Anitha Schulman

Hur kom du på att du ville skriva en bok? 🙂
Ida

Så få kommentarer här så jag kör en till. Hur tänker du långsiktigt med 5:2? För mig känns det jobbigt att äta lite kcal och inte se det bara som en snabbfixande diet. Gör inte den dieten själv men är nyfiken?
Hur tänkte och gjorde du när du skrev din bok rent praktiskt? Jag menar, hur la du upp det så att det skulle finnas en röd tråd igenom hela boken utan att tappa motivationen och bli tom på idéer? Jag skulle vilja veta mer hur du arbetade mer praktiskt med att skriva boken. Vad drev dig framåt etc?

Bee

Hej Ida och Bee, svarar på era frågor. Jag upptäckte en bristfällighet i ”dietboksindustrin”. Böckerna var sällan skrivna av utövare utan dietister och hälsoexperter. Oftast så pratades det ganska kliniskt om kost och kalorier. Lite i manualform ”gör så här” och ”lycka till” typ. Ganska opersonliga trots att de flesta har avsändare med både ansikte, kött och blod. Så därav kände jag att det faktiskt kanske fanns ett hål att täppa igen.

Dessutom kunde många dietister och hälsoexperter tala om alla dieter efter att trenderna vände släppte de i princip samma bok i ny förpackning lite mera viktad mot den diet som är ”het ”just nu. Det jag upplevde när jag testade en massa dieter var att de var väldigt komplicerade och att man kände sig ”dålig” och karaktärssvag ifall man inte klarade av alla kost eller träningscheman till punkt och pricka. I och med att en livsförändring som skulle vara något positivt kändes som en livsuppoffring blev det liksom inte så kul.

Jag hade aldrig läst i en dietbok en definition av hur mår man efter 500 kalorier första veckan och efter 2700 kcal tjugonde veckan? Jag gillar ju mat, jag har inga ätstörningar, jag har ett socialt liv, familj och vill dricka alkohol ibland. Om jag inte får göra det är livsförändringen inte av godo. Visst så blir jag hälsosammare men min livskvalité blir också så mycket tunnare.

5:2 funkar så bra för att det är anpassat för ett liv som inte är statiskt. Som kanske ibland kräver onyttig hämtmat och låter dig äta allt det där goda bara jag kompromissar två dagar i veckan och äter mindre. Efter man kört en kortare period  så blir det väldigt naturligt. En kompromiss snarare än en uppoffring. På köpet får du bättre värden och håller en jämn viktnivå efter du gått ner och jojjar inte. Så för mig är det supernaturligt.

Jag tror att det är bra att vara kalorinitisk i början för att ”sätta” dieten hos dig. Har du hittat dina tvåmenyer så behöver du ju inte hålla på att räkna kalorier längre om det inte är för nöjes skulle :). När jag är nere på önskad viktnivå så kan man välja att fasta en dag i veckan alt. inte vara superkalorinitisk. Men äta lite. Jag tänker inte ens på att jag 5:2:ar längre det faller sig naturligt. Jag tror att man levde så här innan man fick man och familj. Vissa dagar var det lite hå och hej med maten. Så jag tror man gjorde 5:2 utan att benämna det som någon konkret diet. Jag känner mycket mer igen mina matmönster nu från tiden då jag var tjugo-nått.

För att svara på din andra fråga Bee. Det är ju roligt efter man fått ett bokkontrakt så tror man typ att man ska få en snabb skrivkurs eller dummy från förlagen men det är liksom bara tack och hej vi hörs om fyra månader då du har din första lämning. Man blir nästan helt lämnad till sig själv. Jag frågade lite kompisar som skrivit böcker om råd och det viktigaste är att de det som ett jobb och inte något kreativ och utsvävande. Det handlade om att vara otroligt strukturerad och jag skrev varje måndag till torsdag i fyra månader mellan 9.30 och 12.00. Det var ungefär så mycket ”text jag hade i mig”. Sen hade jag ju en tydlig idé om bokens olika segment. Så jag skrev därefter. Men självfallet var det både tungt och oinspirerande ibland annars skulle jag ljuga. Men man har ju i första hand en förläggare att bolla med i första läget.

När texterna lämnades i början av februari så tar en redaktör över från förläggaren. Då ”korrar” och faktakorrekturläser allt och skickar tillbaka till mig så jag får justera. Sen tvättar man på det sättet texten otroligt många gånger. Sen ska faktaexperter och riktigt korrekturläsare gå igenom allt som en sista gång. Däremellan tas bilder och formgivning av boken sker. Så sista texten lämnade jag och redaktören för godkännande i slutet på juni. Så det tar längre tid än man tror. Man är liksom inte klar efter fyra månader utan snarare efter nio månader. Om man räknar från första förlagsmötet. Boken kom ut i mitten på augusti och jag fick mitt bokkontrakt i början av oktober om jag inte missminner mig. Drivet framåt var ju själva utmaningen i sig och att man hade tidsdeadlines.
Fina lilla pojkis, man blir kär i honom bara genom bilden!

Ok, jag undrar en lite konstig sak: Det framgår ju att du ej längre är vän med Amanda o Alex. Jag undrar hur detta fungerar, ni som både är släkt OCH en del av Kändisstockholm. Och Sthlm är ju inte så stort. Hur jobbigt är det egentligen att vara osams när man delar stad, familj, bransch, vänner etc? Kommer man in i ”osamshetens lunk” till slut, eller är det en ständig kamp? Det måste vara rent jävligt när vänner ska välja sida liksom.

Jag tycker iaf att du är störtgrym. Kram!

Hannah

Hej Hannah, Ja han är så söt 🙂 Jag pratar sällan om släktingar och vänner i bloggen, så inte heller denna gång. För det leder just till sånt här. Antaganden och spekulationer. Så jag avstår. Hoppas du förstår. Kram