag är värd nått liksom..så svårt. Men det blir nog bättre, med tiden. Stor kram